Längtan
6 years ago
Hej igen från mobilen!
Jag känner att jag har uppfunnit hjulet om jag lyckas få ut lite inlägg på det här sättet. Sitter och lyssnar på när Jack har sitt morgonmöte online. Jäklar vilket tålamod lärarna har.
Idag är ingen bra dag för mig. Har ändå känt att jag varit överraskande cool under de här veckorna, hållit ihop jäkligt bra. Men idag är jag nära ett mental breakdown. Bruno hade i för sig en stökig efterfest hela natten och varit vaken sen klockan kvart i fem, så det är väl en anledning. Och hela den här ovissheten börjar tära, som det ser ut nu verkar vi inte kunna åka till Torekov i sommar, och jag trodde inte det skulle påverka mig så mycket som det gör. Men jag är så ledsen. Att kunna åka till Sverige varje sommar är liksom en av anledningarna till att det går så bra för mig att bo här i New York. Enda gången jag träffar mina föräldrar, syskon och vänner om de inte kommer hit och hälsar på, vilket inte är så ofta.
Och visst, det kanske låter fult att vara ledsen för det, när allt är så mycket värre för så många andra. Men idag kan jag inte låta bli…
Idag får de sitta i soffan och ha skola. Jag måste få ligga ner…
Okej, nu har vi bytt miljö. Harriet är ute och pillar på sin cykel. Hon gör allt med den, tvättar, matar och leder omkring den. Allt utom att faktiskt cyklar på den. Har försökt få henne att gå med på att ta bort stödhjulen så den rullar lite bättre. Nu fastnar den i vartenda liten nivåskillnad i marken, vilket får henne att vilja skita i allt. Men nä, hon vägrar.
Borde väl inte sitta och pilla på mobilen när jag hänger med barnen, men nu utan skola så är vi ju med varandra heeeela tiden, så då är det väl okej att jag får köra lite frustrations scrollande ibland? Lite frollande. Äh, helt ärligt är jag inte så bra på att lägga ifrån mig mobilen vare sig världen brinner eller inte, så det är väl som vanligt då.
Från igår.
Så, så sliten i själen och i kroppen. Men mest i håret.
Lek er trötta… snälla.
Så, nu ska jag gå och duscha och gråta en liten, liten tår. Gruscha. Sen kommer det nog kännas bättre…
Elin Renck
Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 11, Harriet 10, Max 8, och Bruno 6, och hunden Rut.
Maria · 6 years ago
Äääälskar dig blogg!! Så glad varje gång du uppdaterar
S · 6 years ago
Sa underbart skrivet!! ❤️
Anna · 6 years ago
Frolla och gruscha, du är ett geni Elin! Var snäll mot dig själv, vi sitter alla i liknande båt (även om jag har ngt färre barn i min)
Anna i Göteborg · 6 years ago
Klart du får vara ledsen, visst kan man tycka att vissa problem är "lyxproblem", men vem avgör vem som får vara ledsen över vad? Det finns alltid någon som har det värre ;-) Det är din verklighet som du lever i och är du ledsen över något ska du inte ha dåligt samvete över det. Sen fattar jag känslan ;-) Typiskt kvinnligt att ha dåligt samvete för allt, till och med när man är ledsen- hihi... ta hand om dig och rå om dig själv allt du kan, skäm bort dig själv och var totalt självisk en minut, timme eller dag :-D Innan du vet ordet av så är det sommar 2021 och ni är här igen!!!
Anna · 6 years ago
Vet precis hur du känner dig. Vet inte om det är rätt att säga, men skönt att man inte är ensam med samma känslor. Och en hel sommar i stan med små barn! I feel you. Lycka till! Hälsningar från London
Annika · 6 years ago
Förminska inte dina känslor, den här satans pandemin är jättejobbig för oss alla. Det kommer alltid att finnas de som har det värre, men det är ju inte DET som får en att må bra liksom. Jag har verkligen ingenting att klaga på, i Sverige är vi ju fortfarande ganska ”fria”. Men jag klagar ändå. Och bryter ihop. Och vi kommer igen ❤️ Gillar verkligen din blogg!
Sandra · 6 years ago
Jag förstår precis hur du känner. Bor också i New York och försöker acceptera att jag inte kommer kunna åka hem till den finska sommaren. Behöver de där veckorna där för att ”klara” resten av året. Är dessutom mammaledig och skulle för en gångs skull ha kunnat stanna hela sommaren och inte bara en vecka eller två. Försöker tillåta mig själv att vara besviken även om det finns folk som har det så mycket värre än mig i denna tid. Sköt om dig!
Mikaela · 6 years ago
Tack för inlägget, älskar att läsa dina ord
Maricka · 6 years ago
I hear you. Och det är hemskt när det blir så där. De tunna sytrådarna som håller en uppe och gör att man ändå kan hantera allt ens uppoffringar för med sig, och klipps dom..ja då får det gråtas tills man lyckas hitta ett nytt perspektiv på det hela och kan jobba den vinklingen istället. Heja dig. ❤️
Eva · 6 years ago
Denver - Åhus, Familjen, Längtan och Gråten.... ❤️
Lena · 6 years ago
Man får tycka så synd om sig som man vill! Det e klart att du måste få vara ledsen för att du inte får det du längtar efter trots att folk dör och blir arbetslösa, det förminskar ju inte dina känslor. Jag bor i Sverige och har 2 av 3 barn på förskolan och jag klagar ändå över att jag inte kan träffa familj eller kompisar som vanligt.
jenny · 6 years ago
Jag har också suttit i karantän i Italien i evigheter, vi mår alla bra men visst har hoppet om att kunna tillbringa sommaren i Sverige med mina föräldrar och vänner varit det som jag drömt om hela tiden. Förstår precis känslan av att veta att man inte kommer hem- det är jättesorgligt även om man är lyckligt lottad i livet. Hoppas det lättar så att ni kanske iallafall kan resa lite längre fram. Kram
Mia · 6 years ago
Du skriver så bra , älskar dina inlägg . Men tänkte fråga; det går ju flyg från USA så varför kan ni inte komma till Sverige ? Är ni rädda att inte kunna flyga tillbaka ?
Linda · 6 years ago
Tack för detta inlägget, och alla andra inlägg också för den delen. Men särskilt för detta. Älskar att du skriver så rakt ut. Man blir ju så jädra leende lättad när nån vågar skriva om psykbryt inombords pga dålig morgon eller om suget att få slösurfa och inte orka mera lek och stimulans för barnen eller om andra ’inte så snygga’ känslor att ha som mamma. Känslor kan man ju inte välja och att förneka dem blir man väl bara galen av tillslut, de finns ju där och pockar på ändå liksom.