Bubblan.

9 months ago

Jag har höjde min antidepressivados för ett tag sen, och kände mig nästan manisk en period. Nu börjar det stabiliseras och jag känner mig som mig själv. Som den gamla Elin. Eller som den gamla Elin känner jag mig i för sig varje dag, när min höft gör ont eller när jag drar ett trött hårstrå från huvudet. Men jag känner mig som den Elin som jag var förr. Och det blir bättre och bättre för var dag.

Okej, nu kommer ju universum straffa mig för att jag säger så, men vet ni vad Nya Elin säger då? Kom’da! BRING IT ON!  Jag kan ta det…

Nu ser jag i för sig en jag en svettig Gamla Elin hålla tillbaka Nya Elin som om det vore en kompis till en full snubbe som har börjat mucka på krogen, och säger saker som: Krille,  för fan Krille, det är inte värt det, lugna ner dig!  För Krille, i sin maniska berusning, förstår inte att man varken ska utmana dörrvaken eller universum allt för mycket.

Men jag känner en glädje och frid i själen som är ovan. Världen är så skör och stadsduvorna på gatan som letar efter mat bland soporna är så vackra. Mitt normalmående ligger på en mycket högre nivå… Klart att jag kan ha dippar men de är inte lika djupa och svåra att ta sig upp ur.

Haha, blir nästan lite rädd för mig själv när jag känner mig så här nyfrälst. Jag ser allt lite annorlunda, jag får inte samma pulshöjning under middagarna när 4 hungriga trötta barn ska äta och jag bollar allas olika livsviktiga preferenser för vilken färg på besticken de ska ha, vem som ska ha vatten eller mjölk, vem som dör bland-döden om man råkar nudda riset med korv stroganoffen, vems mat man får skära eller inte och så vidare, och så vidare i all evighet. Jag och Johan dansade en systematisk robotdans runt bordet med mer stresspåslag för att göra fel, än vad jag hade när en patient började må dåligt på operationsbordet.

Bubblan.

Hallelujah!

Och visst jag ropar inte hej innan jag kommit över bäcken, det finns mycket kvar att laga, men det är ledsamt att tänka hur dåligt jag faktiskt har mått.

Hur min depression har fått mig att tro att min världen ser ut. Och jag fattar ju att det är medicinhöjningen som pratar, men vafan, kan det inte få vara det då. Tänk om jag vetat att det räckte med att höja dosen för att få mig att liksom snappa ur den här dimman som jag trott varit livet. Och nu när det akuta är avklarat så måste jag ju börja jobba på vad som ledde fram till en depression. Alltså först nu känns det som om hjärnan äntligen mottaglig för att läka, och det är ju tack vare medicinen. Precis som djupa sår måste läka inne från och ut, så måste själen göra det. Men först måste man få stopp på blödandet om ni förstår vad jag menar.

Jag vet inte om man får berätta vad ens psykolog säger? Är det som att ladda ner filmer olagligt? Eller laddar man ens ner filmer nu för tiden? Jag hade ju ett långt uppehåll med henne under hela Litauen-tiden och när Bruno var mer bebis än vad han är nu. Men nu jäklar känner jag hur det rasslar omkring i kugghjulen efter varje gång jag varit hos henne. Jag berättade för henne att nu när jag börjar må bättre så  får jag ju så klart dåligt samvete mot mina barn som det är synd om eftersom de har haft en deprimerad mamma så länge. Men hon sa, hon som känner mitt inre nästan mer än Johan, att det har inte varit synd om dem, det har varit synd om mig.

För i min depression har jag alltid gett allt till mina barn, på bekostnad av mig själv liksom. Det har inte gått någon nöd på dem, de har gått nöd på mig. Och jag pratade nyss med Johan om det också, och han höll med och sa att jag ska inte ha dåligt samvete, för jag har aldrig varit mörk mot dem, utan det har jag ju bara riktat inåt, mot mig själv.

Men jag kan lugnt säga att jag red på det där ruset som varade ett par dagar, det var så underbart med sådana kontraster i mitt mående.

Som när jag stod och smålog i duschen medan jag överöste min kropp med Doves duschkräm i doften Jasmin, och  jag började blåsa bubblor med löddret som bildades. Alltså jag grisade in hela mammamagen och kupar min hand försiktigt samtidigt som jag blåser så det bildas stora bubblor, vet ni vad jag menar? Inte? Prova det, det är magiskt. Sedan lossar man bubblan, försiktigt försiktigt, från magen så man har den i sin hand, och då blåser man loss den för att sedan se hur den svävar, fritt ut i det ångande badrummet. Först lite trevande och blygt, men sen blåste jag på den igen, och igen, för att rädda den från att spricka mot badkarskanten. Och mitt i det här ruset, som jag kan tänka mig påminner om någon lätt form av syntetisk kärleksdrog, så hör jag mig skratta. Med ljud. Alldeles för mig själv. Förutom alla barnens första skratt när de var bebisar så måste det här har varit det vackraste skratt jag någonsin hört.  Och det slutade inte där, nej nej. För när jag sedan står med naken framför garderoben, omringad av pölar som bildats av mitt blöta hår, så känner jag en barnslig glädje, alltså verkligen så här i efterhand lite sinnessjuk glädje, över att just de trosorna jag tog fram ur min röriga underklädeslåda, trosor som jag haft tusen gånger förr, satt så perfekt och var så sköna.

 

Bubblan.

Vänder huvudet bort i en sekund för att lägga in en tvätt, och Bruno är direkt in i duschen för att göra sina egna bubblor. Och jag skrattade, med ljud, för jag vet hur underbart det är. 

Okej, nu har jag predikat färdigt tror jag.

Amen.

Ulrika Palsson · 9 months ago
❤️

Karin · 9 months ago
Å orimligt (eftersom total stranger) glad för din skull!

Mikaela · 9 months ago
❤️

Sofia · 9 months ago
Predika mera!! Hurra för din blogg!

C · 9 months ago
Så bra att du delar med dig av detta! Arbetar själv i psykiatrin (dock inte som behandlare) men mår själv inte bra och steget att söka hjälp känns oöverstigligt. Verkligen glad för din skull!

Anki Eriksson · 9 months ago
Åh Elin! Jag skulle lätt kunna vara din mamma åldersmässigt och skulle vara stolt som fan! Ingen av alla jag följer skriver så bra som du!!! Sen att vi båda är syrror...och medicinerar mot depression gör ju det hela perfekt! Det är ju precis som du skriver att man blir sig själv! Många tycks tro att man blir nån ”annan” på psykofarmaka. Har upplevt precis det du beskriver. Så nu önskar jag dig goda dagar och många blogginlägg för mitt nöjes skull!

Linnea Klevner · 9 months ago
Snälla Elin, skriv en bok!? Jag vill verkligen (jag menar VERKLIGEN) läsa den! Kram!

Sandra · 9 months ago
Åååhhh kvinna, du skriver så bra. Tack för att du öppet skriver om depression, medicin och erfarenheter. Modigt!

Carola · 9 months ago
Känner bara kärlek till dig Du ör så fin Styrkekramar ❤️

Lena · 9 months ago
Hej Elin, Uppskattar att du skriver om det här och jag undrar vilken antidepressiv tablett du äter? Kram Lena

Neta · 9 months ago
Massa kärlek till dig

Cissi · 9 months ago
Åh, känner så igen mig i matsituationerna och då har jag ändå bara 2 barn...! Också i hela måendet måste jag säga. Går ej dock på antidepressiva men är sjukskriven på halvtid för att kunna återhämta mig och fundera på hur jag ska vända det här. Och jaaa, skriv en bok!!!

Malin · 9 months ago
Så otroligt glad att läsa det här att du mår bättre! Och du skriver så fantastiskt bra! Jag sitter liksom och ler och garvar med om bubblorna och alla upprymda känslor.

Christine's Stories · 9 months ago
Du sätter ord på mina tankar och mitt eget mående just nu. Jag höjde också dosen på min antidepressiva medicin i höstas och känner mig så mycket bättre nu när det stabiliserats. Det är som att jag har en pansarutrustning utanpå kläderna som gör att jag står emot nästan allt som kastas på mig. Det är så himla skönt. Jag känner känslor och kan vara både ledsen och glad men de svåra känslorna är inte lika avgrundsdjupa längre. Och bra att det verkar ha hjälpt din självkänsla att resas igen. Blir glad när jag läser det här inlägget. Dels för att du verkar vara en så himla fin människa som förtjänar att må bra, och dels för att det är betryggande att läsa om någon som gått genom samma skit som jag och tagit sig ut på andra sidan. Plus att du verkar ha en man som verkligen ser din allra bästa version och uppmuntrar dig till att tro på dig själv. Det är så det ska vara <3 Jag har bestämt mig för att ta en paus från sociala medier och bara läsa bloggar som ger mig energi. Din blogg är en av dem få som jag aldrig vill sluta läsa. Ha en fin torsdag Elin! Stor kram

Amanda · 9 months ago
❤️❤️❤️

Martina · 9 months ago
❤️❤️❤️

Anna · 9 months ago
Ja!! Du skriver så bra, roligt och härligt!!!✨✨ och inspirerande!!

Maricka · 9 months ago
Så fint att du mår bättre! Tänker att det där med att behöva stoppa blodflödet först är så sant, först sen kan man börja resan tillbaka. Tror mitt bandage håller nu.

Lisalo · 9 months ago
Min läkare har berättat för mig att antidepp inte egentligen tillför något utan snarare håller locket, som släpper ut serotoninet på lagom nivå hos ”vanliga människor” men hos oss då tex då är locket lite för svajigt o öppnar sig lite för mycket... i alla fall det antideppenn gör att hålla locket lite mer på plats.. så egentligen Är det bara ens vanliga glada jag som kommer fram. Och vi kanske då känner oss lite rusiga pga det inte varit normaltillståndet så som det kanske borde vara... ja, alltså jag tänkte på att du skrev ”medicinen som talar..” hehe..

V · 9 months ago
❤️

Emma Lenholm · 9 months ago
Jag är en ny läsare och är så glad för att jag hittat till din blogg (spelar ingen roll att du inte skriver så ofta, dina inlägg läser jag gärna mer än en gång). Du skriver så fantastiskt bra, på alla sätt och vis. Ärligt, skört, vackert, roligt, naket, starkt! Heja dig och tack för att du delar med dig. Kram Emma

Nina Bornarve · 9 months ago
Åh. Så starkt och skört och vackert och jobbigt på en o samma gång. Älskar hur du skriver. Tycker liksom OM dig så mycket fast jag inte känner dig alls. Hoppas verkligen att du får fortsätta må bättre.

Anna · 9 months ago
Välkommen upp till ytan! Det förtjänar du!

Elin · 9 months ago
Tack för predikan! Började nästan gråta när jag läste det där om det onda mammasamvetet, tänkte att "man kan väl inte gråta över ett blogginlägg", men sedan kom tårarna i alla fall. Blev så rörd, och har också själv en bra dosering av min antideppmedicin, så jag insåg att "Jo, det är klart man kan gråta, om man vill, det får man!" Den där medicinen, den får verkligen upp huvudet över vattenytan så att man kan börja andas, och därmed läka igen. Så fantastiskt att få ha kommit dit! Heja dig! Och DU är den BÄSTA mamman till dina barn! Syret till dig först, innan du hjälper andra... Tack för att jag får läsa dina fina & insiktsfulla texter!

Kristina · 9 months ago
Hittade din blogg för några veckor sedan av en slump fast egentligen tror jag inte på slumpen. :) Vill bara säga att du har ett fantastiskt sätt att uttrycka dig på, du är naken och finurlig i ditt sätt att skriva. Väldigt uppfriskande och du har en fantastisk stil som man blir både glad och inspirerad av. Jag är inte mamma själv så jag kan egentligen inte relatera men din kärlek till dina barn är fin. Ville bara säga tack, det är så underbart att komma på någon som är helt unik i ditt lilla och det stora. <3!

Evelina · 9 months ago
Du är helt underbar!

alex · 9 months ago
Men hur har ni det? Är ni i NY? Mår ni bra? Hoppas!!