Törnrosa

Åh vet ni, jag är så nykär. Mitt i all ångest, PMS och  i-landsproblem så gör pirret i hjärtat att allt ljusnar. Men det är inte i Johan. Och nej, jag har inte varit ute och fulat mig på krogen. Ännu. Utan det är faktiskt i mina barn.

Jag vet ju att allting går upp och ner, och nu när det har gått väldigt mycket ner efter sommaren och innan alla har kom in i vardagen vid skolstart, så omfamnar jag den här känslan som kommer smygandes och ökar för varje dag. Och visst, några gånger per dag så dimper kurvan lite, men i slutändan så rör den sig långsamt uppåt.

Men det känns som om vardagen har landat lite nu med barnen. Jag var så orolig för Harriet som skulle börja i storskola, men nya kompisar och en ny lärare. Men hon fixar det bra faktiskt, glad när jag lämnar och glad när jag hämtar för det mesta. Och här hemma så så känns det som om tillvaron har blivit några procent lugnare.

Vet att jag jinxar det här nu, men det är inte lika mycket bråk på morgonen, Jack och Harriet kan kan göra jäkligt mycket själva och jag behöver inte tjata hål i deras och mitt huvud med min mammaröst, som förövrigt börjar låta mer och mer likt min mammas. Medan jag satt och satte på skorna på Brunos små gummifötter i morse, så bad jag Harriet fixa en kopp kaffe till mig innan vi gick som jag skulle svepa likt det vore Tequila en söndagmorgon kl 04.45 på SpyBar back in the days. Och det gjorde hon. Alltså stoppade in en plupp i maskinen och tryckte på start, och okej, nu menar jag inte att jag blir nykär i mina barn bara för att de passar upp på mig, men tyckte det var så gulligt.

Alla som har äldre barn har alltid sagt att det blir lättare och lättare, jag börjar nääästan att tro på dem. Jack är ändå 6,5 år och även fast han och Harriet kan spöa varandra så att hårtussar flyger så tycker jag inte det händer lika ofta. Har han blivit så stor och förståndig. Han behöver typ inte sitta på den stolen som Max just satte sig på, även fast det är hans plats. Och ibland när jag mentalt förbereder mig på en strid så blir jag stående alldeles förvånad när han istället säger: okej mamma… Och stänger av Ipaden. Men det kan inte vara så lätt att ha tre småsyskon när man själv är ganska liten.

Det är bara 18 månader mellan honom och Harriet så det de har nästan blivit behandlade som tvillingar, samtidigt som jag ändå har lite högre krav på honom ibland. Och de högre kraven är ju ofta i relation till vad jag och Johan orkar med, och det beror ju helt på vår dagsform, i fall ni förstår vad jag menar. Och han stackaren vet ju inte när jag har PMS och inte har sovit för att Bruno har envisats med att ha sina små manshänder intryckt i min mun hela natten som någon slags trygghetsgrej för att han ska kunna sova, en fajt som jag inte orkar ta tag i nu.

Men han är duktigt, Jack. En liten känslig sexåring som är så smart och bara på ett par veckor blivit en så stor kille liksom, när jag ser hur han hopp-studsar fram på gatorna i sina skinny jeans.

Fan, ibland undrar jag om jag inte är en curlingmamma, alltså. Eller kanske inte en curlingmamma som verkställer sitt curlande, men jag erkänner att så fort barnen önskar eller bara ens nämner något halvslappt i förbifarten så tänker jag i en hundradelssekund att det är klart som FAN att de ska få det. Och det kan handla om grejer de vill ha, eller att Bruno vill bära omkring på en halvtom kopp med kallt kaffe i över den nya mattan. Jag vill ge dem allt de vill ha, och jag vill inte ta Hermeskoppen, som vi råkade fylleköpa på Barneys, från Bruno om det är så att han verkligen vill ha den, mammas lilla pluttbebis. Men den hundradelessekunden försvinner ju snabbt och jag panikspringer fram till hans lilla hala hand som är alldeles fuktigt från mitt egna saliv och tar den ifrån honom. Precis som jag säger till de andra barnen det som man ska säga, typ: Ja Harriet, det var en jättefin färg på slimet du vill ha. Kom ihåg att önska dig det av tomten sen.

Men är det konstigt att känna så? Att jag med min första instinkt vill skämma bort dem i mammahjärtat. Men sen inte gör det i verkligheten. Fast en sak som jag tror att jag är en liten hönsmamma på är att jag inte klarar av att de någonsin känner sig oroliga. Typ att Jack går på kickball på after school  en dag i veckan, som är som en blandning av brännboll, fotboll och baseball. Han var så ledsen efter varje gång för han känner inte att han förstår reglerna och läraren förklarar så snabbt, och alla andra amerikanska barn kan redan detta från de var små. Så sätter jag mig på kvällen och kollar youtube-klipp för att lära mig reglerna för att sen på morgonen ta papper och penna och försöker pedagogiskt rita upp för honom hur man spelar det, medan han sitter där med stora ögon och med sovfrisyr och yogurt runt munnen. Vet dock inte om jag gjorde saken bättre eller värre.

Är det att curla? Ja, jag antar det.

Jag tror att det handlar om dålig självkänsla hos mig som mamma. Att jag inte är en bra mamma om barnen känner sig oroade över något. Men det kommer ju alltid finnas saker de tycker känns läskiga och jobbiga, och det är ju en del av livet. Han skulle ju ha klurat ut hur fasiken man spelar kickball efter ett par gånger utan att jag la mig i. Jag får skärpa mig. Eller inte.

Okej, där började jag snetänka på andra saker än det jag skulle skriva om.

Jo, vi har bestämt att vår förstfödde ska få lite mer storebrors privilegium. Han ska nämligen få eget rum. Just nu så sover ju han och Harpan i samma rum som ligger i anslutning till vårt sovrum, vet att jag har skrivit om det tidigare. Men jag tror att det är bra för honom att få känna att han har något eget, och inte alltid måste dela allt med sina småsyskon. Nånstans där han får stänga dörren om han vill och sitta och pilla med sitt lego utan att Max står och andas med munnen bakom hans axel.

Så det som vi har haft som lekrum ska nu få bli hans sovrum. Det ligger på fjärde våningen och nu efter tre år i huset så har vi ju fattat att det var ett ganska dåligt beslut eftersom köket är på bottenvåningen, och det är där jag och Johan hänger mest. Och barnen vill ju vara i närheten av oss, tyvärr… Eller jag menar såklart. Så nu har vi gjort om källaren till ett lekrum för barnen, som ligger en trappa ner från köket. Och ja, det kanske låter creepy att använda barn och källare i samma mening, men det är en bra källare, och jag tycker att det blev fint!

Plus att det kommer vara bra för mina knän att slippa springa upp och ner för tusen trappor för att hjälpa till att hitta diverse hår till Harriets olika playmobil-gubbar.

Okej så visst, en av anledningarna att Jack ska få eget rum är att han ska få känna sig speciell och stor… Men det är inte hela sanningen.

Lika stor anledning, om vissa kvällar inte större, är att det är omöjligt för mig att inte tappa det när det är dags för dem att sova. Med Max och Bruno är det lugnt, de somnar utan problem. Men de stora…

Och det här är kanske inte delen där jag är nykär i dem, utan det här är delen som får det att brinna i huvudet på mig. Så fort man har lämnat rummet och sagt godnatt, så börjar de hetsa upp varandra. Och lite bus och prat efter att man släckt lampan tycker jag är okej, när de ligger och berättar knock knock- skämt som de egentligen inte förstår för varandra är bara gulligt. Men det hela eskalerar så jäkla snabbt till att bli nått jävla raveparty som jag inte är bjuden till.

Det spelar ingen roll att jag kan ha kvittrat med ljuv stämma likt Törnrosa en hel dag, så pass att de tecknade fåglarna och råddjuren samlats runt mig i en flock. Jag kan ha varit som en glad bläckfiskmamma där alla armar har räckt åt varje barn två gånger om, för kramar, lek, torkat näsa, torkat tårar och torkat rumpor.

Jag kan ha varit den där snälla mamman likt Alfons Åbergs pappa som läser en lång saga fast klockan är mycket. Jag pussar deras små huvuden och kramar dem länge, och säger saker som: tänka att just jag fick bli er mamma. Vad jag är glad för det. Sen släcker jag ljuset och smyger ut lite äckligt nöjd med mig själv.

Och det är då det börjar. Och precis som Alfons så ropar de om allting, men som en speedad högljud Alfons. Och när jag för sjunde gången behöver gå in och säga till dem att vara tysta så de inte väcker de andra två, så börjar mitt prinsess-tålamod ta slut. Det är som om det bara räcker till kl 20.00, och en enda sekund efter det, för då har glada bläckfiskmamman förvandlats till Ursula i Den lilla sjöjungfrun.

Var. Tysta. NU!  väser jag.

Och därför mina vänner, så är det väldigt passande att Jack får storebrorsförmåner just nu. Vilket kommer förhoppningsvis leda till bättre läggningsrutiner, som gör att jag kan få vara Törnrosa hela kvällen och inte bara till klockan åtta, och kanske om jag har riktigt tur, kan jag få sova i 100 år.