Festival pestival

Så då har jag poppat min Way out west-cherry. Eller egentligen vilken vilken festival som helst, då jag aldrig har varit på någon förr. Om man inte räknar med Vattenfestivalen på 90-talet.

Och hur var det då? Jo eftersom det även var första gången Johan och jag var borta från alla barnen så var ju peppen total. Planen var att vi skulle hänga med polare och rock-supa, alltså dricka öl i plastglas klockan tolv på dagen. Och jag såg framför mig hur jag skulle sitta på Johans axlar i jeansshorts och kängor med blommor i håret, precis som de tjejerna som är på bäst festival klädda-listan på Elle. Men insåg ganska snabbt att det inte var riktigt jag.

Men det var kul.  Det hade varit roligare om solen sken, har aldrig sett så mycket regn. Och det hade varit ännu roligare om man var 23 år, och höjden av roligheter hade också varit om man varit 23 och singel.

Men vet inte om det faktiskt är så att jag kanske inte är en festivalmänniska? Gillar inte att stå för länge och har otroligt svårt för det kvinnoförnedrande toalettsystemet där det är meningen att vi ska sitta på nerpissade sitsar, brann i huvudet.

Så dygnets plus: kompishäng, ostörd nattsömn på hotell, men framför allt resan dit där fnittriga Spotify-battle och en doft av förväntningar fyllde bilen.

Dygnets minus: Spöregnet. Och ett litet melt down på Johan då jag tappade bort honom (läs; han gick) när jag var i baren. Och sen att jag gjorde det värsta jäkla rookie misstaget att jag tog min fina push present vintage Chanel-väska, och förlorade själva märket som sitter på dragkedjan vilket i sin tur leder till att värdet på väskan har väl sjunkit rejält.  Hade ingen annan och trodde på riktigt att vi skulle hänga mest i stan på nån resturang. Men nu när jag skriver detta så känner jag ju att det är en ganska värdslig sak, trist men värdslig.

e.renck