Snart flyttar de hemifrån
10 years ago
Jag har tänkt på en sak när det gäller Jack och Harriet som nu växer upp. Hur de mer och mer börjar tillhöra sig själva, och inte längre tillhör oss. I början är de en förlängning av en själv, rent fysiskt. Från att ligga i magen till att nästan sitta fast på en den första tiden.
Men nu ser man hur deras personligheter börjar träda fram, hur de är mot varandra och mot andra människor. Och man undrar vad som kommer från dem själva och vilka sidor som kommer från oss.
Och man börjar ana ett oberoende personlighetsdrag där de har en egen vilja, som inte alltid är trots. Utan att de helt enkelt vill eller inte vill något, de tycker om vissa saker och andra inte. De börjar förstå mer och mer, och det häftigaste som finns är att se när det liksom händer för dem. Idag till exempel märkte jag hur Jack liksom för första gången riktigt förstod konceptet med att vara sjuk. Att han förstod att han var sjuk och att det är ett tillstånd som är övergående, och att det var därför han kände på vissa sätt. Som ett mantra rabblade han för mig: - Mamma, jag är trööött, sjuuuuk och lite dålig. Lite gulligt i mina mammaögon, men samtidigt dröjde det inte länge innan han testade hur långt han kunde dra sitt egna ynklighetstillstånd. Det var mycket hundvalpsögon om Ipad, film och bullar just för att han var så himla, himla sjuk.
Well played, Jacki-Boy…
Men nu ser man hur deras personligheter börjar träda fram, hur de är mot varandra och mot andra människor. Och man undrar vad som kommer från dem själva och vilka sidor som kommer från oss.
Och man börjar ana ett oberoende personlighetsdrag där de har en egen vilja, som inte alltid är trots. Utan att de helt enkelt vill eller inte vill något, de tycker om vissa saker och andra inte. De börjar förstå mer och mer, och det häftigaste som finns är att se när det liksom händer för dem. Idag till exempel märkte jag hur Jack liksom för första gången riktigt förstod konceptet med att vara sjuk. Att han förstod att han var sjuk och att det är ett tillstånd som är övergående, och att det var därför han kände på vissa sätt. Som ett mantra rabblade han för mig: - Mamma, jag är trööött, sjuuuuk och lite dålig. Lite gulligt i mina mammaögon, men samtidigt dröjde det inte länge innan han testade hur långt han kunde dra sitt egna ynklighetstillstånd. Det var mycket hundvalpsögon om Ipad, film och bullar just för att han var så himla, himla sjuk.
Well played, Jacki-Boy…
Elin Renck
Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 11, Harriet 10, Max 8, och Bruno 6, och hunden Rut.