I onsdags var min syster och jag på Louise Hallins föreläsning Kära Barn. Jag tycker verkligen att hon är grym på att föreläsa, och det var ett par gånger som jag satt där med tårar i halsen. Speciellt när hon pratade om hur kommer sig att vi föräldrar står ut med att springa efter 2- 3 hysteriska barn i parken? Hur har vi orken? Jo, för när den där lilla bebisen man har fått, tittar en i ögonen efter cirka 8 veckor och skiner upp och ler, då är man fast. Då klarar man sömnlösa nätter och 2,5 års-trots. Det är svårt att sammanfatta allt vettigt som sas, men jag gick därifrån i alla fall och kände att jag hade lite mindre dåligt samvete. Att jag gör så gott jag kan med att vara mamma. Herregud, har man knappt sovit på 3,5 år så måste man vara lite snällare mot sig själv.

Annars har det mest blivit hemmahäng med bland annat kojbygge i soffan, eftersom vädret helt plötsligt blev oktober.