Om färg

Det finns inget jag uppskattar så mycket som en bra färgkombo. Ett bryt mellan två komponenter. Något oväntat. Något behagligt eller något helt otippat, när det känns fel men blir succé.

Jag spenderar orimliga mängder tid på att tänka på detta. En krämig vanilj-ton möter klarröd i ett rum, djup djup vinröd med en duvblå liten detalj, dammig grön som får en mörkare ton av hallon att spela med eller varför inte en mustig aubergine. Rökiga gula toner som går ton i ton. En trygg beige med en koboltblå detalj.

Dom här kombinationerna kan vara väggar i ett rum som sen får en textil i en kulör eller tex något jag gärna gör: målar in snickerier i ett rum i en kulör som sen får möta väggen som är i samma eller en helt annan kulör. Så det får poppa. Jag jobbar sällan med vitt och vill själv vara i miljöer där jag tillåter mig själv att överdriva. Inget får mig att må bättre än när jag tar i och ångrar mig på vägen.

I mellan- och högstadiet var jag ett Waldorf-barn. Min mammas idé att byta till Rudolf Steinerskolan eftersom jag hade så svårt att koncentrera mig i den klassiska skolformen. Jag minns hur jag möttes av en miljö som enbart bestod av naturmaterial, örtiga dofter, ull som skulle kardas och en arkitektur där ögat fick vila i de rundade formerna. Den konstanta doften av olja, trä och de naturliga i väggfärgerna som jag undrar om dom någonsin torkade ordentligt. Vegetarisk och ekologisk mat. Denna plats var en trygg plats för en liten förvirrad och ofokuserad flicka. Koncentrationen fortsatte att tryta men jag fick ett lugn av allt skapande. Inte för att jag själv gjorde speciellt mycket av min kreativitet. Jag var inte den där utvalda som vi alla har lärt oss om, via SVT-dokumentären. Jag gick lite under radarn och höll mig på mitt hörn. Jag blommade inte ut eller visade upp några talanger, vad jag minns. Jag ruvade. Jag hörde fortfarande inte ett ord av vad lärarna sa, det rann ut i rymden av det antroposofiskt lasyr-målade rummet. I varje ny årskurs fick klassrummet en ny kulör, enligt antroposoferna så har färgerna en psykologisk verkan och skapar en bättre miljö för själen.

 Jag läser ur En introduktion i Waldorfpedagogik att, naturmaterial och laserade väggar är typiskt för en waldorfskola och sen läser jag: de varmt rosa eller guldockra-färgerna på väggarna är inte ett uttryck för att ”så måste det se ut i en Waldorfskola ”, utan en färgsättning dom anser ger harmoni runt barn.

Jag blickar upp mot vår fasad med guldockra-snickerier, kliver in i vår varmt ljusrosa hall och det slår mig när jag läser, och jag minns tillbaka på åren på Waldorf, att det nog gjorde mer med mig än vad jag förstår.

Ett gästrum som ska stå för lugn, där dammiga ljusa gula toner möter en sofistikerad nyans av havrestrå. Ett barnrum som ska ge oändligt med rymd i en självklar duvblå ton som konstnären Emilia Ilke tagit fram. Vårt sovrum blir varmt rosa där jag känner trygghet och ett badrum med smutsigt rostrosa toner möts i en symbios och drömmar om Frankrike finns. Vårt kök får krämiga väggar som ger harmoni, men med gyllengula fönster, som solen som går upp på morgonen och hälsar en välkommen. Välkomnande som när man vaknar för tidigt i Toscana och den gyllene soluppgången nästan brinner. Grönt vardagsrum, jag minns inte vad jag tänkte, men jag fick en intuition om något som en gång varit i detta rum. Inmålade tak och fönsterfoder, ton i ton och som en varm grotta där elden ska spraka en kall vinter. En matsal som är ljus av alla fönster, här ska kulören bara ligga självklar och ljus, pudrig och inbjudande och aktörer i möbler, dukning och sällskap ska få ta plats. Hallar i kakigt behagliga pudriga toner med en trapp som har spjäll som målas in i den djupaste av vinröd, skiftningar och kontrasterna här får mig att påminnas om att jag vågade. Alla dom här rummen, alla olika kulörer och detaljer som spretar iväg. Om jag haft en tanke om en helhet? Nej. Men jag är säker på att det kommer hänga ihop ändå för jag gillar varje rum var för sig.

Vad är det som gör att jag inte klarar de vita tonerna, undrar mina följare. Jag ser hus och rum där vita och beiga toner går omlott och det är ljust i rummen och jag ser harmonin och jag tänker att vad skönt att bara välja det och inte hålla på så mycket. Jag tittar in i vårt gröna vardagsrum när det första lagret torkat och jag undrar, vem valde detta? Det är för mycket. Jag valde det och jag ändrar mig. Jag undrar varför jag inte kan lugna mig lite. Detta går över styr. Jag lämnar huset några dygn, för vi bor ju inte där än, och när jag återvänder så känner jag pirr. Pirr över mina val och en frihet att välja så stort. Jag har inte följt några regler, helt glömt att jag faktiskt omgivit mig av all kulör under min skolgång och jag låter mig själv välja gränslöst. Och när jag skriver detta så inser jag vad åren på Waldorf gjort med mig och jag försonas så fint med den lilla flickan som kände sig så talanglös. Jag grundades och byggde en beslutsamhet som är svår att rubba, en nästan nonchalant inställning till vad som funkar bor inom mig och jag vet att jag för resten av livet kommer vilja omge mig med en del av den flummighet som var vardag på den skolan.

 Miljön under uppväxten spelar väldigt stor roll och jag är tacksam över att min skolmiljö var en plats där kreativitet stod i fokus. Jag är ingen färgexpert (än), långt ifrån, men jag vet att jag är expert på att gå på min magkänsla, utan regler, färganalyser eller riktlinjer och det kommer jag alltid ha med mig.

Följ Julias blogg här.