Vi frågade vår litteraturkonnässör Karolina Skande om hon ville göra en djupdykning i sin vän Marcella Mravecs tankar om debutromanen REBOUND. Det blev ett samtal om allt från att skriva sexscener till nya strömningar inom litteraturen och huruvida man måste vara ett personligt varumärke som författare idag. Enjoy!
Foto av Ellen Nykvist
Marcella är min vän, en av mina närmsta. Hon gjorde det otänkbara, bad om tjänstledigt och skrev en bok på bara några månader. Hon fick agent, hon fick ett förlag, hon blev utgiven, hon blev kontrakterad en uppföljare och nu har även intresse visats från tv-branschen. Nyckeln till denna framgång, om jag ska gissa, handlar om att Marcella har skrivit en bok som är omöjlig att motstå. Det är för mycket som man inte kan hålla sig borta från – rikedom, sex, livskris, fantastiska miljöer. Man kan kalla det chick lit, men som Nina Lekander skriver i en recension i Expressen – ”Marcellas roman är rolig och tragikomisk med flera rappa rader”. Där har du formeln till en typ av bok som jag anser mig ha sett vinna stor mark på den internationella lit-arenan (smart och vass samtidslitteratur med mycket kärlek och sex) men där vi kanske inte har haft så många svenska exempel.
Kort om Rebound: Thea blir dumpad av ”sin perfekta” pojkvän. Vännerna utmanar henne att dejta tre killar och helst ligga med en innan påsk, detta måste göras innan hon får sikta in sig på ”det riktiga kärleksintresset” – Ben. Denna utmaning tar oss till gods i England och soldränkta poolkanter på franska Rivieran.
Marcella! Varför känns böcker och läsande så himla sexigt just nu?
– Allt går i cirklar, och jag tror att det, åtminstone delvis, är en reaktion på det snabba scrollandet vi ägnat de senaste åren åt. Jag tror generellt att kultur är coolt och åtråvärt igen. Det har funnits en strömning som nästan gjort en poäng av kulturlöshet – titta bara på vår regering! – och på helgbilagorna och magasinen som har dominerats av features om entreprenörer och idrottare. Jag tycker att man ser ett skifte nu. Hoppas jag i alla fall, jag är så otroligt trött på att läsa om diverse företagare.
Jag vet inte om försäljningssiffrorna stödjer detta, antagligen inte, men det finns såklart även en längtan efter analoga upplevelser. Som att generation z älskar analogt foto, till exempel.
Vad läser du själv för böcker?
– Just nu läser jag “Evenings and Weekends”, den irländske poeten Oisín McKennas – med all rätt – hajpade romandebut. Mitt läsande är otroligt spretigt, men om jag ska försöka ringa in det skulle jag säga samtida litteratur av hyfsat unga författare? Haha, en beskrivning som säger absolut ingenting. Men Emma Cline är väl den författare jag håller som favorit i den här generationen, hon har ännu inte satt en fot fel. Nätter då jag inte kan sova läser jag formulärisk krim och romance, det lugnar min hjärna.
Vilken nu levande författare känner du att du identifierar dig med?
– Pass! Det är för svårt att svara på. Men jag tycker att det är roligt att följa författare som Coco Mellors och Dolly Alderton, som har en rätt opretentiös och bjussiga inställning till sina författarpersonas.
På tal om Coco Mellor och Dolly Adlerton. För mig är de, precis som du säger, verkligen författare som man inte bara gillar att läsa utan även att följa och inspireras av i stort. Jag känner att du platsar in i denna kategori av en ny generation av författare. Hur känner du inför att författandet kanske även kommer ge dig en mer officiell roll – det vill säga en som influencer?
– Först och främst – tack! Jo, jag har en kluven inställning till det. Vi tillhörde ju samma generation modebloggare, du och jag – även om du startade tidigare. Men för mig var bloggandet alltid en del av mina arbetsuppgifter, det var inte på eget initiativ. Och när Instagram kom så tyckte jag att det var ganska skönt att ha en privat profil de första åren. Samtidigt är det så viktigt att ha en plattform och en närvaro på sociala medier, det går inte att komma undan. Och delar av det tycker jag är väldigt roligt, jag älskar att pyssla med bilder och att dma med läsare.
På tal om nya strömningar inom litteraturen. Personligen är jag rätt trött på autofiktion som varit typ den enda formen av berättande bland svenska författare lately. Jag vet ju att även om vissa miljöer och sammanhang i Rebound är situationer som du har insikt i så är handlingen och karaktärerna ren fiktion. Tankar kring detta val? Att gå mot strömmen/trenden?
– Ja, jag håller med till viss del. Jag kan inte säga att det var ett strategiskt val, däremot var det OTROLIGT skönt att skriva en fiktiv historia om påhittade karaktärer. Det kändes så befriande att låta fantasin löpa fritt, och att dessutom ha ryggen fri, haha.
Ok, du kanske har ryggen fri när det kommer historier från ditt liv, men det finns ju andra saker i Rebound som jag kan gissa känns speciellt att släppa ut på en massmarknad. SEXBESKRIVINGAR. Det är ju en del sex i boken … Jag kan liksom inte släppa tanken på att du satt på KB och skrev detta – hur bekväm kände du dig i sexskrivandet? … Och, hur mycket tänker man på att typ ens svåger kommer läsa det…?
– I själva skrivandet kände jag mig oväntat bekväm. Jag tyckte om att skriva sexscenerna. Tricket är att både vara i sitt huvud, och att försöka betrakta scenen utifrån. När min agent Maja sa att hon blev generad av att läsa manuset bland kollegorna på kontoret visste jag att jag hade skrivit en bra sexscen. Men nej, läsandet av dem är ju omöjligt att vara bekväm med! Det vill jag helst inte tänka på. Jag har många svågrar, och jag vet att åtminstone en av dem skulle generas till döds bara av att läsa den här frågan.
Du tog tjänstledigt för att skriva din bok – utan att veta om någon skulle vilja ge ut den, eller ens läsa den. Hur vågar man det? För mig är det modigt – på gränsen till galet.
– För mig med, haha. Jag är egentligen, precis som du, en trygghetsperson. Du och jag gillar ju våra rutiner. Vi vill att helgerna ska se likadana ut, vi vill veta att vi kan betala hyran. Men då arbetade jag som mellanchef på ett stort företag och kände mig rätt bortkopplad från det kreativa arbetet, vilket till slut gjorde mig galen. För första gången på länge kände jag ett sug efter att skriva igen. Men jag ville inte bara skriva i blindo, utan att få bekräftelse, så när jag skrivit en tredjedel av manusutkastet skickade jag det till litterära agenturer. Det var också skönt att ta tjänstledigt, och inte säga upp sig helt. Nu har jag ju tyvärr gjort det, för att skriva min nästa roman. I sämsta möjliga ekonomiska läge, haha. Jag vet inte om jag rekommenderar det.
Berätta lite om dina första intryck kring bokbranschen. Du kommer ju från modebranschen, är din känsla att det är två väldigt olika branscher?
– Ja! Jag fattar fortfarande ingenting. Jag är van vid att allt går så snabbt, och här får saker ta sin tid. Det är både fascinerande och provocerande för en otålig person. Nu håller jag på att lära mig om tv-branschen, och där tar saker ännu längre tid!
Jag råkar ju veta att du skriver på en uppföljare till Rebound och jag är så galet otålig. Jag tjatar kanske lite för mycket om att få läsa lite. Kan du säga något om nästa bok?
– Ja! Jag hade den ofantliga turen att Norstedts ville skriva avtal på en till roman, långt innan Rebound ens kommit ut. Det är en fristående uppföljare till Rebound där Stella (en av sido-karaktärerna i Rebound [Karolinas anmärkning ]) är berättarjaget. Om Rebound handlade om Theas sökande efter sin identitet så berättar den här boken om Stellas uppgörelse med sin egen.
Du behöver ju inte tjata jättemycket om att få läsa, för övrigt, eftersom du är den enda – förutom min agent Maja – som läser medan jag skriver. Jag skickar nya kapitel i kväll!
Pressfoto av Ellen Nykvist och foto på Marcella längst upp av Molly Bergström/Norstedts.
Bilder på Marcella med barnen, privata.