Sensommarmat och inre kompasser

Sensommarkväll, fredag på första jobbveckan efter semestern. Också första barnfria kvällen sedan innan sommarlovet.

Tröttheten sved bakom ögonlocken efter två dagar av prepp inför nästa veckas julplåtning och för lite sömn, men från sekunden vi klev ur taxin tills vi gick hem var det asgarv. Från början till slut, tröttheten totalt glömd.

Vi hade bokat bord på Fotografiskas veranda, deras sommarrestaurang på kajen med utsikt över Skeppsbron, Blasieholmen och Djurgården. Det var Jens, jag och våra vänner Annika och Fredrik.

Började med en whiskey sour och beställde in alla rätter på menyn att dela på. Jag gillar verkligen korta menyer med några få uttänkta rätter som köket gör riktigt bra, istället för miljoner av val som bara slutar med att man beställer in den tryggaste rätten.

Vi åt saltgurka, smetana och honung, chips med ramslöksmajo, grillade majskolvar och rapsskott med brynt smörhollandaise.

Sedan kom det in pizza med friterad potatis, zucchini och fermenterad citron. Grillad purjolök med kryddsmör, linser och hasselnötter. Sommarkål med rökt créme fraiche och tångcaviar som var helt otroligt god. Och så en glutenfri tiramisu som avslutning, livets första tror jag.

Jag slängde precis en stor burk med saltade citroner som aldrig kom till användning och det ångrar jag lite nu, jag hade velat prova den där pizzan hemma.

Stockholm alltså <3 Förhoppningsvis inte den sista varma sommarkvällen med himmel som brinner. Men vädret har varit nyckfullt den här sommaren så det är lika bra att leva som att varje är den sista.

Efter middagen gick vi in på museet för att se Fotografiskas utställning med Peter Lindberghs fotografier.

Jag fastnade vid ett citat som var precis det jag behövde läsa nu, när jag känner mig lite lost kreativt. Tidigare på dagen pratade jag med en uppdragsgivare om ett jobb vi gjort som kändes helt rätt i magen då, men som tydligen inte alls hade gått hem hos högsta hönsen. Mitt inre försvar slog givetvis till och sa mig att jag borde gjort annorlunda, varför skulle jag dra iväg åt det hållet istället för att hålla mig inom de trygga ramarna? Men skulle det då ha varit mitt jobb, eller hade det varit den där marknadschefens? Ibland måste man kompromissa, kanske helt och hållet lämna sin egen kreativa kompass, men det gäller att inte tappa bort sig själv på vägen. En dag hoppas jag stå lika stadigt som Peter, eller i alla fall bli lyssnad på.

När solen gått ner styrde jag och Jens stegen mot restaurang Freyja, som är en av de krogar han jobbar med. Avslutade kvällen ovanför hustaken på uteserveringen som har stans bästa utsikt. Tack för det sommarstockholm!