Jag började på det här inlägget i fredags innan jag skulle hämta barnen men hann inte klart. Nu sitter jag istället själv hemma en lördagseftermiddag, medan resten av familjen är på kalas hos kusinen som fyller ett år. Jag kände mig lite snuvig imorse och trots att kalaset är utomhus vågar jag inte riskera något när barnens farmor och farfar är med.
Igår när jag började att skriva kände jag mig lite låg, eller jag har egentligen gjort det ända sen i torsdags. Jag vet inte om energin försvann med solen, men helt plötsligt kändes allt lite hopplöst, tråkigt och ensamt. Arbetet på kolonilotten kändes med ens övermäktigt.
Så långt kom jag igår innan jag återigen blev avbruten av att resten av familjen kom hem, med lillmonstret på uselt humör. Just nu är det full on 2-årstrots här hemma och kvällarna är rent ut sagt ett helvete. Allt ska göras själv, gränser testat oavbrutet och läggningarna är ett enda långt virrvarr av skrik, hämta saker och snurra runt. Det funkar ändå när vi är två och kan bytas av, men blir helt klart för mycket när Jens jobbar kvällar och jag ska rodda med båda barnen själv. Och det hade jag framför mig i två kvällar när jag i torsdags började känna en lätt ångest gro.
När jag får mina dippar börjar jag lätt jämföra mig själv med andra. Alla andra är duktigare, har det finare omkring sig, är mer omtyckta och har bättre vänskapsrelationer än mig. En viss svartsjuka gror fram och svärtar ner min självkänsla. Otroligt ocharmigt, så får jag ångest även över det.
Där är instagram livsfarligt. Ett skyltfönster in i andras liv, där allt är blommor, fest och glada barn. Sällan får man komma bakom det perfekta skyltfönstret, och det är inte heller något jag tycker att man kan ställa krav på. Även för mig är instagram ett slags cv, det blir ett arbetsverktyg för att visa upp för potentiella kunder vad jag kan erbjuda. Men det är också ett forum för ventilation, där utbytet med följarna är ovärderligt. Jag behöver någonstans att lufta mina tankar och det skulle vara helt omöjligt för mig att inte glänta på dörren till verkligheten.
Men det är inte så att det ständigt osar avundsjuka om mig när jag scrollar förbi folks flöden. Jag älskar verkligen inspirationen och utbytet därinne. Dock börjar jag fundera på om mina dippar är kopplade till pms? Jag gick tillbaka en månad i kalendern nu och insåg att jag under den perioden hade samma dipp. Det kanske är för tidigt att se ett mönster, men jag ska nog fortsätta ha koll på detta. En förklaring kanske kan göra ångesten lättare att hantera? Och oavsett vet jag ju att det går över.
Jag har en ny blus, från Odd Molly. Jag tycker oftast att jag inte passar i den här romantiska stilen, men den här var riktigt fin.
Vackraste buketten, precis innan fjärilsranunkeln slog ut.
En favoritplats här hemma.
Hur vacker är den inte? Maria är bäst i stan!
Caroline is a mother of two, Sam, 7, and Lykke, 3. She lives in Enskede, Stockholm and work as content creator, photographer and stylist. Food, fashion, interior, motherhood and thoughts.
Instagram: @carolineborg (link)
Mail: [email protected]