<3

<3

älskade Gunnel ramlade i förra veckan innan helgen och det visade sig att hon har brutit nyckelbenet

det är så skört att vara förälder, att bära en annans hjärta som sitt eget, att värna om en liten och måna om att de ska må bra

det går inte innan att föreställa sig hur jobbigt det är när de inte mår bra

och jag hade länge planerat en resa till min syster i Linköping som vi åkte på, jag och Dag, och övernattade i Norrköping som var väldigt gulligt

men att veta att Gunnel var hemma och hade ont, även om hon verkade glad och pigg gjorde det svårt att koppla bort och njuta. jag kan inte må bra när hon inte mår bra

hon är så tapper och modig och kämpar på och jag försöker i stunderna där allt är bra att landa och hämta andan. mitt mammahjärta är harigt och så månt om henne att det är svårt att förhålla sig och få perspektiv

jag blir väldigt orolig och är nu så tacksam för att det såg fint ut och förhoppningsvis snabbt kommer läka tillbaka

<3

jag hade ett cute moment på tunnelbanan i morse där det stod en jämnårig kvinna mitt emot mig i snygg officelook, proper och uppdressad för ett kontor men så såg jag intill hennes klocka att hon hade ett färgglatt armband gjort av någon liten där det stod MAMMA<3 och så såg jag två berlocker runt halsen på henne med två bokstäver, och tänkte att det nog är hennes barn. och jag då mittemot hade mitt halsband som Gunnel gjort. det kändes så vackert i det lilla, att vi bär med oss de små på dagen, och att de bär med sig oss

det vackra och sköra i att älska sina barn, att önska det bästa för dem och att oroa sig som en gör. att vi bär barnen så nära hjärtat

och att de får vara med i den annars så vuxna världen där det där lekfulla lättsamma ibland glöms av, om så bara ibland genom ett armband som påminnelse

<3

för några år sen reste jag själv till en grekisk ö i tio dagar. på en terapiresa där jag gick cirka 8 timmar i terapi om dagen, års terapiarbete inkapslat i några dagar. det var en oerhört blottläggande och tuff resa, intensiteten i att möta mina innersta sår och relationer där det funnits brister som påverkat mig. att möta det som fattats mig och att rannsaka vad det fått för effekter på mig och mina beteendemönster. det var en resa som på många sätt la om hela min grund, som bidragit till en annan bas till mig som människa. som att en del av rotsystemet som är jag fick möjlighet att göra om, se, bejaka, rätta till och läka. en krävande och ögonöppnande resa som varit oerhört viktig för mig. att vara själv och frånkopplad sin egna värld, och att möta mörker i en ny och otroligt vacker miljö var väldigt starkt. det är en upplevelse och dagar som jag bär med mig och tänker på ofta

kanske är jag svår att ge presenter, kanske önskar jag mig sånt dyrt en endast kan köpa till sig själv, kanske är det få som gjort sig ansträngningen att försöka

min farbror som stod mig oerhört nära, en person som såg mig och förstod mig, som med allt han var ville mig väl, ville mitt bästa, vars kärlek jag kände utan att tveka gav mig efter den här resan en skulptur av en man som står och blickar ut, mot en horisont eller mot en framtid

han sa till mig att ”blicka framåt”

att ta med mig allt som är jag, bära mina sår och erfarenheter men inte låta det som varit definiera mig. det som varit är en del av mig men det är inte jag. att göra mitt liv till mitt, att vara jag som jag är. och att våga tro på en framtid

den där skulpturen följer med mig och får alltid en central plats där jag bor. som en påminnelse i att våga ha tillförsikt och tron om att det kommer bli bra och på det sätt det är menat

jag blir rörd oftare nu, har lättare till gråt, går i kontakt och känner hur något i djupet av mig landar och finner en ro som jag saknat

i att nu känna hur jag lever på ett sätt där det inte skaver, där jag kanske längtar och drömmer framåt men där jag också trivs och njuter i livet så tänkte jag på det där, att blicka framåt

det ofattbara, tacksamheten och lyckan i att ta in att jag på många sätt idag har det jag drömt hela livet om. att jag känner mig stolt över vart jag tagit mig, tacksam att jag fått bli mamma, stolt över min dotter och det vi har, hur jag är med henne och den hon är. och att jag får vara kär, att jag får känna och uppleva en så sann kärlek. en ren kärlek där det inte finns tvivel eller tvekan, magont eller tankarna att något inte är bra eller rätt. där allt i mig, tankar, intellekt och magkänsla möts i ett ja. när jag är med honom eller ser in i hans vackra snälla ögon så finns det inget i mig som mår dåligt. världen utanför stannar

kanske är det genom att våga möta allt rakt framifrån, att våga söka och göra om, sörja och gå vidare, i det där att våga blicka framåt och tro på sig själv som en kan nå sina drömmar, eller det som är menat för en. jag tror inte på slumpen men jag tror på ödet och vikten av att våga investera tid och energi, handlingar och kärlek i att ta sig framåt

som Bodil sa – människans uppgift på jorden är att börja om och jag har svårt att ta in den lycka jag känner efter den här omstarten, hur livet blivit så annorlunda och vackert

livet är roddigt och det är intensivt och svårt stundtals men jag känner mig tillfreds. trygg och glad. min enda oro är att jag inte vill att det ska ta slut

en kan inte göra mer än att försöka, göra sitt bästa, vara snäll mot sig själv och hoppas att allt kommer lösa sig. att det liv som är tänkt för en kommer hitta en, men att en själv också måste jobba för det

att blicka framåt men att också stanna upp och se det vackra i det som är

ett av mitt livs finaste presenter är att se på den där mannen och bli påmind. och att framtiden jag blickar mot känns ljus och som min, som den jag drömmer om för mig

<3

<3

en befinner sig ju alltid i den tid en är i, och i de förutsättningar och känslor som är då, och saker eller känslor en tror ska vara för alltid glöms till slut bort eller bleknar med tiden

när Gunnel låg och sov intill mig igår mindes jag åren jag drömde om henne, där jag höll hoppet och tron om att jag någon gång skulle få komma att bli mamma hårt i handen

nu i åren av rodd och ansvar, admin, nattningar, att bära en annan litens känslor och humör inom sig och att förhålla sig, måna om, vilja skapa bästa förutsättningarna för hennes utveckling och blomster så glöms det där bort ibland. att hinna stanna upp och hämta andan, se att jag nu har det jag förr drömde om i åren av ovisshet och längtan

nu börjar hon bli så stor och det är få saker som helar mig så som när hon lägger sin lilla hand i min och vi går och pratar (istället för att hon springer ifrån mig)

jag ser så fram emot att få uppleva fler versioner av henne – och hon av mig

jag intalade mig att hon lät vänta på sig för att hon är en på biljarden, och jag är ju partisk men hennes ljuva sockervaddshår, roliga uttryck och bubblande skratt är bland det bästa jag vet

och de här bilderna @beatac tagit på oss kommer påminna mig om de känslorna for life – min kärlek till henne och storheten i att hon finns. hur hon är ett ljus i mitt liv

det är en ynnest att Gunnel och jag fått bli förevigade av såna genier genom åren

och att jag får leva i samma tid som henne och uppleva henne, och hon mig. att jag får vara ett vi med henne

<3

det slog mig igår när jag kände mig trött på kvällen att jag i princip inte sovit hela nätter de senaste snart fyra åren. först som gravid och sen med Gunnel, bortsett från några nätter borta på resa. nu sen separationen sover jag ju utan Gunnel mer och då bättre, eller med honom, men då vill jag inte riktigt sova för att det känns som att jag missar tid, somnar sent och vaknar tidigt life. i det stora hela alltid bruten sömn och det uppdämda behovet märks mer ibland även om det ju är livet nu och det enda jag minns i princip

och jag har väl utvecklat någon form av light ptsd när hon och jag sovit ihop. särskilt här under våren när det varit stökigt med många uppvak och flytt på nätterna från säng till soffa. ens sovmönster under barnåren rubbas ju i grunden och som solo finns det ingen som kan avlasta eller ge sovmorgon

det är så ofattbart nu att börja få sova igen, som förr. dels natten till söndag reagerade jag på en annan känsla när jag vaknade. att jag sovit tyngre med en annan ro. och även inatt med henne, hon kan röra sig men lägger sig bara nära och somnar om, och att jag vaknar utvilad på morgonen. det är nu bara jag som vaknar till på nätterna snabbt och kollar läget, och hon sover. vi fortsätter busa och skratta innan hon somnar men det krävs inte lika mycket nu, som att hon hittat sömnen, och lunken. i natt sov hon 21-07 och jag hinner hämta andan även om det känns overkligt. känslan av att ”kan det vara såhär”, och en ny värld som öppnar sig med möjligheten att få sova

det är som en svunnen tid när jag kände mig utvilad sist

och tiden ens barn är litet ska ju kapslas in i livet då den inte kommer igen, och den är storslagen i allt den erbjuder men jag välkomnar denna nya fas där det finns en annan ro även om det är intensivt

och där nätterna får vara natt

i morse hann jag gå upp innan och fixa mysig frukost som vi fick ta med då hon sov så länge

stunderna jag trodde skulle vara jobbiga, på morgonen där jag får åka åt fel håll i förhållande till jobbet i typ 45 min för att lämna, har kommit att bli några av våra finaste stunder. där vi börjar dagen ihop i lugn och ro, eller att vi på hemvägen hinner prata om dagen innan vi fixar middag

jag är så stolt över oss och hur den här nya vardagen har kommit att bli så fin. jag ser det mer och mer, och särskilt nu när det finns utrymme för återhämtning och vila

<3

<3

<3