September med sin högsommarvärme kom och gick,
här kommer en tillbakablick till årets vackraste månad..

Trevlig helg till dig!

♥

Igår kom det plötsligt ett härligt bud med allt som hösten har att erbjuda!

En bukett med septemberblommor, egenodlade, syrliga äpplen i en brun papperspåse samt en glasflaska med ljuvligt god äppelmust.

Budet kom från Fredriksdal och jag som var alldeles säker på att jag varit där blev genast osäker. Efter närmare efterforskning insåg jag att jag absolut inte besökt detta vackra och blandade nog ihop det med Sofiero och deras fina lanthandel?

Hur som helst så ser det ut att vara en fantastisk plats och med tanke på att utflykter är ett av mina största intressen, är det jag som besöker deras skördefest, Mikaeli Marknad 29/9!

“..Äpplen, päron, snittblommor, musik i gränder och på gatorna, handgjorda produkter från skånska odlare, genuin marknadsstämning och mycket mer. Höstens stora fest här på Fredriksdal museer och trädgårdar kommer laddad med smaker och aktiviteter för hela familjen. Här hittar du säsongens bästa grönsaker och frukt från skånska jordar, chark, bröd och godsaker från småskaliga bönder och mathantverkare..”

✤

I somras hängde jag upp en inramad poster från Louisiana i vårt vardagsrum. Dock kände jag direkt att det inte alls blev vad jag hade tänkt mig och tanken slog mig, att jag nog är aningens mätt på den typen av konst.

Precis innan vi flyttade från Stockholm så investerade jag i mitt första “riktiga” konstverk, vilket är en stor tavla målad av Petra Lundqvist.

Nu har jag äntligen bestämt mig för att börja spara till nästa verk och behöver er hjälp!

Om man vill investera i konst som känns i hjärtat och håller i längden, vilka unga, svenska konstnärer skulle ni tipsa om då?

★

Sista helgen i oktober åker jag till Göteborg
med några av mina bästa vänner.

Vi har självklart redan bokat bord på Champagnebaren och även Bar La Lune
står på vår ToDo-list.

Tips på lunchställe, kaffebar och vintage-shopping efterfrågas dock!

Vad får vi inte missa en fredag – söndag i denna stad ?

❁

September

Den vackraste tiden lurar runt hörnet och precis som många andra, tar jag nu klivet bort från solkiga linneskjortor till den mer påklädda, krispiga sensommarstilen.

Kalla de höstmode om du vill, vi är inte där riktigt än men låt oss ändå ta klivet in i min stundande garderob!

Det var min höstlook från topp till tå,
nu saknas bara en stor vardagsväska där datorn får plats..

Tips någon?

★

Som några av er säkert vet, så var både min morfar och hans pappa konstnärer. Min pappa tecknade i blyerts och målade akvareller men skapade framförallt stora skulpturer av drivved.

Den kreativa ådra som bultar i min kropp kommer utan tvekan från min mammas sida, att pappa fick möjlighet att få utlopp för dessa egenskaper, tror jag enbart är sprunget ur att han träffade min mamma. Han mötte likasinnade i en familj som var raka motsatsen till sin egen och skapandet väcktes till liv igen.

När jag funderar på var oron inom mig kommer ifrån, den oro som alltid legat under huden, kliandet, längtan framåt, att vilja så mycket och att sällan vara nöjd, kan det var ett arv från konstnärskapet?

Igår såg jag dokumentären Apolonia – En konstnärs resa och när jag gick och la mig så lämnade den mig med fler frågor än svar. Känslan genom dessa två timmar var så välbekant och när jag låg där i min säng så var pulsen hög och tankarna rusade. Min vän Zandra hade som av en händelse sett dokumentären samtidigt och hon skrev att det var det bästa hon sett om strävan, livet och kvinnlig vänskap.

Dokumentären är rå, hudlös och precis som Zandra nämner, så gestaltar den strävan på ett sådant underligt men ärligt sätt. Jag kommer på mig själv att hålla andan flera gånger och i magen bubblar denna känsla av igenkänning.

Är det mina känslor jag ser? Pappas eller är det Sarahs? Sarah som påminner om Oksana men ändå inte alls..

Fotot är enkelt men i mitt tycke fantastiskt.

Det är en resa genom liv, död, frihet, pengar, arbete, konst och moderskap.

Tack Flora för tipset. 

Under 13 intensiva år har filmaren Lea Glob följt den unga konstnären Apolonia Sokol i hennes strävan att etablera sig på den internationella konstscenen.

Apolonia växer upp i Paris och söker sin plats i konstvärlden, samtidigt som hon kämpar med utmaningarna och glädjen i att vara kvinna i en värld dominerad av patriarkat, kapitalism och krig.

Hennes vänskap med den ukrainska konstnären och aktivisten Oksana Sjatjko blir en avgörande vändpunkt.

Prisad dansk dokumentärfilm från 2023 av Lea Glob.

Apolonia – En konstnärs resa

Björnbär på kvist är bland det vackraste jag vet.
Just nu finns det mängder av den varan här nere och i Arild, där har buskarna nästan blivit invasiva och tagit över stora delar av strandremsan. Dock kan det kännas som ett angenämt problem eftersom att grenarna dignar av de mörka bären.

För dig som också blir sugen på att plocka in björnbär så står de faktiskt otippat länge och blir extra vackert tillsammans med slingrande murgröna!

❀

Igår var första dagen på mitt nya liv.

9 månader senare, ett liv som inte längre innebär 90% ansvar för vår dotter. Jag kände en sådan innerlig lycka inombords när jag kom hem. Lycka för möjligheten att göra något jag älskar, lättnad över att min långvariga ångest rest sig från bröstet och längtan efter min familj vid middagsbordet

Att få känna saknad för en stund, så välbehövligt.

Jag klädde mig i en mullvadsgrå, transparent kjol tillsammans med en vit, oversized T-shirt. En stund som nästan kändes helig då jag inte längre behövde tänka snyggt och praktiskt utan kunde stanna vid snyggt.

Vilken ynnest det är att få känna glädje för den vanliga vardagen, det lilla här i livet, som är så stort och
viktigt trots allt.

♥

Det finns vissa dofter som man aldrig glömmer och doften av min morfars ateljé är just en sådan.

I det lilla rummet med snedtak fanns två stora takfönster och det doftade starkt av oljefärg och terpentin. Blundar jag så ser jag de storblommiga sofforna, bordet av glas, den fluffiga vita ryamattan och en bokhylla fylld med böcker om konst och arkitektur.

Bredvid det stora staffliet stod mängder av penslar och vid sidan av skrivbordet, en gammal skivspelare med jazz som dånade bakom den stängda dörren.

Det finns en alldeles särskild resa som jag skulle vilja göra och det är modeveckorna i Paris på 60-talet med min morfar. Min morfar var konstnär, modefotograf och journalist och tänk vad fantastiskt det hade varit, om jag fick ta del av hans liv under denna tid.

Min stiliga, älskade morfar.

Detta år har varit en stor utmaning för mitt psykiska mående. Jag tänker att det inte ger något att gå in på detaljer men att bli förälder utan närhet till sina bästa vänner var jag inte beredd på.

Ensamheten har varit så otroligt påtaglig och min ångest har då och då gjort dagliga besök.

På alla ändlösa barnvagnspromenader har Elsa och Sofia varit ett lättsamt sällskap i lurarna och det var ett av Elsas tips som blev startskottet. Startskottet till att jag tog klivet bort från det som gör mig svag och tillbaka till det som ger mig mod.

En jobbresa till Stockholm bokades och på 5 minuter fick jag svar från mina nära:

-Vi ses den 2 september, bord är bokat 19.00

När jag ser den här videon så rinner tårarna oavbrutet. Jag blir rörd, full av energi och gåshuden sprider sig längs mina armar. Jag vet inte om det är för att känslan påminner mig om något som jag saknar så oerhört,
någon jag var då men inte nu.

Zaho de Sagazan och middag med en ny vän gjorde att att jag plötsligt och äntligen kände att jag landade.

Jag landade här i vårt hus, med min familj, i vem jag är och att det som fattas mig bara finns ett samtal bort.
Jag fick en insikt om att allt kommer att bli bra,
att min Nike inte är problemet och att jag bara gick vilse för en stund..

Nu när jag snart börjar jobba, då öppnar vardagen upp sig för det liv jag verkligen älskar. Att vara förälder är också att våga vara sig själv, att våga sätta sina behov först, något jag den senaste veckan blivit påmind om inte är fel, tvärtom.

För mig är det helt rätt, min dotter är inte en prioritering, hon är en förlängning av mig.
Hjärtslagen i bröstet, andan i halsen och klumpen i magen. Hon är det kiknande skrattet, panikångesten och det tryggaste jag vet. Hon är mosade hallon på vita tröjor, klarblå ögon och handen på min kind.

Hon är jag.

Men mitt alldeles egna liv är viktigt,
jag är viktig.

Tack Elsa för att du öppnade upp något som så länge varit stängt.

Tack Zaho de Sagazan för de avsparkade skorna, energin, friheten och modet.

♡