Mamma

Jag har en. Jag är en. Jag känner många.

Mammorna som bär, som vakar, som vårdar och oroar sig. Som älskar, lider, kämpar  och alltid förlåter.

Om bara några veckor reser vi till Korea. Jag och mina koreanskor. Det närmar sig nu, och tankarna snurrar. Att Ahn-Sophies mamma faktiskt finns (om än svårt sjuk i cancer) och att hennes lillebror väntar på oss där.

Det är omvälvande. En berättelse som aldrig nedtecknats, men vars första kapitel nu börjar skrivas.

Jag har tänkt mycket på min egen mamma.

Kvinnan jag fick veta för två år sedan gått bort, i en liten by utanför Seoul. Är jag ledsen? Arg? Lättad?

Nej. mest känner jag en stilla ro. En lättnad i att veta att hon levde sitt liv, och att mina dokument faktiskt bär spår av sanning.

Men ändå.  jag hade velat veta mer. Vem var hon? Hade vi samma ögon? Samma skrattlinjer? Något att hålla i, något att minnas.

Ändå är jag inte arg. Inte bitter. Inte fast i det förflutna. I stället känner jag vördnad. För henne, och för det liv hon levde. För den ovisshet hon bar, utan att veta om mig.

Men jag hade så gärna velat ge henne det där lugnande beskedet. Det som bara en dotter kan ge sin mor: Att allt blev bra. Att jag är tacksam. Tacksam för det land jag fått växa upp i. För barndomen, tryggheten, livet.

När allt faller på plats, när bitarna stilla lägger sig till rätta, är det tacksamheten som blir kvar. Tacksam för min mamma. Min riktiga mamma. Hon som älskat mig, fostrat mig, levt vid min sida. Hon som aldrig kunnat bytas ut mot någon annan.

Hon som alltid varit hemma.

♥️