En mamma funnen

Hej.

Ni som följt min lilla Koreadagbok vet ju att vi är tre nyfunna vänner och adopterade koreanskor på en resa in vårt förflutna. Fortfarande lite nyfunna vänner men redan med så starka band mellan oss.

För några veckor sedan fick jag veta att min biologiska mamma gick bort för två år sedan. Ett besked som bar både tyngd och lättnad. En besvikelse, ja, men också något djupt värdefullt. Att få veta mer. Att få känna henne lite närmare, trots allt.

Och nu, dessa dagar, har något stort hänt:

Ahn-Sophie har funnit sin mamma.

Hon lever. Hon finns.

Inte långt från Seoul, i en liten by, väntar hon.

Och plötsligt känns det som om det där mötet jag själv aldrig fick kanske ändå kan få finnas, genom någon annans ögon.

Att få stå där bredvid, i det ögonblick då en mor och ett barn möts efter år av tystnad. Att få se deras blickar mötas. Se likheterna. Det känns nästan overkligt och samtidigt helande och på riktigt.

Vi är ju tre som började denna resa. Och nu har en av oss nått fram och får knyta ihop säcken. Kanske ett nytt kapitel som nu får öppnas. Ett kapitel där det gamla får möta det nya, där frågor får svar och där hjärtan får sitt lugn till slut .

Så nu för jag och Katja bara finnas där för Ahn-Sophie medan allt vecklar ut sig.

Helt plötsligt får resan ett större syfte och en djupare mening. Tänk att orden kanske ändå får bli sagda högt nu. ”Mamma, det blev bra”.