Ett svar

Ett omvälvande svar.

Det är märkligt ändå, hur livet bara händer, sveper förbi oss som vinden genom träden, och det enda vi egentligen rår på är det som sker just idag.

Ni som följt min lilla Koreadagbok vet att jag börjat vända blicken bakåt, ner i jorden där mina koreanska rötter vilar. För några månader sedan nådde mig ett besked från Korean Welfare Services och att de hade funnit min biologiska mammas handskrivna ID-nummer. En siffra på papper, men för mig, ett frö till hopp. Tänk om jag ändå skulle få se henne? Se mina egna drag speglas i någon annans ansikte, kanske knyta ihop en liten cirkel med början och slut. Jag har aldrig burit någon brännande längtan, men nyfikenheten har alltid funnits där. På senare tid också en växande undran: vem var hon, som människa? Delar vi något mer än blod — kanske ett skratt, ett sätt att se på världen?

I veckan kom svaret. Tydligt. Oåterkalleligt.

Min biologiska mamma gick bort år 2022.

Jag får inte veta varför, inte var hon vilar. Men jag vet att hon levde sitt liv nära Seoul.

Ett sådant svar känns som ett slut, en punkt efter en mening jag knappt hunnit skriva. Mötet som jag börjat forma i tanken får nu läggas åt sidan. Både min biologiska mamma och pappa är borta och nu vet jag det. I vissheten finns ett slags stillhet. Men också en liten sorg, för att jag var så nära. Hade jag bara börjat leta lite tidigare… kanske hade jag hunnit se henne, höra hennes röst, känna om de där biologiska rörelserna ändå liknade varandra.

Men ändå är jag så tacksam. Tacksam att informationen från mina dokument stämde, att spåren hon lämnat kunde följas. Tacksam för hjälpen jag fått. Det är inte ingenting.

Och ännu finns något kvar. Jag vet att jag har syskon, två halvsyskon och ett helsyskon, någonstans där ute i världen. Kanske kan jag få möta dem. Spegla mig i dem istället?  Kanske kan de berätta för mig om kvinnan jag aldrig fick möta.

Så resan är inte riktigt över.

Om fyra månader åker vi.

Det känns så långt borta, och samtidigt så kittlande nära.