Tankar från bebistiden

Jag känner mig utanför. Utanför livet liksom, fast man egentligen är så innanför som man kan vara, i ett nytt liv, igen. Jag vet ju att denna period kommer att gå över. Då man inte längre är hemma med ett litet litet barn som behöver konstant passning. Då det lilla lilla barnet är lite lite större och man börjar jobba på riktigt igen. Och det andra livet, det man hade innan, sakta men säkert smyger sig tillbaka, fast på ett nytt sätt, igen.

Jag vet ju att det är så. Ändå är det så svårt att bara vara i detta nu, och njuta i det. Försöker gosa med Joni och Max så mycket jag kan och påminna mig själv om att denna tiden bara är nu och jag älskar såklart att spendera mycket tid med dem. Men jag är också en person som njuter av att få mycket gjort, mår bra av att få skapa allt möjligt. Och just nu ligger projekten bara som lösa trådar och skräpar överallt. Tillsammans med tappade strumpor och smulor.

Påminner mig om att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Att man kan ogilla första bebistiden samtidigt som den är så gosig. Att man får tycka det är tungt att inte ha någon familj i närheten eller någon som kan vara barnvakt. Att vilja börja jobba på riktigt igen, samtidigt som man också vill ha sin lilla hemma.

Känna att jag kommer tappa det, jobbmässigt, om jag inte levererar något och är aktuell. Om jag inte uppdaterar, visar upp nya verk och har utställningar. Samtidigt som jag vet att denna tiden bara är nu när han är så liten, och att jag kan ta igen allt det andra sen.

Vi balanserar vidare <3