Hej då huset

Nyklarna är överlåtna. Tusen stenar har lyfts från mina axlar. En ny och helt sjuk känsla fyller kroppen. Vi gick ned för den branta backen en sista gång. Tittade upp på det stora vita huset högst uppe på kullen, det första hemmet jag ägt.

Där vi lärde oss att renovera, typ. Och en hel del andra läxor.

Nu bor någon annan där. Efter vi hade gått därifrån kunde jag inte sluta föreställa mig vad de nya ägarna gjorde i vårat hus. Och hur lång tid tar det innan det inte längre känns som vårat?