Under frukosten passade Karin på att plocka med sig lite lektyr inför semestern i januari.

För några år sedan satt Karin och jag dagen före julafton på ett otrevligt möte med en dåtida chef. Chefen hade för vana att sitta tyst och vänta ut motparten och ofta sade man saker man egentligen inte ville säga bara för att man upplevde tystnaden så obehaglig. Inför det här mötet hade Karin och jag kommit överens om att inte bryta tystnaden, utan istället vänta ut chefen.

Sedan dess träffas vi alltid den 23 december för att fira att att det går att vinna över härskartekniker. Ofta äter vi frukost tillsammans, sitter tysta en stund och pratar sedan om enbart trevliga och kreativa saker för att avslutningsvis önska varandra en god jul.

Nu måste jag fråga: vem är det som fotar er på alla snygga bilder? Magnus fotar mig uteslutande när han tycker att jag klätt mig ovanligt löjleväckande ut då jag ska ut och springa (vägrar satsa pengar på snygga dyra kläder när jag joggar), när jag är osminkad, grå i ansiktet samt om jag tjatar tusen gånger. Då tar han trettio bilder av mig på två minuter och räcker sedan uttråkat tillbaka kameran. Min nästa pojkvän ska vara fotograf. Och intresserad av mig.

Eller jag vet en som fotar: Karins Mango, men för övrigt  är de fotograferande männen ett mysterium för mig.

Ibland känner jag en enorm tacksamhet över min kropps samarbetsvillighet. Nu menar jag inte att jag skulle vara så himla tacksam över hur den ser ut i bikini eller ens att den klarat av att föda ett barn (vilket i och för sig var mycket bra jobbat av den). Det jag tänker på är den vardagliga servicen den bjuder på. If I say jump frågar kroppen bara how high? Den promenerar mig till jobbet och bär Vidar till dagis. Den brottar ner Magnus huvud i en papperskorg* och simmar i Georgsgatans simhall. Om jag säger: Hörni benen, nu ska vi springa i en timme! svarar de:

"MAM! YES MAM!" och slutar inte förrän tio kilometer senare.

Nu ska jag belöna den med lite choklad och ett bad. Det var allt från Rödbergen.


*okej, det har visserligen bara hänt en gång, men var likväl en av de stoltaste stunderna i mitt liv.

När till och med den trevliga kille på Kaffecentralen skriver en gullig liten god jul-hälsning på påsen som omfamnar ens nymalda kaffe vet man att julafton lurar bakom hörnet.

På vägen hem passerar jag ofta en leksaksaffär på Fredriksgatan, varje gång slår detta mig: Om jag skulle vara Vidar skulle jag önska mig en sån hör i julklapp.

Kan vi komma överens om att det är okej att hälsa på folk som jobbar i samma byggnad* trots att man inte känner dem personligen?


*nu syftar jag inte på mina kolleger inom tidningshuset som faktiskt alltid säger hej.

Någonstans runt desserten noterade Magnus att personalen placerat oss längst bak i ett hörn av restaurangen eftersom vi var så sjaskigt klädda jämfört med de andra gästerna.


UPPDATERING: inget fel på våra kläder! det var antagligen bara för att Magnus hade lite bajs på sin axel.

Och eftersom Lotta barnvaktade kunde jag först ta ett glas vin med Jenny på Vespa och sedan äta middag med Magnus på Postres. Medan vi åt hittade vi på ett fantastiskt tv-koncept. Sedan promenerade vi hem till ett sovande barn och bara tre dagar till julafton.

Hade äran att äta lunch i sällskap av bland annat Märta Tikkanen. Medan hon berättade om vad som hände i hennes liv stirrade jag mest maniskt på henne, kände hur mina handflator blev allt svettigare och upprepade monotont mantrat: "Alltså Märta, jag tycker att du är så himla bra".