Ibland ser jag ner på mina sällsynt fula fötter och känner en djup lättnad över att jag är gift. Jag vet inte hur jag skulle kunna presentera de här monstren för en ny pojkvän.

Dessa läste jag i går och i dag.

Magnus lever på pad thai.

Poolen är skön.

Vi od:ar också på frukter.

Synd att vidar är så omedvetet suicidal, annars skulle vi hänga mer här.

Nu kom den äntligen. Känslan av att det ska bli roligt att komma hem och börja jobba igen. Det är så mycket roligt på gång. Vi har ännu massor av tid här på ön, men jag är redo. Nu kan jag slappna av och verkligen ta ut allt av den här semestern. Tanka sol och ledighet och green curry med seafood.


Efter att Karin och Mango åkt hem finns det för övrigt inga bilder på mig. I morgon ska jag tvinga Magnus att fota mig. Snart ska vi också tala mer om böcker och om ön Koh Mak.

Vattenmelonsdrinkjutaren.

Det här är egentligen Karins historia. Men orsaken till att Mango solbadar i Jörn Donners gamla badbyxor är enkelt nog att Karin jobbat ihop med Jörns fru som en dag undrade om Karin och Mango hade använding av just dessa brallor. Karin tackade naturligtvis ja och nu sitter braxorna på Mangos bak. Visst är de snygga?

Jag tänkte skriva: föreställ er allt de här badbyxorna sett! men lät bli, det blev bara konstigt.


Rubriken kunde för övrigt vara en Philip Teir-novell.

Vi ligger efter i uppdateringen av böcker jag läst. Följande i turen är Unni Drougges Bluffen som jag fick i höstas Swebus goodiebags på bloggbussen till bokmässan i Göteborg. Jag är ett fan av Unni Drogge har gillat de flesta av hennes böcker. Jag tror faktiskt att jag läste Andra sidan Alex två gånger. De senaste böckerna har jag inte varit översvallande förtjust i, men de har fungerat bra som semesterläsning.

I bluffen figurerar halva Författarsverige med GW Persson, Jan Guillou, Ann-Marie Stark och Unni själv i huvudrollen. Och en stor, jävla pytonorm. Det är rolig läsning och jag gillar att (den fiktiva) huvudpersonen är en fetlags medelålderskvinna och att hin heter Berit Hård, men jag tror inte att jag kommer att läsa om just den här boken.

Karin och Mango åkte just till Bangkok för att om två dagar ta flyget hem till Helsingfors. Det kändes lite vemodigt att ta farväl av dem, de har varit så himla bra resesällskap.

I samma vemod, då jag uppdaterade Alfamamman, kände jag en enorm trötthet gemtemot internet och bloggkommentarer . De allra flesta kommentarerna på Alfamammen kommer från vettiga människor som vill diskutera och berätta om sina egna erfarenheter, men så finns det alltid folk som lever för att tillrättavisa andra och själv utge sig för att vara nåt slags Kung av Sanningen.

Det är antagligen oundvikligt, men lite synd också. Jag tycker nämligen att en fin aspekt med bloggar är att man kan skriva personligt och vara lite misslyckad och inte veta svaren på allting. Att ge en lite mer nyanserad bild av mänskligheten än den på tv och i glansiga magasin. Att visa att alla ibland är små och svaga och mindre smarta ibland.

Om anonyma kommentatorer genast hugger till då bloggare försöker visa sig mänskliga leder det antagligen till att ingen vågar/orkar visa något äkta.

Nu ska jag bota mitt tillfälliga vemod med ett dopp.

De här typerna finns snart i Helsingfors.

Räknas det som riktig semester om man stiger upp klockan 0600 med sin avkomma varje morgon?