Gick ut på stan, sneddade via Strömmingsmarknaden, svängde in på For Money or For Love på Båtmansgatan, träffade hunden Siiri, sprang hem.

I går när Vidar och jag kom fram till dagiset visade det sig att vi var sena och de andra ungarna redan gått till parken. Jag kände att jag inte orkade gå de tre kvarteren till Betaniaparken och gjorde i stället en tvär högersväng, promenerade till centrum med ungen ömsom på höften ömsom joggandes bredvid mig och tog bussen ut till Vanda för att hälsa på Vidars moster, kusin och mormor.

Eftersom min ursprungliga plan varit att lämna av Vid på dagis och sedan gå hem för att förbereda en föreläsning jag ska hålla i Vasa på torsdagen, skriva på boken och fakturera folk hade jag bara stigit in i mina nya Sorelstövlar* och varken sminkat mig eller borstat tänderna. Men där satt vi sedan andäktigt på regionsbussen och när vi steg av blev vi bjudna på potatispurjosoppa och hemlagad pannkaka med HEMLAGAD hallonsylt till efterrätt. Bara på landet.

Jag kände mig helt crazy över mitt tilltag.


*ska modeblogga om dem vid ett senare tillfälle.

Från och med nu kommer jag att hålla alla tal och föreläsningar till Jurrasic Park-introt. Kudos till Linn.

Vidar har sedan en tid tillbaka kallat mig Peppe. Peppe och pappa.

- Mooooj Peppe! brukar han säga när jag hämtar honom från dagis.

Och jag brukar svara:

- It's mamma to you! Jag bar dig inte i min mage i nio månader för att bli kallad Peppe.

Då skrattar han bara överlägset.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som stör mig med den internationella flickdagen. Det är naturligtvis både viktigt och ständigt aktuellt att lyfta fram hur orättvist flickor och kvinnor blir behandlade runt om i världen (ja, pojkar och män har också problem. Det måste man alltid komma ihåg att nämna i såna här sammanhang).

Kanske jag bara stör mig på att flickdagen infaller så snart efter kanelbullen dag. Först hejar vi på kanelbullar och sen på flickor och snart är det Halloween! Jippii! Dessutom verkar internationella flickdagen komma långt efter den publicitet kanelbullens dag fick. FAST DET ÄR INGEN TÄVLING!

Nu kan det ju vara att det bara är jag som är cynisk, men visst finns det en liten risk att den internationella flickdagen blir en dag då man nickar instämmande i att det är synd om en massa flickor och sedan köper en blombukett eller en ask choklad i temafärgen rosa för att känna sig själv som en lite bättre människa, istället för att verkligen göra någonting?

Motbevisa mig!

Enligt Plan finns det 75 miljoner flickor som inte får någon utbildning. Att satsa på flickors utbildning är en nyckel till all utveckling. Enligt Plan har ett barn till en mamma som fått gå i skola större chans att överleva sin femårsdag. En utbildad kvinna brukar också alltid se till att hennes barn lär sig läsa och skriva. Och egentligen säger det sig självt -varför ska man satsa bara på halva befolkningen?

En sak man kan göra är att bli fadder eller bara stöda till organisationer som Plan.

Malena skickade en bunt med bilder från torsdagens Attling-träff. Mycket gulligt av henne och med tanke på bildnivån på den här bloggen var det väldigt välkommet. Vanligtvis finns det ju bara proffsiga bilder här när jag stulit dem från Karins blogg.

Malena, jag och Anne.

Frida i mitten kommer ni att se mycket av i höst.

Min gamla vän Efva. (tänkte skriva hoe, men vågade inte)

Onekligen-Lisa kommer på statsbesök till Helsingfors på lördagen. Kan inte ni tipsa henne om era favoritställen i huvudstaden?

Eftersom jag namedroppade Ikea i ett inlägg längre ner är det läge att också prata om inhemska möbler. Som sagt tycker jag att problemet med Ikea är att många av möblerna som de producerar inte håller speciellt länge. Inte nog med att det blir dyrt i längden att köpa nytt varje gång man flyttar, jag blir också illamående av tanken på sopberget av kasserade grejer.

Nu är jag lite jävig eftersom jag har kompisar som jobbar på Lundia, men jag måste ge företaget kudos för att ha gjort en mycket snygg comeback. Fina, tidlösa möbler som dessutom håller hur länge som helst (tror att de har en garanti på ungefär femtio år). Jag har en golvlampa från Lundia och sparar nu ihop för att kunna köpa en bokhylla. Den är ju inte precis gratis, men om den håller så att Vidar en dag kanske vill inreda med den (när jag är död alltså) så måste det vara lönsammare än att köpa en ny billig vart fjärde år.

I går gick Hietanen och jag på en vernissage för att kolla på Efva Attlings smycken och foton. Vi pratade lite om sociala medier och Efva som beklagade sig över att hennes kvinna Eva har dubbelt så många följare på Twitter än hon själv. Jag sade kaxigt att vi lätt kan fixa det. Det här innebär naturligtvis att ni måste hjälpa till lite och bli en av Efva Attlings followers.

Den andra Evan. Dahlgren alltså, herregud vilken kvinna. Hon gled runt i lokalen, lång, blond och helt klädd i svart. Nästan onaturligt cool. Jag är lite drabbad av henne.

Det sista jag gjorde innan vi gick var beklagningsvärt nog mycket mindre coolt. Jag vände mig om i dörröppningen, gjorde något slags gangstervinkning, såg Eva intensivt (eller vansinnigt, välj själva) i ögonen och ropade: Eva, du är så jäkla cool!

Malenami var såklart också på där! Vi smidde bloggplaner tillsammans.

Jag tycker att Ikea är dumt för att det retuscherar bort kvinnor ur sina kataloger, hugger ner urskog i Nordryssland och gör möbler som är så ohållbara att man måste köpa nya vid varje flytt. Men eftersom jag tydligen inte är en speciellt principfast kvinna lånade vi en bil och åkte ut till Esbo för att köpa en barnsäng åt Vidar.

Det var här miraklet hände. Vi gick in, valde ut sängen, promenerade igenom hela varuhuset och nådde kassorna (den goda stämningen vacklade lite vid självhämtningshyllorna) och betalade paketet utan att köpa vare sig värmeljus, servetter eller annat krafs.

Sedan körde vi hem och byggde ihop sängen utan att skilja oss eller bara hata varandra. Wham bam thank you Kamprad!*


Kuriosa: medelkunden shoppar för 200 euro varje gång hen besöker Ikea.


*Kamprad: No! Thank YOU, Peppe Öhman.