Här kommer en favorit i repris, nämligen frilansarlönen. Tydligen finns det en massa missförstånd om frilansare.
En frilansare är per definition inte fastanställd och har därför inte samma förmåner som en person med tjänst. När en arbetsgivare betalar för semester, arbetsutrymmen, redskap, sjukförsäkring, pension etc. är frilansaren tvungen att betala detta själv, eller snarare ur sina frilansarvoden.
Det kan kanske verka som världens enklaste sak att be en illustratör rita en snabb bild, en grafiker designa en enkel webbsida, en journalist att skriva ett kort litet pressmeddelande eller en mediapersonlighet att vara konferencier, intervjuare eller moderator på en tillställning. Det är ju sånt de sysslar med annars också och en liten tjänst kan de väl bjussa på?
Frilansare har vanligtvis jobbat en massa år, lagt ner tid för att få sin kompetens och eftersom det är frilansarens yrke vill hen inte göra det med vänstra handen, liksom i förbifarten. En frilansare är bara så bra som hens jobb är. Tid är också värdefullt, en kväll som konferencier är en kväll borta från familjen eller egna intressen.
Det är direkt osolidariskt att som frilansare jobba gratis. För varje frilansare som inte tar betalt blir det lite svårare för alla andra att få en skälig lön. Om hen gör det gratis, varför ska jag då betala dig? (Det finns givetvis enstaka tillfällen när frilansaren kan ställa upp för den goda sakens skull, men här ligger tyngden på enstaka och goda).
Exempel på saker som inte är lön: En middag, synlighet, alkohol, en blombukett.
Exempel på lön: Pengar.
Podden, den är ÄNTLIGEN här! I det här avsnittet hyllar jag Emma Watson, diskuterar problemet med att det till 80% är vita, barnlösa snubbar som inför fakta till Wikipedia och förklarar varför bröstcancer är populärare än våld i familjen. Magnus konstaterar att om du håller fast vid det som varit så är du inte längre en del av det som händer.
Det här är det överlägset bästa avsnittet hittills, så om du bara lyssnar på ett. Lyssna på detta!