Det var minst sagt ett tårdrypande farväl imorse när Diana gick åt ett håll och Maggan, Vidar och jag åt ett annat. Vi bet ihop, satte oss på flyget och landade en herrans massa timmar senare i LA. Kände en nästan oproportionerlig tacksamhet då köerna var korta och gränskontrollsnubben bara log och önskade oss välkomna tillbaka. Eftersom vi gjort ett socialt experiment och överlevt på bara handbagage i fyra veckor kunde vi skippa kaoset vid bagagebandet och ta sedan en shuttle ut till Hertz biluthyrning därifrån vi beställde en Uber. En liten halvtimme senare var vi hemma. Kan inte påstå att jag hatar det.
På färjan mellan Stockholm och Åbo gick Magnus till receptionen för att fråga om vi kunde få en större hytt. Den vi bodde i hade nämligen bara två sängar. Plötsligt hade vi en svit med champagne och utsikt rak mot fören. Vanligtvis har man såklart inte sån här tur, men fråga kan man alltid.
Jag tror att jag bloggat om det här förut, men det tål att upprepas: Våga fråga! Det kan handla om ett jobb, ett uppgraderat hotellrum, söka ett jobb du inte riktigt har kompetensen för, personen du är kär i och så vidare. Ett nej är inte hela världen och någonting man glömmer bort fort. Ett ja kan leda till en fantastisk framtid.