Emely Crona Stenberg

Förra helgen styrde vi skutan mot ett sommargrönt Österlen, i alla fall på åkrarna. Annorlunda mot idag när snön ligger som ett vitt täcke utanför fönstret..

Idag nådde vi nästan slutet på ett längre projekt på jobbet. Veckor fyllda av logistik, tusen olika detaljer och många parallella trådar har gjort huvudet tungt av intryck och kroppen fylld av stress.

Efter en ovanligt återhållsam shoppingmånad kände jag därför att det var helt rimligt att unna sig några,
totalt onödiga, småsaker som belöning.

Följ med så får du se!

Som ni vet är SVT Play min självklara go-to när det kommer till vad jag tittar på. I förrgår, när det äntligen var dags att krypa ner i sängen, fastnade mina ögon på en titel: Två främlingar som försöker att inte döda varandra. En titel som egentligen är fullständigt missvisande, eftersom den knappt har något alls med själva innehållet att göra – den syftar bara på något som yttrades när de möttes.

Det finns hundra andra, betydligt vackrare beröringspunkter som hade kunnat beskriva den här dokumentären bättre. Hur som helst blev det denna en och en halvtimme långa dokumentär som fick rulla, och jag gjorde mig redo.

Den är berörande, och perspektivet känns igen hos några av mina närmaste, äldre familjevänner: Förhållanden där det finns en kreativ ådra och en dröm om framgång hos båda, men bara en lyckas. Ensamheten när den andra springer förbi. Frågorna som uppstår om vem man egentligen är, efter att ha levt ett liv i skuggan av någon annans lycka, val och beslut..

♥

Absolut värt att ägna 1,5 timme åt och i stället för att dras in i det vanliga dumscrollandet,
får du något som faktiskt fyller på, inspirerar och ger lite mer mening. Stora frågor om åldrande, kärlek och passion för det kreativa..

Se den här

Första gången jag åt på Osteria16 var 2017, tillsammans med Nea.

Jag minns att det var första gången jag verkligen kom i kontakt med den danska, anspråkslösa estetiken med plastbord och enkla stolar i metall.

Industriellt och opretentiöst.

Den typen av miljö som vi sedan dess sett i överflöd, men fortfarande inte kan sluta älska.

Atelier September, Apollo, Vilette, Aurens Deli.
Ni vet känslan!

Än idag, nästan tio år senare, är Osteria16 fortfarande en självklar favorit när jag åker över till Köpenhamn. Det är så otroligt prisvärt i förhållande till maten man får. Jag blir alltid mätt, vinet är gott och personalen lika trevliga varje gång. Den jag helst besöker ligger på Sønder Blvd. 54, i närheten av Kødbyen.

För dig som fortfarande har Facebook kan jag varmt rekommendera att kika på deras korta videos, där de svänger ihop en pasta på tre till fem ingredienser.

Jag blir alltid inspirerad och eftersom pasta är något jag skulle kunna äta varje dag, hade jag klickat hem deras nya kokbok Easy Pasta på en sekund.

Om det inte vore för frakten.

Tro mig, jag försökte, men 329 DKK landade på ungefär 820 svenska med frakt..

Jag håller tummarna att jag hinner knipa ett ex när den kommer in på PaperCut den 28 november.

Tills dess får vi nöja oss med inspirationen via deras sociala medier!

Den senaste tiden har jag funderat mycket på hur mitt liv ska se ut framåt. Jag och Erik har varit tillsammans i tio år, vår dotter är snart två, vi har flyttat hem till byn där jag växte upp, och vi håller på att renovera ett hus som vi (antagligen) ska bo i några år framöver.

När vi bodde i stan kändes livet som ett oändligt flöde. Dagarna tog aldrig slut utan bytte bara skepnad. Varenda promenad längs gatorna var ett skådespel av dofter, byggnader och människor.

Att bo där vi gör nu, där allt är stilla, är både vilsamt och utmanande. Tankarna får löpa fritt utan avbrott och andetagen är lugna – men ibland kan jag längta efter det brus som ständigt omslöt mig.

Här nere finns det oceaner av tid att tänka.
På livet, framtiden och varför allt är som det är.

Jag kan verkligen uppskatta möjligheten att få bo i det som för många är ett paradis.

Och det har alltid även varit mitt, men mitt paradis behöver både stillhet och rörelse.

Hav och stad.

Tystnad och brus.

Livet däremellan.

Hur som helst, här är vi nu.
Och här ska vi stanna – i alla fall ett tag.

Jag tror inte att det handlar om missnöje.
Det handlar om att vara levande, att fortsätta söka mening, rörelse och inspiration.

När allt stannar upp

För två veckor sedan dog en av våra närmsta familjevänner. En pappa som var en trygg vuxen under min uppväxt. Nära, men något annat än min egen. Han hjälpte oss med internet, fixade tv:n, rökte som en borstbindare, men var smart, omtänksam och full av liv.

Jag gick ut i den nattsvarta trädgården och plockade en bukett av slingrande murgröna och rosmarin.
Den doftade barndom – precis som jag ville.

Vi åkte direkt.

Med en olustig känsla i kroppen kryssade jag och min bror mellan välkända gator under
den stjärnklara himlen.

Väl framme spelades hans favoritlåt, som om den höll honom kvar en stund till, omgiven av sina närmaste.

En middag som slutade på ett ögonblick.
Ett liv som slocknade på en sekund.

Jag gick in i rummet där han låg.
En ljus och stilla känsla omslöt mig.
Så annorlunda mot den stund jag delat med min mor och far. Han log. Jag la försiktigt ner buketten med rosmarin, klappade honom på kinden och log tillbaka.

Ta hand om pappa viskade jag, vi ses snart igen.

Döden.

Inte alltid sjukdom och långsamhet.
Utan mitt i en rörelse, när allt är som mest levande.

Livet som pågår

Jag behöver intryck, vackra ting och mycket planerat. Oväntade händelser och vänner som tänker annorlunda.
Som har humor, en lättsam inställning till livet, älskar naturen eller att göra hemmet vackert.

Jag vill äta kräftor och tända rökelser, laga råbiff och dricka cider. Plantera salvia och sätta avtryck.

Jag vill inte stagnera. Jag vill framåt.

Fyra tusen veckor

Min vän Carolina läser just nu en bok som heter
Four Thousand Weeks. Det är ungefär så länge vi lever – 4000 veckor. Och om det inte blir så många, om jag inte har fyrtio somrar kvar, då ställer jag mig frågan:

Vem vill jag vara, hur vill jag leva?

Kanske som Ester och hennes familj,
om somrarna på Fyrgaarden..

Nu har de första förfrågningarna börjat trilla in om vad vi önskar oss i julklapp. När vi var små var det inte så mycket fokus på julklappar, säkerligen på grund av den ekonomiska situationen, därför tycker jag att det är väldigt mysigt att nu få skriva små önskelistor och faktiskt fundera över vad man önskar sig.

I år har jag inte kommit på särskilt mycket – bara några småsaker – men en sak som hade varit helt ljuvlig att få, är ett besök på Espehus Kro utanför Köpenhamn.

På sistone har jag börjat snegla mer och mer på Euroman och deras reportage. Självklart kommer jag aldrig överge Eurowoman, men innehållet i Euroman, som riktar sig till män, har en annan ton och tyngd som känns både nytt och inspirerande.

Det var faktiskt när jag satt och bläddrade i ett nummer som jag ramlade över Espehus Kro – en modern tolkning av den klassiska danska landsbykroen.

Ett utflyktsmål helt i min smak!