The Way We Play
Julia Stridh – Min förlossning

Julia Stridh – Min förlossning


Julia Stridh jobbar som frilansstylist och bor tillsammans med sin blivande man Dan på Södermalm i Stockholm. Vi har fått hänga med på Julias gravidresa som du kan läsa här. Nu har deras dotter Benedetta kommit till världen.

Tack Julia för att du delar med dig av din fantastiska förlossningsberättelse.

Nu har vi haft vår bebis hos oss i ca 2,5 månader. Det är overkligt och varje morgon när jag vaknar och ser henne så måste jag ruska om mig själv, vakna till och spärra upp ögonen hårt för att förstå att hon är här nu och att hon är min. Att vara gravid var stundtals väldigt tufft, oron åt nästan upp mig och att föda barn va ju inte direkt skönt – men att jag nu har den här lilla personen i mina armar, förstår jag ju att vägen hit var värd varenda liten motgång (och spya). Som en äkta klyscha så är det värt varenda sekund av oro och smärta och jag skulle göra om allt imorgon för henne. Jag ska nu ta allt från början och här dela med mig av min förlossningsberättelse:

 

Julia Stridh – Min förlossning

Vår älskade dotter Benedetta kom till oss den 25 december, på juldagen, 12 dagar efter BF. Komiskt nog så gick jag hela graviditeten och sa, hoppas hon inte kommer på julafton. Klipp till julafton och vi åker in till SöS. Så kan det gå!

Sista tiden som gravid var både enkel och svår. Jag hade ju haft det ena och det andra som skavde och gjorde ont, illamående och oro. Efter att hon fixerade sig i vecka 33 var det som om allt vände. Jag hade inte ont längre över huvud taget, plötsligt kunde jag börja promenera mer, jag var piggare och njöt faktiskt av att vara gravid. Sen när BF passerat och dagarna började gå över tiden vände mitt humör helt. Jag blev otroligt bitter. Så extremt ledsen över att hon inte kom och kände till 100% att DET BLIR INGET MED DETTA. Det blir ingen bebis och så är det med det. Jag ville inte prata med eller träffa någon. Vänner som hörde av sig fick samma korta svar. Inget händer här. Punkt. Jag var så himla redo att föda barn. Kände ingen oro eller rädsla inför förlossningen och eventuell smärta, bara en stark vilja att få tecken på att det var på gång.

8 dagar över tiden gick vi till barnmorska för ett ultraljud, det var blandade känslor för om något var fel där inne skulle de sätta igång mig samma dag men om dom märkte att hon mådde bra så fick vi vänta en vecka till på igångsättning. Hon mådde bra och det var det enda jag ville såklart. Jag bad om en hinnsvepning och hon upptäckte då att jag var 1cm öppen och jag blev överlycklig. Jag var helt säker på att det var igång vilket det ju inte riktigt var än. Jag fortsatte vara bitter och vi började planera för julafton hemma själva. Handlade massor med mat och gjorde mysigt. Vi ville ändå försöka njuta i väntan på bebisen.

Julia Stridh – Min förlossning

Två dagar senare, den 23 december med en kyl FULL av julmat och 10 dagar över tiden, vaknade jag tidigt på morgonen av värkar. Väldigt snälla sådana, så hela den dagen tog vi det lugnt och jag kunde typ chilla på soffan. Senare på kvällen eskalerade det och natten till 24 december kastade jag mig upp och ner från sängen eftersom jag inte längre kunde ligga ner och ta värkarna. Jag var tvungen att hänga över någon typ av möbel: barnsängen, byrå, fåtölj. Dan gav mig massage och det var väl fortfarande ganska lugnt även om det gjorde väldigt ont. Efter midnatt ringer vi in för då är det 3 stycken värkar på 10 min. Vi berättar status  för personalen och dom tycker att det är dags att åka in så vi gör det. Jag tog några värkar på vägen och det var knappt möjligt i baksätet på bilen. Fruktansvärd upplevelse.

Väl på plats undersöks jag och jag är – TRUMVIRVEL – 1cm öppen. Va?! 1cm? Samma som när jag var hos barnmorskan för typ 1 vecka sedan? Ofattbart. Hade haft så extremt ont så länge men inget hade alltså hänt i min kropp? Hur ont kommer det göra när det verkligen är igång sen? Tankarna snurrade. Snopna och besvikna fick vi vända hem med en sovdos (smärtstillande + sömntablett) vilket var rätt skönt för jag såg fram emot vila. Fick tyvärr ingen sömn men kunde vila lite mellan värkarna. Det är vid det här laget julafton och vi är hemma och jag sängliggande. Jag kan inte längre ta mig upp ur sängen själv när värkarna kommer så Dan fick komma och lyfta upp mig för att jag sen ska kunna hänga över en låg fåtölj för att ta värken. Jag liksom klänger mig fast över den, halvligger och beter mig lite som något typ av djur. Så håller vi på i timmar och till slut är jag så utmattad av smärtan så vi åker in igen, det är då eftermiddagen den 24 december.

Julia Stridh – Min förlossning

Jag undersöks och var öppen 4cm. Jag grät av lycka över att vi fick stanna, fick byta om och det kändes äntligen som att det skulle hända. Även om jag tittade på vår väska och bilbarnstolen och kände typ: sjukt att vi ens har med det hit. Som om att vi kommer åka hem med en bebis. Jag kunde fortfarande inte förstå att vi skulle få en bebis.

Jag fick helt ny energi, vetskapen om att jag var igång gjorde mig pigg och lycklig. Och nyfiken, man är ju ändå extremt nyfiken när man som förstföderska checkar in på BB och vet att man ska föda barn. Jag studsade lite på en pilatesboll, beställde mat, badade, textade med vänner och familj osv. Det var vid denna tid glad stämning på vårt rum. Tog värkar väldigt lugnt och sansat, andades och kände att jag har koll. Blev undersökt igen och sköterskorna tyckte att det går väldigt långsamt så de spräckte hål på mina hinnor och vattnet gick.

Det fortsätter att gå långsamt men värkarna ökar, jag började få väldigt ont och minns att jag tänkte att det verkligen inte går att förstå denna smärta. Många jämför den med kraftig mensvärk. Jag vill beskriva den som om att någon sliter kroppen i bitar. Jag testade lustgas, det blir mest fel och jag blir hög mellan värkarna istället för under och fattar inte riktigt hur den ska hjälpa.

Den redan tröga processen fortsatte i snigelfart och det beslutas om att jag ska få värkstimulerande + epidural. Jag hade inte varit fast besluten om att jag ville ha epidural innan utan visste att jag ville fokusera på andningen och ta det som det kommer. Den barnmorskan som klivit på kvällspasset var helt magisk, en perfekt person för mig och jag lyssnade på varenda liten grej hon sa. Hon tog detta beslut och jag bara nickade och höll med.

Julia Stridh – Min förlossning
Julia Stridh – Min förlossning

Jag fick värkstimulerande dropp och känner att det ballar ur. Värkarna var täta, jag slänger mig mellan sängen och Dan som fortfarande måste lyfta mig så fort det kommer en värk. Och vid det här laget är det typ inga pauser emellan. Jag liksom går omkring i rummet och känner mig galen. Som en galopperande häst som försöker stoppas eller något. Jag hade inget tålamod kvar och undrar var narkosläkaren är. Jag var arg och minns att jag grät emellanåt, grät av smärta.

Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att det enda som betyder något för mig är att hela tiden få överdrivet mycket info om hur min bebis mår. Resten får dom sköta och jag kommer lyssna på dom men om jag inte vet hur hon mår kommer jag inte klara detta. Det känns som att dom verkligen tog till sig detta från början till slut och jag visste hela tiden att hon hade det väldigt bra vilket gav mig ett inre lugn och utrymme att foka på mitt kaos.

In kom läkaren som skulle sätta epidural, jag flänger omkring i rummet och blir tillsagd att lägga mig ner på sängen. Jag måste ligga still. Detta är omöjligt. Eftersom jag inte kunde ligga ner och ta värkar kändes det som en ren omöjlighet för mig att göra detta. Min kropp flög upp av sig själv på något sätt. Allting går väldigt fort och rätt som det är känner jag hur en sköterska och Dan håller fast mig ner mot sängen, en värk kommer samtidigt och jag undrar om jag ens minns den stunden. Det svartnar och nålen trycks in i ryggen. Jag är vid det här laget för första gången rädd. Bedövningen hjälper lite men jag känner fortfarande smärta under värkarna och jag minns hur läkaren berömmer mig och säger att jag är duktig på detta, att föda barn. Jag förstår inte. Detta går ju åt skogen.

Det finns tusentals saker och små händelser att berätta i detaljnivå från de här dygnen och jag minns att jag mot slutet av förlossningen tänkte: det här är nog den märkligaste förlossningen barnmorskorna varit med om. Min förlossning måste nog gå till historien som den sjukaste någonsin. Hallå det här ballar ur. Jag tappar kontrollen och barnmorskorna förstår inte hur illa det är. Jag dör. Det får bli snitt. Ge mig lustgasen för fan. Jag är en vildhäst som flyr en flock med vargar. Vi måste få ett slut på detta nu. Hur går vi vidare här? Varför är det ingen som lyssnar på mig.

Julia Stridh – Min förlossning

Det bästa som kunde hända mig under detta kaos var just en skjuts, vilket visade sig vara värkstimulerande + epidural, jag behövde uppenbarligen hjälp på traven för jag gick från 5,5cm till 10cm öppen på väldigt kort tid. Jag kommer aldrig glömma när sköterskan, efter en lång tid av ganska kaotiska smärtor, förklarar för mig att min bebis är på väg för jag är 10cm öppen. Jag grät, reste på mig och tänkte nä nu jävlar måste jag föda barn här. Känslan när jag reste mig var verkligen, den beskrivning många gett innan, som om att en fotboll ska ut ur rumpan.

Tidsmässigt är vi runt midnatt här och jag minns att jag pekade på klockan när den slog 00.00 och sa, YES det blir ett juldags-barn. Alla i rummet skrattade eftersom jag knappt var närvarande men samtidigt hade koll på detta.

Jag hoppade runt i lite olika ställningar, jag spydde av smärta rakt ut på alla 3 barnmorskor samtidigt, jag fick mycket tydligt känna hur ”ring of fire” känns och jag minns att jag för första gången började känna hopp. Jag krystade och vrålade inåt och neråt och här någonstans hittade jag tillbaka till lustgasen som hjälpte mycket. Jag minns att jag inte förstod hur jag skulle pressa men att dom sa att jag var duktig och stark. Sen minns jag att dom berättade att dom såg ett litet huvud med svart hår som var på väg ut. Det gav mig ny energi och jag började sakta förstå att en bebis faktiskt existerar här. Sen plötsligt kände jag hur huvudet och hela hon kom på en gång och jag blev så himla chokad över hur snabbt hon kom ut och upp på mitt bröst. Kl 02.51 på juldagen ploppade hon ut.

Jag såg bara hjässan av hennes huvud och minns att jag tänkte att det är det mest perfekta och vackra lilla huvud jag sett. Jag hulkgrät och kände där och då att all denna långa smärta var värd varenda sekund. Att känna hennes kroppstyngd mot mig är vad det hela handlar om. Det är det här som är livet.

Julia Stridh – Min förlossning

Jag behövde sy lite och förlorade en del blod men ingenting spelade någon roll eller gjorde ont. Moderkakan kom ut smärtfritt. Hon låg där hos mig och det var bra så. Det var som att jag inte orkade med mer smärta eller oro. Hon var här nu och det var det enda som betydde något.

Det finns miljarder mer grejer att berätta men den här texten måste få ett slut. Jag ältar min förlossning om och om igen med mina samkönade vänner och jag älskar att höra om deras förlossningar. Det finns inget som intresserar mig mer. Det är såklart det mest otroliga jag varit med om. Jag skulle åka in till SöS på sekunden och göra om allt om det så skulle behövas. Och att det var Bennie som kom till oss är det största och mäktigaste som hänt mig, givetvis. Detta är självklarheter men när hon kom upp på mitt bröst var det som att allt i mitt liv landade. Jag blev jordad och första gången i mitt liv vill jag inte rusa fram. Klyschigt, jag vet, men detta är min förlossningsberättelse så jag kommer hålla på lite till. Jag har på riktigt drömt och längtat ett helt liv efter att få bli mamma. Ingenting annat spelar någon roll och det vi går in i nu som familj är det bästa som någonsin hänt mig. Att jag och Dan gör detta ihop är det finaste och mest romantiska jag upplevt med en annan individ. När jag fick se hennes ansikte, hon spärrade upp ögonen och tittade rakt in i mina var allt bara så självklart, såklart du ska se ut sådär – att hon låg i min mage och sen kom ut med sina egna små personlighetsdrag är för mig plötsligt så verkligt.

Jag vaknar varje morgon och rullar över och när jag ser henne spricker jag lite inombords. Den kärlek som bultar i mig för henne är så stark och den smärta och ömhet jag känner när jag tittar på henne när hon sover är lite som att jag inte riktigt läkt där inne än. Att skaffa barn är det det vackraste som finns och vi signerar samtidigt ett livstids kontrakt på en underliggande oro och ett sårigt, svidigt, bultande men lyckligt hjärta. Tänk att jag får leva på denna jord samtidigt som henne, välkommen till detta liv Bennie.

7 Replies to “Julia Stridh – Min förlossning”

  1. Sophie says:

    Wow, vad fint!

  2. Malin Rudén says:

    Så himla fantastiskt bra skrivet Julia, tårarna bara rinner.

  3. Therese says:

    Älskart!!

  4. Cathy says:

    Jag har fnissat och bölat mig igenom denna text. Sista stycket är så bra. Precis så är det. Jag har tre barn och det är som att hjärtat bara växer och växer för varje barn, som att bröstkorgen kommer att explodera. Tack för fin läsning.

  5. My Lythell says:

    Min andra kommer närsomhelst. Hade lite glömt hur de va, men de va ju precis såhär! Nu kommer jag ihåg hur härligt vidrigt de va, ser fram emot andra gången. Det är så mycket lättare säger dem.

  6. Sophia says:

    Finaste jag läst

  7. Joana says:

    Att älska någon så mycket att det gör ont. Man kommer nog aldrig läka där inne igen ❤️

Leave a Reply to Malin Rudén Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.