Min förlossningsberättelse

9 months ago

Här har ni min förlossningsberättelse, ganska hastigt skriven för att jag egentligen vill få den överstökad. Jag råder nog er att som är gravida och förlossningsrädda kanske sluta läsa här.

Jag vaknar klockan 6 och måste kissa. Nu har jag gått över 11 dagar och är så less att det inte finns. Men det är något som inte känns som det ska den här morgonen, det fortsätter rinna när kisset tar slut. Är det vattnet som äntligen gått? Jag kollar ner i toaletten. RÖTT, blod överallt. Jag väcker Robin och ringer samtidigt till förlossningen på SÖS som förklarar att vi snabbt ska komma in på undersökning eftersom det låter som att det är mer blod än ”normalt”. Paniken växer och fem minuter senare sitter vi i bilen. Lever hon? Jag har inte känt henne sedan igår kväll. Robin sätter gasen i botten och strax är vi framme på sjukhuset.

Min förlossningsberättelse

Jag blir snabbt intagen i ett rum där de förklarar att hjärtat slår fint och att allt ser bra ut med Elle. PJUH, vilken lättnad. Sätt igång mig då för fan, nu orkar jag inte mer hinner jag knappt tänka innan läkaren i rummet förklarar att de kommer sätta igång förlossningen eftersom det inte riktigt slutar blöda helt. YEYEEEES!

Jag får en shot varannan timme och man kan max få åtta stycken innan de måste byta metod. Jag hinner få fem stycken innan värkarna drar igång. Jag måste faktiskt säga att värkarna VAR hemska men inte fullt så fruktansvärda som jag trodde. Kanske var det för att jag hade haft förvärkar under en så lång tid och kroppen hade ställt in sig på smärta. De kändes som de gjort hela tiden fast mycket mycket värre. Nåväl, barmorskan rådde mig att ta epidural eftersom det kunde bli en lång förlossning (det blev det)..

När narkosläkaren kommer in fasar jag inför nålen. Jag har hört att den ska vara groteskt lång och försöker undvika att få syn på den. Jag ligger på sidan och kutar med ryggen på sängen medan jag håller Robins hand hårt.. Hoppas detta går snabbt. Jag måste invänta nästa värk och låta den gå över innan hon kan stoppa in nålen i ryggraden. Värken kommer, håller i sig länge och försvinner sedan. Hon har bedövat området sedan innan och säger att det inte kommer kännas smärtsamt sedan sticker hon in den. 1 minut.. 2 minuter.. 3 minuter.. AAAAJ! Det knakar till i ryggkotorna. Vad farao är det som händer? Ska det kännas såhär? Jag märker att barnmorskan börjar bli stressad och narkosläkaren slutar svara på tilltal. Tillslut harklar hon sig och säger ”sådär då var det klart” lika snabbt som hon försvinner ut. 5 minuter blir 10 som blir 30. ”Känner du fortfarande ingenting?” NEJ! Nu är värkarna olidliga och gör så satans ont. Det känns som mensvärk gånger en miljon och sitter främst i ryggen.. Som att en häst står på ländryggen och försöker bryta av den på mitten. ”Det måste ha blivit något fel, vi får kalla in henne igen”

 

Min förlossningsberättelse

No fucking shit. Ska jag få in skiten i ryggen IGEN? Trots min smärta så kändes det i princip som en omöjlighet men jag bet ihop. Jag visste att det var lång tid kvar av min förlossning och jag behövde få några timmars lugn och ro för att klara mig igenom detta. Hon kommer in i igen, drar ut nålen och sätter in den på nytt. Det tar max 1 minut denna gång. ”Ja nu kändes det betydligt bättre”…

Epiduralen funkade totalt i tre timmar sedan fick de inte igång den igen. Tydligen tog inte min kropp emot det medlet så efter att de försökte med ett annat medel som bara funkade en kort stund och sedan inte mer så gav de upp. Jag hade smärtlindring i tre av 30 timmars värkar. Succé.

Eftersom vi var där i så många timmar är allt ganska luddigt och utdraget. Därför kommer jag inte gå in så mycket på detaljer men jag kan säga att Robin hjälpte mig andas igenom exakt hela förlossningen! Han var ett sånt otroligt stöd som stod vid min sida från första till sista timmen. Eftersom jag andades i lustgasen i princip hela tiden så var det enkelt för mig att andas ”rätt”, med hans guidning så klart. Så fort jag ville ge upp så påminde han mig om andningen och jag antar att den hjälpte mig en bra bit på vägen.. Inte att det kanske var mindre smärtsamt, utan att man fick något annat att tänka på.

 

Min förlossningsberättelse

Nu i efterhand har jag fått veta att jag var 10 cm öppen från 16 till 21 då hon föddes. Det är väldigt många timmar. Anledningen till att jag inte fick börja krysta var för att hennes huvud låg så högt upp och jag var tvungen att få ner det innan vi kunde sätta igång. Jag satt på pilatesbollen och hoppade och det kändes helt jäkla sinnessjukt. Den känslan är den jag kommer ihåg mest tydligt såhär i efterhand.. Hur tungt trycket var nedåt och hur mycket jag trodde att jag skulle tappa ut henne om jag reste mig upp. Tillslut vrålade jag rätt ut NU KOMMER HON, JAG MÅSTE KRYYSTA!!! Så de hjälpte mig upp på sängen igen och mycket riktigt drog det igång.

Jag hade hela tiden tänkt att jag skulle ligga på sidan eller stå på knä men det var verkligen inget för mig. Jag halvsatt med knäna upp mot magen och fick hålla i två handtag på sängen medan jag krystade.. Så så så sjuk grej. Det kändes verkligen som att jag skulle bajsa allt vad jag kunde haha. Det tog exakt 32 minuter för mig att få ut henne och det gjorde inte så ont som jag trodde utan det var mest oerhört jobbigt. Det krävdes så mycket krafter som jag inte trodde att jag hade.. Herregud. Obehagligt som tusan när man var helt öppet och huvudet var på g ut men inte hade trängts igenom själva hålet ännu, DÅ tryckte det på vill jag lova! ”EN GÅNG TILL, DU KLARAR DET” ! NEEEJ JAG GER UPP, DET GÅR INTE! Men det gick hörrni, 40+ timmar senare så gick det. Jag kände hur hvudet ätnligen kom igenom och kroppen lika snabbt därefter. Jag lyfte på huvudet och såg henne ligga där på sängen. Hon var liksom lila, blank och knappt blodig. Robin vrålade ”är hon 3d animerad????” Samtidigt som han sa ”åh herregud, åh herregud” i chock. Haha! Jag fick upp henne på bröstet i några minuter innan jag märkte att något inte var som det skulle med stämningen i rummet…

 

Min förlossningsberättelse

Du får inte amma henne minns jag att jag hörde någon säga och förstod för stunden ingenting. ”Nu ska vi försöka få ut moderkakan… nej det går inte, vi måste vänta lite till”. Tillslut tryckte dom ut den (jävlar vad oskönt det var) och kallade in läkare rätt snabbt. Jag hörde inte vad det var som föregick och plötsligt är det blod överallt. Alltså nu pratar vi blod öööööverallt! Det var synliga fotspår på golvet efter de tio personerna som plötsligt var inne i rummet och som trampade runt i mitt blod.

Allt gick väldigt fort här och plötsligt låg jag på en annan säng på väg mot en operationssal. ”Hej jag är narkosläkare och du kommer att sövas ner nu”

Jag vaknar upp ensam i ett tomt och mörkt rum. Vart är Robin? Vart är mitt barn? Jag trodde att jag drömde. Efter alldeles för lång tid får jag tag på en sköterska som säger att jag kan få låna deras telefon och ringa till min kille. Jag var väldigt väldigt borta och hög men vet att de är hos mig i några timmar innan de sedan försvinner igen. Jag vet fortfarande inte exakt vad det är som har hänt med mig men jag vet att de INTE har öppnat upp min mage och att allt har gått bra. Efter en stund kommer en läkare in och förklarar att hon ska plocka ut ”blablala” ur min mage. Va?

Jag får sära på mina ben och sedan börjar hon dra. Jag har 4 meter tyg inuti mig och får se detta blodiga stycke dras ur min kropp.”Sådär, då var vi klara. Här får du mer morfin”….

Jag ligger där i 12 timmar innan jag får komma tillbaka till intensivvården på bb och träffa min familj igen. Det är inte riktigt hur man förväntar sig att ens förlossning ska bli. Efter så många timmar vill man bara njuta av sin bebis och ha henne i sin famn. Jag hade målat upp bb-hotell, den där satans goda frukosten alla pratar om, lyckotårar och magiska dygn som nybliven familj. Vi fick inte det där. Det blev ingen bebisbubbla utan de två veckorna som följde blev bara en enda lång återhämtningsperiod för mig där Robin fick ta hand om henne mestadels även om jag så klart gjorde mitt yttersta. På detta ska man ta sig igenom att lära sig amma vilket INTE var så enkelt som jag hade trott. Med bröstvårtor som blöder, bröst som är så svullna att man inte kan röra vid dom och långa nattpass, för att inte tala om det pyskiska kring amning. Jag är så jävla stolt över att jag tog mig igenom det där trots min oerhört svaga kropp. Jag gav inte upp och jag pressade fan mig själv till det yttersta. Såhär i efterhand hade jag önskat att någon på bb förklarat för mig att jag inte behövde. Att jag inte skulle pressa mig själv när jag mådde som sämst och var så svag. Hon hade mått lika bra med ersättning och jag hade förmodligen mått betydligt bättre betydligt mycket snabbare och kunnat njuta mer av min nyfödda bebis.

Det som hade hänt var att delar av moderkakan hade fastnat kvar i livmodern så den hade aldrig dragit ihop sig och fortsatt blöda. De fick köra iväg mig på akut operation och skrapa livmodern, och när den ändå vägrade dra ihop sig och sluta blöda så fick de stoppa in en vätskefylld ballong(?) och trycka till den med tyg. Ja det är lika sjukt som det låter… Jag förlorade totalt två liter blod och det tog ungefär två veckor för mig att återhämta mig.

Vi blev kvar på bb i fem dagar och jag fick ha i kateter fram tills dagen innan vi åkte hem eftersom jag inte kunde resa mig upp. Jag var så så svag på grund av allt blod jag hade förlorat..

Jag brast bara grad 1 (det minsta man kan brista och egentligen bara i huden) så det var aldrig något problem tack och lov. Jäklar vad kvinnokroppen är stark hörrni. Vi klarar fasiken ALLT!

För mig är detta ett sätt att komma över den här upplevelsen jag hade och jag hoppas att jag inte skrämmer någon. Att få prata om vad det var som hände och nu skriva av mig är en del av bearbetningsprocessen som verkligen hjälper mig. I dagsläget känns tanken på att någon dag bli gravid igen och genomgå en förlossning fruktansvärd och skrämmande. Just nu vill jag bara njuta av att jag har en frisk och helt underbar dotter och en pojkvän som har stöttat mig på ett sätt jag aldrig kunnat drömma om. Summan av kardemumman är ju faktiskt att allt GICK bra tillslut <3 Tack livet för att du gav mig världens finaste dotter. Jag hade velat skriva mer än såhär men nu blir det vad det blir. Tack för att ni läste!

Nazila · 9 months ago
blir så berörd av att läsa detta. heja dig och din starka kropp! <3

Saman · 9 months ago
Vilken krigare du är!! Heja dig! Grattis till världens finaste bebis!❤❤❤

Elin · 9 months ago
Grattis til söt bebis och tack för att du delar med dig!

Martina · 9 months ago
❤️❤️❤️

Elin · 9 months ago
Åh hejja dig!! Vilken krigare och gudinna du är ❤️ Jag blir också så jövla arg på Sveriges förlossningsvård som brister på så många plan! Det är fruktansvärt... Jag valde att föda hemma faktiskt och jag tror så starkt på att föda på sina egna villkor i en trygg miljö. Kan tipsa Dig om boken ”sacred birth av Sunni Karll “ Finns på amazon. Den fick mig att överkomma mina förlossningsdslor och slutade med en jätte fin hemmafödsel, så jag lovar det är möjligt att hela sig från sina traumatiska upplevelser ❤️

maria · 9 months ago
Till dig som födde hemma- hur tror du det hade gått för dig om detta hänt dig i hemmet? Var inte naiv.

Ida · 9 months ago
Vilken sjuk tur att Nathalie inte födde hemma utan istället var på ett sjukhus med professionell expertis som agerade snabbt och gav henne den akutvård hon var i behov av. Hade hon fött hemma hade hon kanske förblött. Det är inte förlossningsvårdens fel att en del av moderkakan inte lossnar. Det händer. Blir väldigt frustrerad över den här okunskapen och alarmistiska propagandan om att det skulle vara farligt att föda barn på svenska sjukhus. Det enda det bidrar till är ökad rädsla och ångest hos gravida.

Elin · 9 months ago
Det som är problemet är den långa harang av interventioner vad gäller förlossningsvården. Värkstimulerande dropp som är absolut farligt för båda den födande kvinna och bebis. Man måste titta på orsaken bakom. Det kanske låter extremt det här men komplikationer är nästan alltid ett resultat av alla dessa interventioner som sker. Att bli igångsatt istället för att låta kroppen sätta igång det själv naturligt om man då har en frisk graviditet. Blödningar är väldigt vanligt innan förlossningsdags. Jag gick två veckor över tiden och de ville sätta igång mig. Skrämde upp mig om alla risker men allt såg ju bra ut. Jag hade även en blödning. Jag högra igångsättning. Bebis kom 16 dagar över tiden och allt såg bra ut, allt gick bra. Jag fick föda när kroppen var redo. Sen är det en vanlig missuppfattning att hembarnmorskor inte skulle ha någon beredskap för akut situationer eller mediciner vilket är helt fel. Kan rekommendera er att läsa Ina Mays bok guide to childbirth. En framstående erfaren kvinna som kämpat för att ta tillbaka rätten över kvinnors kroppar. Kan rekommendera att läsa på om alla dessa mediciner och interventioner som är ett resultat av patriarkatet. Ärligt talat. Vi måste ta ansvar för våra kroppar och inte lägga all tillit till maskiner och män i vita rockar. Kan också tipsa om Bauhaus midwife på Instagram. Det finns så himla mycket okunskap där ute och alldeles för många kvinnor som LIDER av traumatiska upplevelser eller många kvinnor som är lämnade med tanken om att de räddade mig och min bebis. Läs på, den evidensbaserade forskningen är väldigt tydlig inom detta.

M · 9 months ago
Du är helt otrolig ❤️❤️❤️❤️

Maria · 9 months ago
❤️❤️❤️Tack för att du delar!

Pauline · 9 months ago
Wow så stark du är, tack för att du delar!

Sara · 9 months ago
Men jösses! gravid v 17 med en sladdis de två äldre födde jag i Paris det gick bra, har aldrig hört så mycket problem med barnafödande där börjar faktiskt bli nervös hur det ska gå i Sverige denna gång, jobbigt att man ska känna så i Sverige som ska vara ett så tryggt ... bra kämpat!

Maria · 9 months ago
Heja dig vad fantastisk du är som delar med dig och vilken supermamma Elle har ♥️ Ta hand om dig och bebis och mannen, det är ni värda efter en sån dramatisk start!

Natalie Karlsson · 9 months ago
Men alltså TACK för era fina kommentarer! ❤️

Natalie Karlsson

Natalie Karlsson

Natalie Karlsson är 28 år och bosatt i Stockholm. Hon är VD för scarfmärket lescarf och väntar sitt första barn.

@karlssonnatalie / natalie@le-scarf.com / www.le-scarf.com