Han

3 years ago

Jag tar snabbt av mig skorna lika ivrigt idag som igår och smyger sedan fram till dörröppningen och sticker in huvudet, mån om att han inte ska se mig direkt. Jag vill se honom först. Se hur han har det, vad han gör och hur han gör det. Vara en fluga på väggen i några sekunder och försäkra mig om att han även idag ser lugn och trygg ut. ”Han är där borta!” ropar någon vänlig liten själ som vill hjälpa till och guida mig, trots att de vet att jag alltid vill smyga in. Jag håller pekfingret framför läpparna och blinkar med ena ögat. Vill ha några ögonblick till att studera det lilla miraklet som sitter i sin egen lilla värld i ett myller av klossar, bilar och ett- till femåringar, och metodiskt plockar små plastdjur i och ur en korg.

 

Och så plötsligt ser han mig. Jag möter en till synes tom blick och utan att röra en min far han upp på ostadiga ben och stegar så fort han bara kan tvärs igenom rummet, parerar vingligt för busiga små barn som far runt likt dammråttor på halt dagisgolv, och faller rakt in i min famn. Där bli vi sittande på golvet i en liten hög i några minuter och kramas medan jag förklarar hur mycket jag saknat honom under dagen och hur fin han är. Att jag älskar honom. Allt för att jag vill att han ska veta just det, men kanske också lika mycket att bekräfta det för honom även om han själv inte kan säga detsamma tillbaka. Att det inte spelar någon roll. Han flackar med blicken ut i rummet från tak till golv, möter inte min, men han sitter lugnt och lutar sig mot mitt bröst och jag vet att han myser lika mycket som jag. Av den allra bästa stunden på dagen.

 

Fred föddes för tre och ett halvt år sedan på Karolinska Sjukhuset i Solna. Han hade vuxit inuti mig i 24 veckor på dagen. Han var för liten. Alldeles för liten. Hade knappt fått näsborrar och hans hy var alldeles genomskinlig och tunn som filodeg. Jag trodde först att han hade hår på huvudet men det visade sig vara blodkärl som likt ett vägnät på en karta sträckte sig från panna till nacke. Över hans öron satt små orangea lock som visade sig vara en slags häftmasseliknande hörselkåpor för att stänga ute ljud. Ljud som signalerade att inget var som det borde.

 

Igår hade vi det sista av fyra utredningsmöten på Moment Psykologi där vi under en och en halv timme åt gången beskrivit och belyst Freds beteenden som inte faller inom ramen av vad som är normalt. Vi har utförligt beskrivit hur han ställer sig i ett hörn och tyst väser och dunkar pannan i väggen med tårar rinnande nerför kinderna när han blir arg eller ledsen istället för att kasta saker omkring sig. Hur han blir otrygg och stressad i dagar över sociala utspel som att gå på kalas med sina dagiskompisar eller det faktum att han inte kommunicerar vad han vill, inte ens ja eller nej på frågor via nickningar eller att skaka på huvudet. Efter gårdagens sista utredningsmöte satt vi sedan på Freds förskola med biträdande förskolechef och en handläggare på Stockholms Stad för att försöka få in av oss bekostad handledd träningstid med Freds fantastiska resursperson och ”vår” psykolog som jobbar med barn i autismspektrat, då de tre tillfällen vi fått beviljade inte på långa vägar räcker till. Men vi fick avslag för att det är oetiskt. I den värsta av världar skulle det nämligen potentiellt sett kunna anses som orättvist mot de familjer med liknande behov som inte skulle ha den ekonomiska möjligheten, och därför ska det då heller inte göras möjligt för Fred och oss. Vad som över huvud taget är etiskt rätt och rättvist i Freds situation förstår inte jag.

 

Det är så lätt att vackla och nästan, ja nästan faktiskt tappa orken och inte vilja vara förbannad, upprörd och jobbig. Men aldrig att det kommer ske. ALLT för dig Fred. Min stolthet och lycka större än jag själv.

Han

Saman · 3 years ago
All kärlek till dig. Det kommer att gå bra för din son med en så fin mamma som dig❤❤❤❤

Marie-Louise Sjögren · 3 years ago
Tack, så fint av dig att skriva <3

Amanda Linusson · 3 years ago
Så himla fint skrivet! Tur att han har dig som mamma <3

Marie-Louise Sjögren · 3 years ago
<3 <3 <3

Malin Rudén · 3 years ago
❤️❤️❤️

Marie-Louise Sjögren · 3 years ago
<3

Alexandra · 3 years ago
Det är fint för Fred att han har er som föräldrar, som ger trygghet, kärlek och kämpar och inte vill ge upp. Hoppas jag med detta meddelande kan ge er lite kraft.

Marie-Louise Sjögren · 3 years ago
Absolut! Tack snälla för dina värmande ord :-)

Klara · 3 years ago
❤️❤️❤️

Marie-Louise Sjögren · 3 years ago
<3

Martina · 3 years ago
❤️❤️❤️

Marie-Louise Sjögren · 3 years ago
<3

Victoria Glosemeyer (Baraförattjagvill) · 3 years ago
Man gör ju allt för sitt barn, men förstår att detta är en tuff kamp! Önskar er all kärlrk och styrka på färden!

Marie-Louise Sjögren · 3 years ago
Så är det verkligen. Tack!

Elly · 3 years ago
Min son heter också Fred. Så när jag läser om en annan älskad Fred blir jag så berörd. Tänker på er

Marie-Louise Sjögren · 3 years ago
<3 Kram till er

laila · 3 years ago
Tårene presser på, så forferdelig at det ikke skal gå an å hjelpe sitt barn etter beste evne! Blir så sint - mangler ord. Kjemp på!

Maria · 3 years ago
Jag känner verkligen för er och hoppas ni får er träningstid beviljad till slut. Det vore oetiskt av dem att INTE tillåta det. Vi hade också problem med vår sons kommunikation i början men det hjälpte oerhört mycket när vi började med teckenspråk (TAKK). Vill inte pracka på dig några tips, men det kanske kan vara något att ha i bakhuvudet i alla fall. Håller tummarna för er och er son!

Christina · 3 years ago
Så fint beskrivet, vilka kärlekskrafter!

Marie-Louise Sjögren

Marie-Louise Sjögren

Marie-Louise Sjögren