The Way We Play

Marie-Louise Sjögren


Om man kunde vrida fram klockan

1 week ago

Om man kunde vrida fram klockan alltså… Då skulle jag stanna någon stans mellan hägg och syren, sitta med ansiktet i solen och riktigt känna hur fräknarna ploppar fram på näsan, höra vågornas skalp vid ett trädgårdsbord med bukett av nyplockade hundkex, smörblommor och midsommarblomster. Dricka kaffe, lyssna på Monica Zetterlund och vakta så att barnen inte går för nära vattnet. Micke skulle förmodligen ha flitens lampa lysande över sig och bära ved till bastun och studsa studsmatta med Fred. Sen skulle… Nej okej men ärligt alltså, är det bara jag som dagdrömmer mig igenom de här månaderna på året? Allt är egentligen jättebra men alltså slask, halka, tjocka kläder och råa vindar borrar sig liksom in i alla sinnen och förlamar. SOM jag längtar efter våren!

 

Det blev ett spännande besök ut till ön förra veckan. Byggarna hade redan gjort ett jättejobb och kommit längre än jag vågat hoppas på. Typiskt mig, att ha lågt ställda förväntningar för att slippa bli besviken. Men desto mer ivrig är jag nu att åka ut nästa gång.

Om man kunde vrida fram klockan

Sjukt kul att åka svävare ut i en nästan spöklik skärgård

 

Mest spännande var nog att se rivningen av det senare adderade mörka taket i stora salen.

Om man kunde vrida fram klockan

Nu fick vi upp höjden ännu lite mer och kommer pappspänna taket likt salongen och biblioteket enligt gammal tradition och tillvägagångssätt. Väggpanelen kommer nog få bli kvar men målas in i den lindblomsgröna snickerikulören och väggarna över kommer sedan – få väggmålningar av en gles björkskog i morgondis. Där kommer tiden att stanna mellan hägg och syren.

Om man kunde vrida fram klockan

Moodboard för ateljéns väggmålningar

Om man kunde vrida fram klockan

Salen kommer bli ateljén, dvs hela familjens arbets- och pysselrum, och centreras av det fina slagbordet här ovan som jag köpte förra veckan. Till det de kinaröda pinnstolarna med bamburibbor av Josef Frank. Ena hörnet kommer husera mitt fina stora staffli och sideboard med penslar och färger, och andra sidan av rummet kommer bli myshörna med de två fåtöljerna som nu kläs om i grått fårskinn.

 

Fred hade ögoninflammation som tydligen är vansinnigt smittsamt och var tvungen att stanna hemma från föris nästan hela veckan så han följde med mig till Möbelmässan. Han satt förstås mest med paddan i vagnen som gnisslar och behöver få hjulen oljade, men jag var glad över hans sällskap. Det bästa med mässan var att jag fick syn på den här fina stolen som jag sett på Mathias Dahlgrens Matbaren och kommer att beställa till matplatsen i köket. Även ropat in det fina slagbordet på auktion. Väggarna i matplatsen kommer kläs i lindblomsgrön pärlspont.

Om man kunde vrida fram klockan

Slagbord från Stockholms Auktionsverk och stolarna Storängen i Matbaren designad av Studio Ilse (Crawford)

 

För att återgå till veckan som passerat och Fred så hade vi alltså det första av fyra utredningsmöten för hans förmodade autism. Spända och förväntansfulla efter ett års väntetid stegade vi in på mottagningen och hade ett tvåtimmarspass i intervjuformatmed en psykolog. Spända och förväntansfulla över att äntligen vara igång och förhoppningsvis på god väg att få en diagnos. Det innebär nämligen att vi därefter kan ställa oss i kö till diverse träningsprogram som inte går att få tillgång till annars. Och är det något som krävs så är det tidiga insatser av intensivträning. Det kan låta hemskt men så är det. Träningen handlar däremot om grundläggande kommunikation och metodiken baseras på att träna genom lek och belöna goda framsteg och snarare ignorera beteenden man vill se mindre av – med andra ord en ganska vettig modell av generell barnuppfostran. Men att sitta i två timmar och diskutera och belysa sitt barns avvikande beteenden är ju inte drömmen, särskilt inte en fredagseftermiddag, men livet kunde vara betydligt värre och vi måste ju bara göra allt vi kan för att komma framåt.

 

I helgen blev vi dessutom fem i familjen. Den lilla byrackan Plutten flyttade hem till oss som en virvelvind med buller och bång! Fred, som annars älskar hundar vilket var den största anledningen till att vi tyckte detta var en god idé, morrade irriterat så fort han kom i närheten och Essy skrek och grät i högan sky vid minsta syn av Plutten, som hetsigt kastade sig mot henne med sina små vassa valptänder och klor. Precis vad som behövdes i vårt annars så lugna och harmoniska småbarnsliv. Ja, lördagen kändes fullkomligt hopplös! Men efter en natts (sparsam) sömn var det som att barnen lugnade ner sig lite och det känns idag som att Plutten är här för att stanna. Underbara lilla varelse.

Om man kunde vrida fram klockan

Plutten Sjögren. Busigast och gosigast i stan.

 

//Marie-Louise

Marie-Louise Sjögren

Marie-Louise Sjögren