The end.

1 year ago

Hej på er,

 

Här kommer mitt sista inlägg och jag vill egentligen bara säga tack så mycket för att ni läst och igen, tack för otroligt fina kommentarer! Det visade sig att det här med att blogga var jätteroligt under hösten med fokus på mitt kreativa arbete med renoveringsprocessen av vårt landställe, och sen nyttigt under vintern som en slags självterapi i att gå igenom och bearbeta Freds psykiatriska utredning. Men nu har det tagit stopp och jag stänger den här dörren. Hoppas på att kunna bjuda på inredningsinspiration blandat med medvetenhet kring autism och intellektuell funktionsnedsättning i lite mindre skala via mina två instagramkonton.

 

– May the flowers remind us why the rain was so necessary.

 

Önskar er alla en fin vår med massa kärlek, äventyr och godhet.

 

Kram,

Marie-Louise

Precis innan det händer

1 year ago

Fredag den 22 mars. Livet kommer åter. Fåglarna viskar, än så länge vagt, om att ändå ljuset är på väg, liksom dofterna, färgerna och lusten. Känner ni också det? Allt kommer att bli sådär ljuvligt som det bara kan bli efter en lång, mörk vinter när moder jord till slut exploderar uti eufori och man blir nykär i sin stad.

Precis innan det händer

Sommar på matbordet.

 

Jag har bäddat in mig i bomull de senaste veckorna. Gosat med min familj och skämt bort oss med härliga hotellvistelser på vackra platser, pratat med världens finaste psykolog och sovit, kramats och älskat. Nu står jag lite stadigare på marken igen. TACK för all värme och omtanke!

Precis innan det händer
Precis innan det händer

Lilla Essy har börjat gå!

Precis innan det händer
Precis innan det händer
Precis innan det händer
Precis innan det händer
Precis innan det händer

Tid för varandra och återhämtning på underbara Ett Hem.

Precis innan det händer

Jag spenderade några dagar SJÄLV på den här terrassen på Chalet d´Adrien i Verbier när min man åkte skidor.

 

Mycket har för min egen del stått på paus sedan någon månad tillbaka men idag åker jag ut till ön för att titta till huset med arkitekt och finsnickare. Vi ska kopiera de fina dubbeldörrarna till två nya öppningar i huset och bygga ett nytt smäckrare trappräcke i Shaker-stil. Allt måste nu fortsätta klaffa för till midsommar flyttar vi ut och bjuder till fest. Och till dess kommer livet att explodera.

 

Kram på er

Starkare men inte än

1 year ago

Varför känns det såhär nu, efter allt vi tagit oss igenom, överlevt och besegrat? Chocken golvade mig. Jag existerar här och nu, visst är det så. Men måste skriva om det som river i själen likt inget tidigare. Måste skriva för att sätta ord på känslorna i förhoppning att få dem att sedan fladdra iväg en efter en efter att tangenterna gett dem vingar. Men fortfarande är chocken pågående, allt är för färskt. Det jag hela tiden vetat, det som inte kom som någon överraskning alls. Så hur kunde det då komma som en chock med ångest likt svarta käftar som högg efter mig tills jag inte orkade annat än att ge efter och bli till precis ingenting? Tills min kropp vände sig ut och in och tömdes gång på gång tills bara galla fanns kvar. Tömdes av ångest, sorg och smärta och vred sig i feberfrossa och panik som hos en galen och vansinnig.

Men det är ändå för tidigt att skriva mer, samtidigt som inget annat kan få skrivas emellan. Trots att allt är som vanligt. Så märkligt att det är så. Att livet pågår trots precis allt. Autism med omfattande behov av stöd och Global utvecklingsförsening. Jag kommer resa mig upp och bli starkare än någonsin men nu ligger jag ner. I några dagar till.

 

Ta hand om er. Kram.

Starkare men inte än

Ny dag!

1 year ago

Hej på er!

 

Hoppas ni mår bra. Jag är så rörd och glad över fina kommentarer i tidigare inlägg. Tack ska ni ha för att ni inte bara bemödar er med att läsa det jag skriver, utan dessutom skriver snälla, uppmuntrande och peppande kommentarer. Heja er på alla sätt och vis!

 

För er som läste mitt förra inlägg så vet ni att livet inte bara är ”all glitz and glam”, även om det oftast är vad jag beskriver här. Jag vill däremot förtydliga att jag inte tycker att det är synd om oss. Jag hade bara en sån dag då jag kände mig svag och trött så ända in i märgen. Men trots min allra största och ständigt pågående kamp i livet, att som mamma göra min funktionsnedsatta sons varje dag, för resten av våra liv, så trygg och rolig och bra som möjligt, så är jag fullt medveten om att jag lever mitt liv på en j-vla räkmacka just nu. Och tro inte att jag inte nyper mig själv i armen varje kväll innan jag ska sova över att jag inte bara har en finare man och mer gudomliga barn än jag någonsin kunnat drömma om. Jag inleder dessutom den karriär jag innerst inne drömt om men aldrig riktigt vågat tro att jag skulle klara av. Att jag skulle vara kreativ eller innovativ nog. Och dessutom bygger jag mina drömmars paradis för mig och min familj utifrån en relativt fri budget. Jag är och vill för alltid förbli tacksam och ödmjuk inför det. Jag frågar mig själv dagligen – Vad har jag gjort för att förtjäna detta?!

 

Med det sagt tänkte jag ge en liten statusuppdatering över vad som händer ute på ön. Eller rättare sagt här i stan. Jag har nämligen ingen aning om vad som händer ute på ön och är vansinnigt nöjd med att allt (förhoppningsvis!) flyter på och att jag bara breifas om något skiter sig och vi måste ta beslut kring åtgärder. Jag har lätt för att släppa kontrollen och litar fullt ut på att alla håller koll på sina ansvarsområden. Det känns nödvändigt för att allt ska flyta på så bra, och likaså roligt som möjligt, för alla inblandade. Förtroende och lust känns som a och o, och det känns som att vi har hittat världens bästa byggare för det här projektet.

 

Däremot har jag inte haft en sekund över till att sitta hemma och rulla tummarna (eller gå på gymmet, träffa vänner eller ta igen förlorad sömn för den delen), utan har haft fullt upp med att lägga beställningar av material, rita på detaljer och jaga fatt i rätt underleverantörer. Från det kreativa och spännande förarbetet till praktiska funktioner, mått, priser och logistik. Inte så sexigt att skriva om med andra ord. Men emellanåt framförallt lärorikt, om än som sagt tidskrävande.

Ny dag!
Ny dag!

Måttsatt skiss på stenho och detalj av mässing till kyl, frys och diskmaskin. Polerad samt oxiderad. Arkitekten Ida har lekt med vinäger och salt.

 

Mitt allra bästa den här veckan var däremot inte plåtslagaren som ska klä kyl, frys och diskmaskin i mässing, eller stenhuggaren på Öland som för hand ska hugga ut en diskho ur ett kalkstensblock till vårt fina kök. Nej, det allra roligaste var att jag återupptog kontakten med en gammal vän jag pluggade konstvetenskap med för hundra år sedan. Och precis som jag hade hoppats är han mitt i prick den konstnär jag söker för att skapa väggmålningarna i ateljén som jag skrivit om tidigare! Så, låt mig presentera den enastående – Pontus Karlsson! Den drömmande rödvins- och absintpimplande renässansmänniskan som levde för konsten uti fingerspetsarna, och som nu delar sitt konstnärsliv med sin sambo mellan torpet i den djupaste småländska skogen, frodas i dekadens och måleri på kontinenten, och samtidigt har ett frilansliv som webbdesigner.

Ny dag!
Ny dag!
Ny dag!
Ny dag!
Ny dag!

Halleluja så inspirerande och imponerande! Och jag är vansinnigt peppad på att snart träffa honom och att just han ska bidra med sin fantastiska kreativitet i vårt hem. Sån bra karma helt enkelt. Är man nyfiken så kan man följa hans och hans sambos liv på landet på Instagram via https://www.instagram.com/veryhappymorning/

 

Så, det var väl allt för den här gången. Nej förresten, jag sprang in på Chanel och dreglade över den här magiska kavajen i fem minuter innan jag skulle hämta Fred på föris. Det satte guldkant på min dag.

Ny dag!

Ha en fin vecka. Kram på er.

 

Marie-Louise

Han

1 year ago

Jag tar snabbt av mig skorna lika ivrigt idag som igår och smyger sedan fram till dörröppningen och sticker in huvudet, mån om att han inte ska se mig direkt. Jag vill se honom först. Se hur han har det, vad han gör och hur han gör det. Vara en fluga på väggen i några sekunder och försäkra mig om att han även idag ser lugn och trygg ut. ”Han är där borta!” ropar någon vänlig liten själ som vill hjälpa till och guida mig, trots att de vet att jag alltid vill smyga in. Jag håller pekfingret framför läpparna och blinkar med ena ögat. Vill ha några ögonblick till att studera det lilla miraklet som sitter i sin egen lilla värld i ett myller av klossar, bilar och ett- till femåringar, och metodiskt plockar små plastdjur i och ur en korg.

 

Och så plötsligt ser han mig. Jag möter en till synes tom blick och utan att röra en min far han upp på ostadiga ben och stegar så fort han bara kan tvärs igenom rummet, parerar vingligt för busiga små barn som far runt likt dammråttor på halt dagisgolv, och faller rakt in i min famn. Där bli vi sittande på golvet i en liten hög i några minuter och kramas medan jag förklarar hur mycket jag saknat honom under dagen och hur fin han är. Att jag älskar honom. Allt för att jag vill att han ska veta just det, men kanske också lika mycket att bekräfta det för honom även om han själv inte kan säga detsamma tillbaka. Att det inte spelar någon roll. Han flackar med blicken ut i rummet från tak till golv, möter inte min, men han sitter lugnt och lutar sig mot mitt bröst och jag vet att han myser lika mycket som jag. Av den allra bästa stunden på dagen.

 

Fred föddes för tre och ett halvt år sedan på Karolinska Sjukhuset i Solna. Han hade vuxit inuti mig i 24 veckor på dagen. Han var för liten. Alldeles för liten. Hade knappt fått näsborrar och hans hy var alldeles genomskinlig och tunn som filodeg. Jag trodde först att han hade hår på huvudet men det visade sig vara blodkärl som likt ett vägnät på en karta sträckte sig från panna till nacke. Över hans öron satt små orangea lock som visade sig vara en slags häftmasseliknande hörselkåpor för att stänga ute ljud. Ljud som signalerade att inget var som det borde.

 

Igår hade vi det sista av fyra utredningsmöten på Moment Psykologi där vi under en och en halv timme åt gången beskrivit och belyst Freds beteenden som inte faller inom ramen av vad som är normalt. Vi har utförligt beskrivit hur han ställer sig i ett hörn och tyst väser och dunkar pannan i väggen med tårar rinnande nerför kinderna när han blir arg eller ledsen istället för att kasta saker omkring sig. Hur han blir otrygg och stressad i dagar över sociala utspel som att gå på kalas med sina dagiskompisar eller det faktum att han inte kommunicerar vad han vill, inte ens ja eller nej på frågor via nickningar eller att skaka på huvudet. Efter gårdagens sista utredningsmöte satt vi sedan på Freds förskola med biträdande förskolechef och en handläggare på Stockholms Stad för att försöka få in av oss bekostad handledd träningstid med Freds fantastiska resursperson och ”vår” psykolog som jobbar med barn i autismspektrat, då de tre tillfällen vi fått beviljade inte på långa vägar räcker till. Men vi fick avslag för att det är oetiskt. I den värsta av världar skulle det nämligen potentiellt sett kunna anses som orättvist mot de familjer med liknande behov som inte skulle ha den ekonomiska möjligheten, och därför ska det då heller inte göras möjligt för Fred och oss. Vad som över huvud taget är etiskt rätt och rättvist i Freds situation förstår inte jag.

 

Det är så lätt att vackla och nästan, ja nästan faktiskt tappa orken och inte vilja vara förbannad, upprörd och jobbig. Men aldrig att det kommer ske. ALLT för dig Fred. Min stolthet och lycka större än jag själv.

Han

Hemma på vår gata i stan

1 year ago

Hej på er!

 

Jag hade hoppats på att få till ett ordentligt inlägg i början av veckan men hinner fortfarande inte sätta mig ner och skriva, så delar istället med mig av en bildkavalkad av vår lägenhet som var med i helgens SvD Magasinet. Älskar dramatiken i Pärs bilder och ser fram emot fler projekt med honom. http://minkmgmt.com/par-olofsson/

Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan
Hemma på vår gata i stan

Nu väntar en lägenhetsstyling och plåtning i dagarna två och jag hoppas att efter det kunna ge en liten tillbakablick på bl.a. Antikmässan och ett nytt köksprojekt.

 

Ha det fint!

Marie-Louise

Om man kunde vrida fram klockan

1 year ago

Om man kunde vrida fram klockan alltså… Då skulle jag stanna någon stans mellan hägg och syren, sitta med ansiktet i solen och riktigt känna hur fräknarna ploppar fram på näsan, höra vågornas skalp vid ett trädgårdsbord med bukett av nyplockade hundkex, smörblommor och midsommarblomster. Dricka kaffe, lyssna på Monica Zetterlund och vakta så att barnen inte går för nära vattnet. Micke skulle förmodligen ha flitens lampa lysande över sig och bära ved till bastun och studsa studsmatta med Fred. Sen skulle… Nej okej men ärligt alltså, är det bara jag som dagdrömmer mig igenom de här månaderna på året? Allt är egentligen jättebra men alltså slask, halka, tjocka kläder och råa vindar borrar sig liksom in i alla sinnen och förlamar. SOM jag längtar efter våren!

 

Det blev ett spännande besök ut till ön förra veckan. Byggarna hade redan gjort ett jättejobb och kommit längre än jag vågat hoppas på. Typiskt mig, att ha lågt ställda förväntningar för att slippa bli besviken. Men desto mer ivrig är jag nu att åka ut nästa gång.

Om man kunde vrida fram klockan

Sjukt kul att åka svävare ut i en nästan spöklik skärgård

 

Mest spännande var nog att se rivningen av det senare adderade mörka taket i stora salen.

Om man kunde vrida fram klockan

Nu fick vi upp höjden ännu lite mer och kommer pappspänna taket likt salongen och biblioteket enligt gammal tradition och tillvägagångssätt. Väggpanelen kommer nog få bli kvar men målas in i den lindblomsgröna snickerikulören och väggarna över kommer sedan – få väggmålningar av en gles björkskog i morgondis. Där kommer tiden att stanna mellan hägg och syren.

Om man kunde vrida fram klockan

Moodboard för ateljéns väggmålningar

Om man kunde vrida fram klockan

Salen kommer bli ateljén, dvs hela familjens arbets- och pysselrum, och centreras av det fina slagbordet här ovan som jag köpte förra veckan. Till det de kinaröda pinnstolarna med bamburibbor av Josef Frank. Ena hörnet kommer husera mitt fina stora staffli och sideboard med penslar och färger, och andra sidan av rummet kommer bli myshörna med de två fåtöljerna som nu kläs om i grått fårskinn.

 

Fred hade ögoninflammation som tydligen är vansinnigt smittsamt och var tvungen att stanna hemma från föris nästan hela veckan så han följde med mig till Möbelmässan. Han satt förstås mest med paddan i vagnen som gnisslar och behöver få hjulen oljade, men jag var glad över hans sällskap. Det bästa med mässan var att jag fick syn på den här fina stolen som jag sett på Mathias Dahlgrens Matbaren och kommer att beställa till matplatsen i köket. Även ropat in det fina slagbordet på auktion. Väggarna i matplatsen kommer kläs i lindblomsgrön pärlspont.

Om man kunde vrida fram klockan

Slagbord från Stockholms Auktionsverk och stolarna Storängen i Matbaren designad av Studio Ilse (Crawford)

 

För att återgå till veckan som passerat och Fred så hade vi alltså det första av fyra utredningsmöten för hans förmodade autism. Spända och förväntansfulla efter ett års väntetid stegade vi in på mottagningen och hade ett tvåtimmarspass i intervjuformatmed en psykolog. Spända och förväntansfulla över att äntligen vara igång och förhoppningsvis på god väg att få en diagnos. Det innebär nämligen att vi därefter kan ställa oss i kö till diverse träningsprogram som inte går att få tillgång till annars. Och är det något som krävs så är det tidiga insatser av intensivträning. Det kan låta hemskt men så är det. Träningen handlar däremot om grundläggande kommunikation och metodiken baseras på att träna genom lek och belöna goda framsteg och snarare ignorera beteenden man vill se mindre av – med andra ord en ganska vettig modell av generell barnuppfostran. Men att sitta i två timmar och diskutera och belysa sitt barns avvikande beteenden är ju inte drömmen, särskilt inte en fredagseftermiddag, men livet kunde vara betydligt värre och vi måste ju bara göra allt vi kan för att komma framåt.

 

I helgen blev vi dessutom fem i familjen. Den lilla byrackan Plutten flyttade hem till oss som en virvelvind med buller och bång! Fred, som annars älskar hundar vilket var den största anledningen till att vi tyckte detta var en god idé, morrade irriterat så fort han kom i närheten och Essy skrek och grät i högan sky vid minsta syn av Plutten, som hetsigt kastade sig mot henne med sina små vassa valptänder och klor. Precis vad som behövdes i vårt annars så lugna och harmoniska småbarnsliv. Ja, lördagen kändes fullkomligt hopplös! Men efter en natts (sparsam) sömn var det som att barnen lugnade ner sig lite och det känns idag som att Plutten är här för att stanna. Underbara lilla varelse.

Om man kunde vrida fram klockan

Plutten Sjögren. Busigast och gosigast i stan.

 

//Marie-Louise

Hej på riktigt

1 year ago

Så, hej på riktigt då! Marie-Louise heter jag och har under hösten varit gästredaktör här på TWWP men nu alltså gått över till att blogga. Känns kul! Jag jobbar som inredare under mitt eget namn Marie-Louise Sjögren Design, bor i Stockholm med min familj bestående av min man och våra två barn. Essy som nu är tio månader och Fred som är tre år.

 

Efter en väldigt arbetsintensiv höst kommer våren vara betydligt lugnare. Jag har tagit beslutet att inte ta mig an några fler uppdrag för än efter sommaren och helt fokusera på barnen, mig själv och (några) egna spännande projekt. För er som läst några av mina gästinlägg här på TWWP så vet ni att mycket av innehållet handlar om renoveringen av vårt landställe ute i skärgården. Imorgon väntar faktiskt första turen ut till ön efter att arbetet äntligen påbörjats och jag ska få åka svävare ut! Isen ligger så det är enda sättet att ta sig ut dit tills i vår och jag har genomgång med elektriker och rörmokare.

 

I veckan väntar också några spännande möten. Jag ska träffa David på Creative Coatings, ett intressant företag jag kom i kontakt med i Paris i höstas, som jobbar med olika slags kalkmaterial och putstekniker. De ska nämligen mura upp stommarna i vårt kök ute på landet och på på onsdag går vi igenom kvalitéer och tittar på ritningarna. Inspirationen har jag fått från södra Frankrike där tekniken är väldigt vanlig.

Hej på riktigt

Kalkputs, cement, tadelakt etc. Vackra murade stommar med öppen förvaring.

 

I veckan väntar också Stockholm Furniture Fair. Jag hoppas på lite inspiration och spännande nyheter men jag ser ändå mest fram emot nästa veckas Antikmässa. Några andra där ute som är lika peppade som jag? Jag är mest nyfiken på att se vad Sylvia Enget kommer hitta på i sin monter och såklart Johan på Sjöström Antik. Hoppas också på att fynda lite fin allmoge från utställare jag inte hittar i Stockholm. Känns alltid som en skattjakt och just i år blir det förhoppningsvis en del inköp till landet. I största möjliga mån kommer jag bara köpa in redan använda möbler och föremål. Lika mycket ur miljöaspekt som design, patina och historia.

Hej på riktigt

My kind of poetry. Galleri Sylvia Enget i Stockholm.

 

Veckans största händelse kommer däremot ändå vara fredagen med det första av fyra utredningsmöten av vår sons förmodade autism. Vår lilla starka älskling. Vad vi för alltid ska göra allt vi kan för att nå in i hans lilla värld, och få honom att förstå hur mycket vi älskar honom och hur fantastisk han är!

Hej på riktigt

När en bild säger mer än alla ord i världen.

 

Ha en fin vecka!

Marie-Louise

God fortsättning!

1 year ago

Januari 2019 alltså. Så himla skönt med nytt år och nya möjligheter som det ju heter. Jag ska försöka göra 2019 till ett harmoniskt år för mig och min familj och inte stressa runt som jag gjorde under hösten. Så vad har då hänt sedan sist? Jo vi hann med ytterligare några besök ute på ön innan julen kom och vi åkte till sol och värme. Är så tacksam över alla fina stunder vi redan fått uppleva i huset sen vi fick nycklarna i slutet av september. Varje helg där ute har varit som ett äventyr, särskilt de sista turerna ut då vi skrapat is från vindrutan på båten och kört ensamma genom en strålande skärgård och maxat alla eldstäder för att vakna morgonen efter till 30 grader inomhus med rimfrost på fönsterrutorna.

God fortsättning!

Magi. Stockholms skärgård i vinterskrud.

God fortsättning!

Långluncher med sjöutsikt.

God fortsättning!

Lilla Essy och husets första (någonsin?) julprydnad. En antik tomteljusstake från 40-talet. 2019 blir det stor familjejul här ute.

God fortsättning!

Eldat ris och bastat varje dag vi varit där.

God fortsättning!

Den här mjukt pistagegröna färgen kommer strykas över alla snickerier. Men jag vill att gamla skavanker ska anas igenom färgen så målarna har fått tydliga instruktioner att inte göra ett allt för grundligt förarbete utan bara lätt sandpappra underlaget så att färgen fäster. Det tjocka vackra linnetyget till höger kommer att klä väggarna i salongen och biblioteket.

God fortsättning!

Jag har varit på skattjakt och fallit för de här fina möblerna från Malmstens, Sjöström Antik och Galleri Sylvia Enget. Resultatet kommer förhoppningsvis bli ett möte mellan blond Swedish Grace och allmoge med mjuka skavda pasteller a la Carl Larsson. Och förstås en flora signerad Josef Frank. Är det någon stans hans blommor ska få dansa så är det här. Huset ska osa nostalgi och romantik, så långt ifrån stadens trender man kan komma.

God fortsättning!

Här ovan till vänster är tegelgolv med återvunna plattor och marockanskt handtillverkat kakel till ett av badrummen. Den vackra glaserade tvättskålen kommer stå på en gammal allmogebänk jag ropat in på auktion. På bilden till höger ser ni material till biblioteket. Det romantiska Morristyget med kaprifol kommer klä den svängda Josef Frank-soffan. Grått fårskinn på två gamla fåtöljer som nu är inne på omklädnad och ett runt litet soffbord med skiva i ljus travertin.

 

Jul och nyår bestämde vi oss hastigt och lustigt för att fira på Maldiverna. Fred har en kronisk nedsatthet av sina lungor efter att han föddes i vecka 24 och vi har inte vågat oss iväg på någon långresa för än nu. Men efter en vecka fylld av hets för att få fram en uppsjö av läkarintyg i tid, fullt utrustade med syrgas ombord, kom vi alltså iväg.

God fortsättning!

Vykort från Soneva Fushi. Dagar och kvällar att för alltid längta tillbaka till.

 

Så, väl hemma, utvilade och taggade på att hugga tag i vintern var vi i helgen ute på landet en sista gång innan hantverkarna strax äntligen sätter spaden i jorden. Vi röjde undan en del av våra saker och gick igenom det sista kring elschemat etc, men mest av allt gosade. När mörkret lagt sig bakade jag kakor och så bäddade vi med madrasser i stora salen med den stora kakelugnen och TVn och hade filmmaraton. Dvs jag sov när de andra såg på två gamla klassiker. För att sen förflytta oss upp till ännu en sovplats med en sprakande kakelugn och vakna utvilad kl sju morgonen efter.

God fortsättning!

Vi inspekterade stormens framfart. Som tur var hade vi klarat oss väldigt bra med enbart stora grenar som knäckts och låg spridda över tomten och fick bli till en fin brasa. Freddie var inte så pigg på att vara ute i kylan utan ville helst bli buren och gå in igen i värmen.

God fortsättning!

Kunde inte motstå att rycka med mig en bukett tulpaner ut. Doften av vår var så slående och gjorde längtan om möjligt ännu större.

 

Vemodet att lämna ön för sista gången på länge var så stort och även om huset nu ska få en nygammal skrud och rustas upp på ett sätt som verkligen behövs så känns det ändå lite sorgligt att sätta punkt för det här opretentiösa kapitlet av bara-vara-häng utan materiella nymodigheter.

 

Men veckan kommer bjuda på några spännande möten. Bland annat ska jag göra en grundlig belysningsinventering hos Jacksons och avsluta två kundprojekt som pågått under hösten. Hoppas ni också får en fin vecka!

 

//Marie-Louise

Marie-Louise Sjögren

Marie-Louise Sjögren

Marie-Louise Sjögren