Fear

4 years ago

Det började redan när vi var i Italien. Små, välmenande sms från vänner och nära “Hur mår ni?”. “Vi mår toppen!”, svarade jag, “vi åker skidor hela dagarna, massor av frisk luft, äter fantastiskt god mat, och sover gott på nätterna!” För det var ju så vi hade det. Vi kände oss friska och välmående. Inga tankar på sjukdom där inte.

Men, sedan, på väg hem, började vi förstå stämningen därhemma, något som vi helt hade missat. När vi satt på Innsbrucks flygplats på väg hem, fick jag ett meddelande om att jag inte var önskad på en fotografering 10 dagar senare. Va?! “Men jag har ju inte varit i den del av Italien som drabbats av utbrott, och vi flyger hem via Innsbruck, inte Italien”. Men det verkar inte spela någon roll.

 

 

 

fear

Vi hade ju varit i Norra Italien.

Lite senare ser jag en instastory,  en bild föreställande zombies, med texten “Hemvändarna från Sportloven”. Jag visar den för Andreas, som tycker det är smaklöst. Men, sanningen börjar sakta sjunka in i oss, att det är så här vi kommer att bli behandlade när vi kommer hem.

 

fear

Jag accepterar att inte närvara på kommande plåtning, men börjar förbereda så fort jag kommer hem. För säkerhets skull, undviker jag att besöka alla presskontor, som jag vanligtvis gör, utan de får buda kläder till mig. Andreas går till jobbet och barnen går till skolan som vanligt.

På måndag kväll får Hugo feber. Den är visserligen över tisdag morgon, men han är snuvig. Vi ringer till 1177 och berättar att vi varit i Norra Italien. De verkar lugna. Vill inte ta några prover på oss.

 

fear

På tisdagen berättar jag för min italienska väninna, hon som vi just varit på skidresa med, att vi ringt till 1177. Hon ringer också. De får panik, och hon blir ombedd att komma in med hela familjen och ta prover. De åker dit, tar prover och alla fem visar negativt. Vad konstigt, säger min väninna, varför fick ni inte ta prover?

Hon berättar samtidigt om hemresan (vi flög olika flyg) där en person i deras närhet, försiktigt drar upp en scarf över ansiktet, då hon hör att de pratar italienska med varandra. Min väninna vet att scarfen inte hjälper mot corona, däremot har hennes gest gjort sin poäng. Var det för att min italienska väninna bryter på just italienska, som de bad dem komma in och göra prover?

fear

Veckan går. Hugo fortsätter att vara förkyld. Jag ringer 1177 igen. Det är låååång kö. Till slut när jag kommer fram, berättar jag samma historia igen. Att vi har varit i Norra Italien. De verkar lugna. Snuva är inget symtom på corona, bara feber, hosta och andningssvårigheter. De vill inte ta några prover på oss, då vi inte visar symptom på sjukdom.

En granne till oss, ringer Andreas. De stod ju och pratade utanför huset på väg hem, och dagen efter började grannen må dåligt. Tänk om han blivit smittad? Han ringer sin läkare, som klokt nog frågar honom “hur mår personen du har pratat med?” Grannen ringer till Andreas. Andreas mår bra. Grannen skrattar lite generat, säger att han var tvungen att ringa. Andreas förstår. Vi förstår. Vi förstår att andra är rädda.

 

fear

På fredagen blir Oscar hemskickad från teatern. Jag får dåligt samvete för att jag skickat dit honom, men han visar ju inga sjukdomssymtom, Vårdguiden är lugna och på Folkhälsomyndigheten står det ju att man inte smittar om man inte har några symptom. Jag hör mig själv upprepa till dem “men vi var ju inte i den delen av Italien där det varit några utbrott, och vi har flugit via Innsbruck” men jag känner att jag nästan inte tror på det själv längre. En känsla av att vi kanske är smittade i alla fall.

fear

(Hugos “Ninor” hänger på tork)

Jag går inte på några event, handlar mat i självservicekassan, går inte och tränar, träffar inte någon. Sminkar mig lite innan jag går ut, så att jag inte ser ut som en zombie. Drar ner kepsen över ögonen, drar upp axlarna. Tänk om det syns på mig? Bokar av pianofröken och städerskan, som kommer varannan vecka, så att ingen ska bli “smittad”. Jag tar fram dammsugaren och börjar städa, städar så noggrant, varenda millimeter av vårt hem, tvättar alla kläder vi haft med oss i Italien, tvättar alla kläder, tvättar alla lakan, tvättar sådant som jag vanligtvis inte tvättar, i någon slags försök till att bli ren igen. Att inte uppfattas som en zombie, en levande död.

fear

Mina föräldrar bokar av ett födelsedagskalas där vi skulle ha samlats hela min storfamilj, för min storebror tycker inte att vi ska ses. Min storebror, som alltid varit min klippa, som jag alltid har kunnat luta mig mot, som stannat sin bil vid en bilolycka och dragit ut skadade människor ur bilar, är rädd för ett virus?! Men, så tänker jag på mina föräldrar, som börjar bli gamla, och som kanske inte skulle klara av att bli sjuka i ett virus. Så självklart accepterar jag att inte ses.

 

fear

En väninna skickar en länk till en artikel i Expressen om en familj som velat testa sig, men också fått nej från Vårdguiden. De tjatade till sig ett test och det visade sig att de hade corona. Jag tänker att kvinnan i familjen iallafall var så pass frisk att hon kunde ringa till Expressen för att berätta. Men jag förstår att väninnan skickar detta till oss, så att vi ska veta att Vårdguiden kan ha fel angående oss. Jag känner efter. Självklart känner jag mig sjuk. Jag har nog lite corona, iallafall.

Oron sprider sig snabbare än virus, som en vis man sagt. Jag har med flit valt att inte skriva om corona här, utan bombat er med inspiration på inredning och mode, med sånt som kanske skänker lite lycka och glädje, nu när all annan media skriver om viruset.

fear

Och jag skriver inte detta för att få era sympatier. Det är inte synd om oss, vi är friska. Däremot är det fruktansvärt synd om alla som har drabbats, det är så svårt att föreställa sig att det underbara Italien, där vi åkte skidor för bara två veckor sedan, nu är helt stängt. För att inte tala om Kina. Och att det fortfarande pågår fruktansvärda saker i världen där man väljer att sätta sina barn i en båt, för att det stormande havet ändå är tryggare än land.

För oss var det ju bara de två väldigt konstiga veckor, lite som att livet varit på paus. Men – en sak som faktiskt har betytt något för mig, är ni, mina fina läsare, som trots att ni visste att jag varit i Norra Italien, valt att inte kommentera det en endaste gång. Därför vill jag säga ett stort tack till er! Tack.

Ta hand om er och glöm inte att tvätta händerna!

 

TINA · 4 years ago
♥️♥️♥️

Malin Rudén · 4 years ago
❤️

Saman · 4 years ago
Kärlek till dig

Malin Rudén · 4 years ago
❤️

Anna · 4 years ago
Du verkar vettig och tänker som jag hade gjort! Hoppas att det här går över snart! Influensan måste ju ta slut till sommaren?

Malin Rudén · 4 years ago
Tack Anna❣️Den kommer ju att gå över, men fram till dess tror jag att vi alla kommer att ändra åsikt om mycket, framför allt resandet.

Moja · 4 years ago
Som motvikt till all misstänksamhet kommer denna kris leda till mycket medmänsklighet. Allt gott till dig & familjen!

Malin Rudén · 4 years ago
Ja, verkligen, hoppas det❣️Kram och tack detsamma

Julie · 4 years ago
Tycker också det är svårt att navigera i allt. Man har sin egen inre moraliska kompass, men blir matad med så mycket oro och förmaningar så svårt att avgöra vad som är rätt tycker jag. Finns ju gråzoner i de officiella rekommendationerna också upplever jag. Kram till dig och skönt att familjen mår bra!

Malin Rudén · 4 years ago
Ja, vi försöker lita på myndigheter och inte sociala medier, men Osäkerheten finns ju. Sunt förnuft & att inte ta saken i egna händer är väl det som gäller nu. Ta hand om er❣️

Jenny · 4 years ago
Något jag sagt från början är att jag är mer rädd för mänskligheten än detta virus. Din fina berättelse intygar att det är exakt så. Och alla som hamstrar toapapper osv - hur tänker ni? Jag förstår inte. Hemskt att ni som tar ert ansvar ska behöva känna så här! ❤️till dig och din familj! Jenny

Malin Rudén · 4 years ago
Tack Jenny❣️ Som sagt - oro sprider sig snabbare än virus. Men - vi ska vara försiktiga nu, med allt. Kram & ta hand om dig

Celia · 4 years ago
Fint skrivet. ❤️

Malin Rudén · 4 years ago
Tack Celia❣️

Trude · 4 years ago
Veldig fint skrevet❣️ Jeg er i karantene fordi jeg har vært i Danmark, men lider virkelig ingen nød...

Malin Rudén · 4 years ago
Tack Trude❣️ Vi skulle till Köpenhamn på påsklovet, men har nu varit tvungna att boka av hotellet, till min stora sorg.

Sara · 4 years ago

Viveka Nordstrom · 4 years ago
Å Malin min fina, så otroligt fint skrivet. På pricken! du skulle kunna skicka in den texten till de stora tidningarna. Jag känner exakt likadant. Ena dagen förtröstan andra oro. Italien var så länge sedan men man kan ju bli smittad överallt nu. Varje morgon känner efter. Är jag inte lite förkyld? Jag är som de flesta unga inte orolig för mig sjäv men däremot för alla äldre. Hatar att ha mamma ensam i Sth långt ifrån mig. Och framförallt denna oro för framtiden. För hur våra barn ska komma ihåg sin barndom. De ska ju vara lyckliga, planera för en kul framtid, socialisera... Som det är nu hänger vi bara hemma, tar bilen ibland till norra ön för att vandra... kära Malin, jag önskar att allt var som förr.. borde ha njutit ännu mer då

Malin Rudén · 4 years ago
Tack min fina Viveka❣️ Förstår att det känns svårt att vara ifrån sin familj i dessa tider. Jag träffar ju inte mina föräldrar, men vi pratar i telefon varje dag. Säg till om det finns något jag kan göra, jag bor ju nära Martine, och kan gå dit med det hon behöver. Kram

Karolina · 4 years ago
Kram på dig!

Malin Rudén · 4 years ago
Kram Karolina>3

Sofia · 4 years ago
❤️ från Båstad

Malin Rudén · 4 years ago
❤️ till Båstad. Längtar enormt till Torekov nu.

Sissel · 4 years ago
❤️❤️❤️

Malin Rudén · 4 years ago
❤️

Emma · 4 years ago
Exakt så, tack vad fint skrivet

Malin Rudén · 4 years ago
Tack Emma❣️

Sophie · 4 years ago
Fint skrivet! Får jag fråga vart du har köpt den fina pallen/ministegen i köket?

Malin Rudén · 4 years ago
Hej Sophie, och tack! Den enkla pallen i köket kommer från Ikea;-)

Malin Rudén

Malin Rudén

Stylist

[email protected]
instagram stylistmalinruden

www.stylistmalin.se