Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/functions.php on line 124
Min andra förlossning | April 4, 2022 | The Way We Play

Min andra förlossning

4 months ago

Min andra förlossning

1 år med Gaia. 1 år sedan jag fick upp min andra dotter på bröstet. 1 år sedan jag hade min andra lyckligaste stund i livet. 1 år sedan vi fick uppleva mötet mellan två små människor som ska vara syskon för resten av livet och som fick mötas för första gången. Barn, att föda barn. Bebisar. Känslan att dom aldrig kommer lämna min kropp. Jag får bultande värk när jag tänker på stunderna i början med var och en av mina bebisar och jag kommer aldrig vänja mig. Kommer aldrig vänja mig vid att det kom ut två små personer ur min kropp. Som är mina. Och småbarnsåren. Det sköraste av stunder men jag är säker på att det är de här åren som kommer vara mina lyckligaste.

Min andra förlossning

Imorgon fyller vår minsta 1 år, 5 april och 3 dagar innan min 35 årsdag kom hon. På håret att vi delar födelsedag och jag har i många år haft en längtan och önskan att jag vid 35 års ålder ska vara tvåbarnsmamma. På håret det med men jag klarade det. Och jag vill minnas allt. Lukten av henne. Ögonblicket hon kom. Smärtan, ovissheten, oron, väntan, vetskapen att det kommer bli bra, saknaden och dåligt samvete för jag ju lämnade min första bebis hemma. Inte visste jag att man skulle ha dåligt samvete varje sekund man lämnar sitt barn. Till och med när man föder nästa barn ska det värka i bröstet av längtan. Fast jag visste att hon hade det bra med sin mormor som hon älskar. Föräldraskap och moderskapet. En signatur på evig värk i hjärtat.

Min andra förlossning

Jag skrev om min första förlossning HÄR Om dagen (eller dagarna) som Benedetta kom till oss och nu vill jag såklart göra samma och minnas tillbaka Gaias dag. Rättvist och för mig viktigt att skriva ner så att jag alltid kan minnas. 1 år senare och tiden har gått alldeles för snabbt.

Min andra förlossning

Det var varmt ute. Tryckande värme. Sol stark i mina ögon och väntan långsam. Efter en tung graviditet med intensivt illamående och en del kräk första trimestern. Åderbrock, krämpor och oro andra timestern. För att avsluta med corona och ännu mera oro den tredje trimestern. Klippkort på SÖS, ringde in var och varannan dag för mindes inte senast jag kände en spark. Jag var mosig i sinnet men fullt klar och säker på att jag inte ville vara gravid mer. Alla fysiska åkommor har under båda mina graviditeter flyttat in i mitt psyke och ätit upp mig. Det har varit terror. Jag har grubblat och dippat samtidigt som jag har kämpat med att få upp humöret för min lilla Bennie som kändes så liten. Och innerst inne har jag hela tiden vetat att detta är en transport till det lyckliga i att få en till lejonunge. Jag har liksom klarat det men känt att det knappt går. Utan min Dan hade det aldrig gått. Han bar mig och allt runt omkring och det kommer jag alltid veta med honom. Att han tar i och tar hand om allt. Om oss.

Min andra förlossning

”Det kommer gå så mycket snabbare andra gången” sa exakt alla. Innerst inne visste jag. Nej, mina barn kommer inte ut av sig själva. 1 vecka över tiden. Brinnande sol, brinnande pandemi och påsk. En påskbebis och givetvis närmade vi oss min 35 års-dag. Allt på en gång. För så gör mina barn, dom kommer mitt i allt. Den första mitt i julen och nu den andra lagom till nästkommande högtid. 1 vecka över tiden och jag förstod att hon kommer inte komma ut av sig själv. Jag kände det och jag kände väldigt tydligt att jag ville att hon skulle komma ut. Och det var bråttom. Jag kunde inte vänta ytterligare dagar utan ringde bestämt till barnmorska och SÖS och sa att det var dags. Jag hade minismå förvärkar men visste att det behövdes sättas igång nu. Jag kan verkligen inte beskriva vad det var men jag bara visste. Med min första gick jag 2 veckor över tiden och blev ju igångsatt mitt i förlossningen pga att den gick så långsamt. Nu startade ingenting av sig självt men jag visste att hon skulle ut.

Här fick jag fullt förtroende av alla i min närhet och med alla som jag pratade med i vården. Ett samtal bort och nästa dag skulle vi få tid för igångsättning. Vi hade packat BB-väskan lätt och ledigt. Vi var ju vana nu, andra barnet, det behövs ju knappt någonting sa vi till varandra. Inte ens snacks haha som vi hade med så mycket sist men inte rörde.

Min andra förlossning

Bennie sov lunch och vi sa inte hejdå till henne för jag klarade inte av att ta avsked. Hade brutit ihop totalt av det tror jag. Det var en klump av tårar som låg där och väntade och dom rann ner för kinderna när jag och Dan promenerade upp till SÖS. I den starka solen och jag kände mig stark men också besviken över att jag inte kröp in i värkar. Jag var inte orolig för jag visste ju hur det skulle kännas men jag var orolig över hur lång tid detta skulle ta. Väl på plats fick vi rum direkt. Lyxig känsla men också liksom fel känsla. Jag ville ju bara slita av mig kläderna, kliva i den vita rocken och föda ut bebisen så där snabbt och smidigt som alla hade sagt att jag skulle göra för det var ju min andra. Nej, så blev det inte utan jag la mig på britsen i mina vanliga kläder och väntade. Väntade på personal som hade annat. Hörde skrik och frust. Jag ville också. Jag blev undersökt och var faktiskt öppen 3cm, skönt ju. Därav lite förvärkar antar jag men dom hade ju givetvis avtagit hemma i hallen. Dom kom in och berättade att det var lika bra att börja försiktigt pga av att min livmoderhalstapp inte var helt mogen. Jag fick shotta en dos Prostaglandin, ett naturligt hormon som ska mjuka upp så att man sedan kan ta hål på hinna och låta vattnet gå. Dom tog min hinna sist så detta var bekant och jag kände mig väldigt ivrig på att komma igång. Var fjärde timma skulle jag få en shot och det kunde dröja 1-12h att få resultat. Jag kände inget. Såklart, det visste jag liksom redan innan men höll hoppet uppe och liksom inbillade mig att värkar kom och tog mig men inget hände. Solen lyste in i vårt rum, vi gjorde oss hemmastadda, beställde in mat, kollade om Girls och sa att ja detta är ju mysigt. Det pirrade i bröstet. Längtan. Snart kommer hon.

 

Min andra förlossning

Vi sov och det blev morgon. Inget. Jag blev ledsen. Kände mig dålig och blev arg. Varför förstår inte min kropp och varför ska jag få så långsamma bebisar. En läkare kom in. Hon såg stark ut. Hon sa att nu tar jag hinnan. Jag kände mig lugn och avslappnad men hade uppenbarligen inte öppnat mig eller mjuknat över natten. Hon grävde sig in och jag började gråta. Allt släppte och jag orkade inte vara en van barnaföderska mer. Jag blev rädd plötsligt. Märkligt för det bara kom. Hon gjorde flera försök och kom inte åt och jag minns att jag ville men tyckte det var obehagligt. Hon var sträng på något vis vilket ingav förtroende och trots att det var läskigt så kände jag att jag ville framåt. Klick sa det tillslut. Vattnet rann ut och en lättnad infann sig. Nu börjar det. En liten oro över att jag inte visste hur det var att bli helt igångsatt men jag var så matt vid det här laget att bara jag ville framåt. Jag ville pusha det.

Jag fick min rock. Nätrosor på. Äntligen. Kände mig stolt över att få vara här igen. En barnaföderska, mitt livs mest stolta roll. Jag hade minivärkar och jag kände att det blev mer intensivt och jag njöt. Välkomnade smärtan. Runt lunch kom en barnmorska in och sa att nu är det dags för dropp. Jag sa ge mig dubbel dos för jag är redo, hon ska ut nu. Dom fixade och fipplade och gjorde inkörsport och frågade lite vad jag hade för önskemål. Jag svarade att jag litar fullt ut på er, ge mig epidural om jag ber om det och till sist om det går så vill jag ta emot henne när hon kommer. En dröm. Sist var jag för dåsig men nu vill jag uppleva mötet sekunden hon kommer ut. Jag ville känna hennes vikt i mina händer.

Min andra förlossning

Droppet tog mig med råge. Värkarna var starka. Dan masserade min rygg. Jag satt på en pilatespoll lutad mot sängen och bad om full dos lustgas. Jag måste säga att där och då kände jag I GOT THIS. Jag kommer klara detta typ själv. Jag och Dan. Vilken njutning det var att sitta ner och ta värkar. Ni som läst min första förlossningsberättelse vet, jag var tvungen att var tyngdlös. Extremt jobbigt för alla inblandade (Dan).

 

Jag sög i mig min lustgas, värkarna blev ännu mer intensiva. Jag bad dom höja lustgasen och dom sa den är på högsta och jag svarade att jag tror dom ljuger. Jag trodde jag var på fest och skrek på Dan att han reagerar alldeles för långsamt när jag ber om lustgasen. Jag brottades med en saccosäck jag hittade vid mina fötter och en sköterska böjde sig ner till mig och sa att jag var duktig. Ja jag vet, jag känner det. Aldrig i hela mitt liv har jag varit exakt såhär duktig. Hon frågade om det inte var läge för epidural och jag sa att jag ville vänta. Jag visste att jag ville ha den men jag ville maxa öppningsfasen. Se till att jobba på med droppet så mycket det gick för att sen få epidural mot slutet. Där och då kände jag in min kropp och relaterade till min första förlossning. Alla kroppar är olika men min har uppenbarligen reagerat väldigt positivt på just dropp för att sen runda av med epiduralen. Jag öppnade mig snabbt och fick en känsla av att detta gick snabbare än sist. Nere på golvet började jag krypa runt. Jag kände en smärta som fick mig att lämna kroppen. Känslan var att jag tuppade av och ville stå upp men det gick inte. Nu är det dags för epidural sa jag och dom kallade på läkare. Minneslucka. Ligger på sängen och det är suddigt en kort man kommer in. Säger det här går ju hur bra som helst. Hur menar du kvider jag. Jag klarar inte mer sa jag. Tuppade väl typ av. Fick en värk bad alla vara tysta inte hålla i mig sluta nu vad fan är det här jag orkar inte mer men hur gör vi nu jag kommer inte kunna ligga still. Taktik från alla i rummet, dom höll fast mig. Dan hårdast och jag såg en målmedvetenhet i hans ögon och sen var den stora ryggsprutan tagen. Jag kravlade runt där på britsen och förstod inte hur jag skulle hålla mig kvar.

Det enda jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev var att jag ville veta att hjärtslagen var bra och att hon mådde bra och dom berättade för mig hela tiden. Att det var bra. Det gjorde mig lugn i smärtan. In kom en ny barnmorska för den förra förlöste i rummet bredvid. Det gjorde inte mig något för denna nya pratade lugn norrländsk dialekt och kändes varm. Hon undersökte mig och sa att nu ska vi se då har du öppnat dig helt här och det är dags att få ut bebisen. Vad menar du. Hur kan det ha gått så snabbt detta. Aj något ska ut där bak. Typ min röv håller på att dela sig i två. Kan du trycka på lite nu frågade hon. Och inifrån kom det liksom djupa gormiga inåtvända mörka. Ett väsen. Trycket neråt som kroppen bara plötsligt gör.

Jag fortsätter kravla runt och värkarna är utomjordisk smärtsamma. Ligger på sidan på sängen. Skiftar sida och på rygg. Drar i handduk och håller på. Mer epidural kvider jag. Nej säger dom nu får du krysta. Jag stannar upp i min tanke och försöker minnas vad det är jag gör här. Jag minns att det är ju nu hon kommer snart. Jag ska snart få träffa mitt andra barn. Jag samlar mig och det krystas. Jag tar till lustgasen och dånar in hela mig själv i det där munstycket. Jag lägger liksom allt i det. Fokuserar på munstycket. Det är vi som gör det här. Om jag börjar tänka på min kropp, på smärtan, på rummet, på situationen så spritter kroppen och jag tappar fokus. Jag tappar det i en krystvärk och gråter ut att det inte går. Varför kommer hon inte. Barnmorskan ber mig känna på en bit av huvudet mellan mina ben och jag känner noll känslor. En slemmig skrynklig mjuk sak som absolut inte känns som ett bebishuvud jaha synd att jag inte ska få någon bebis idag tänker jag. Sen rycker det tag i mig och värken attackerar mig och jag antar att jag tog i för jag minns inte exakt. Men jag minns hur hon säger var med nu kom igen här. Trycker upp mig och i mina händer. Julia här kommer hon här kommer ett barn. Skrik.

Min andra förlossning
Min andra förlossning
Min andra förlossning

Jag lyfter mig själv fram fast jag inte orkar. Jag känner hennes vikt i mina händer och i mina armar och jag får bära upp mitt barn på mitt bröst. Min dröm. Den lilla varma klumpen på mitt bröst och allt är bra. Inget känns. Moderkakan åker ut och jag känner inget. Tårar sprutar och jag tittar på Dan för vi båda är i lycklig chock. Det gick snabbt. Till slut gick det snabbt. 4,5 h från att jag fick igånsättnings-droppet så var hon på mitt bröst. Min andra lyckligaste stund i livet. Hon ser ut som Bennie sa vi och solen lös stark in i vårt rum. Jag hade kunnat göra om allt på sekunden om jag hade behövt. För henne. En harmonisk ankomst och i mitt hjärta fanns redan en plats som var hennes. Jag visste inte att det skulle gå så snabbt. Jag trodde det skulle ta längre tid med andra men hon fanns redan där inne och jag har alltid vetat. Nere på BB-hotellet med vår nya lilla lejonunge och jag sov med ett pirr i bröstet. Vaknade till och tjuvkikade. Kunde inte tro att det var sant. En familj på fyra och storasyster som väntade hemma utan att veta på exakt vad. Mötet mellan dom är det mest smärtsamma jag varit med om. Lyckan att vara i mål. Alla vi tillsammans igen men också känslan av att nu kommer jag aldrig mer kunna räcka till. Mjölken rann till och bluesen varade i två eller tre eller fler dagar. Min mamma behövde åka hem till sitt efter att ha bott hos oss i över tre veckor. Masserat mina fötter, vaggat min nyfödda när vi inte räckte till, såg till att jag fick sova. Och jag förstod inte hur jag skulle klara det. Klara något i livet igen. Utan min mamma. Cirkeln sluten.

Min andra förlossning
Min andra förlossning
Min andra förlossning

Gaia åt och sov och vi lärde oss henne snabbt. Ett lugn infann sig av henne. En sovande bebis på bröstet, en lillasyster med en storasyster som ville vara nära och sa att hon är gulli. Ett sår som ska läka, blödande bröstvårtor och en känsla av att ha gått itu. Ett barn i varje armhåla. En man som gör allt för oss. Ville inte att någon skulle lämna hemmet. Min flock och vi ska alltid vara vi. Ingen får lämna. Så stolt över mina barn och förevigt tacksam att jag fick föda. Frisk och med änglar runt mig. Tacksam för deras pappa och för att vi får vara med varandra och våra barn.

 

Min andra förlossning
Min andra förlossning

Gaia våran sol, vårt ljus och glädje. Första året med dig har varit ett fluffigt moln och jag vet stunderna med dig och Bennie är de lyckligaste stunderna i mitt liv. Tack för att du valde oss.

Min andra förlossning

Catrin · 4 months ago
Jag har en dotter på 3 år. Har precis börjat marinera tanken på barn 2. Kanske att det blir så ändå. Längtan har inte funnits tidigare och det har varit så jobbigt för målbilden i mitt huvud har alltid varit 2, precis som jag och min syster. När jag läser detta blir jag mjuk. Jag tror visst det ska bli så.

Rebecka · 4 months ago
Så otroligt fint skrivet. Tack för att du delar <3

Moa · 4 months ago
Julia du skriver så att tårarna rinner! Så fint så fint.

Josefin K · 4 months ago
Herregud vilken text ❤️

Julia Stridh

Julia Stridh

Julia Stridh jobbar som stylist och kreativ konsult. Hon lever ihop med sin man och dotter Benedetta på Södermalm i Stockholm. Julia skriver om mode, skönhet och inredning och väntar nu sitt andra barn.