Call and response

6 years ago

Call and response
Call and response

Tack från hela mitt hjärta för de välformulerade och personliga kommentarer ni lämnat på mitt inlägg om våra missfall. Jag blir rörd, berörd och engagerad i alla de historier och upplevelser ni vart igenom. Det känns också som om det var en bra och fin grej att dela med sig. Jag har på något vis känt mig starkare och mer hoppfull sedan jag tryckte på “post” än jag gjorde innan.

Något som särskillt slagit mig är de upplevelser vi med MA haft via vården. Jag förstår att vi är överbelastade som det är med förlossningsvårdd och gyn. Jag förstår också att man behöver prioritera i omsorgsval men det är så att alla som hört av sig till mig med MA har haft ungefär samma upplevelse kring den “behandlingshjälp” man fått. Att den inte hjälpt utan dragit ut på förloppet avsevärt.

Ett Ma betyder att man haft ett så kallat “missed abortion” och det är inte ovanligt att man vid sitt KUB eller vid sitt första standardultraljud får informationen om att det inte finns ett foster i hinnsäcken. Du har haft alla de gravidtecken som är tänkbara, du växer och planerar och klappar och känner precis som om det vore en vanlig bärande tid. Men sen berättar någon att -Nej här va det tomt….

Det som händer då är att man ska greppa det, att det är “över” trots att kroppen inte abortrat. Därefter erbjudas man några möjligheter. Möjlighet ett är att vänta. Att vänta på att kroppen startar igång missfallet. Den väntan kändes tröstlös. Jag drabbades av en sån panikartad sorg där jag bara vill klösa ut allt. Ju längre min kropp lurade mig desto mer ångest byggdes upp. Som om min egen kropp vilje jävlas – inte jobba med mig utan emot mig. Jag väntade två veckor. Med växande självförakt.

Den andra möjligheten är att försöka hjälpa missfallet på traven med piller som heter Cytotec. Efter två veckor bad jag om största dos och veckan innan julafton tog jag en långpromenad med pillren svalda och upptryckta för att starta igång det missfall som jag nu faktiskt börjat att bearbeta. Sen bäddade jag ned mig i gästrummet och inväntade en natt av genomlidande. Men det var knappt som om nått skedde, förutom att det gjorde svinont. Men inget nämndvärd annat. Jag fick gå igenom två behandlingar med tre veckors mellanrum. Inget hände…

Jag kotaktade Gyn igen och sa att det känns ytterst tveksamt att den här sista behandlingen gjort varken bu eller bä. Dom rådde mig att ha tålamod och ta lång promenader. Jag promenerade bort hela dec och jan månad. Tänkte att ja men ok nu är det väl förbi.

Sen åkte vi till Köpenhamn, för att göra något annat – för att pussas och dricka vin och sova i hotellsängar. Jag kände mig sexig med stora bröst och lite kurvor. – Men vänta, sa John, alltså såhär såg du ut när vi väntade Harry. Vi ställde oss framför hotellspegeln och  Ja, jag kunde konstatera att precis såhär såg jag ut i vecka 25 ungefär. Jag va ju fortfarande “gravid”.

Väl hemma konstaterade gyn via ett nytt ultraljus med artificiella ljus, nedsläckta lampor och varma handkar att här har det ju inte hänt någontig. Hinnsäcken och allt hade samma mått som i början på december. Där och då brast något. Något litet och ansträngt inne i mitt bröst. Som en liten sträng som hållt mig uppe. Det kändes som att klippa en spänd lina. Jag kunde inte förmå mig att gå igenom en till månad av väntan. Hon föreslog en skrapning efter helgen. En skrapning jag önskat sedan dag ett. Sen berättade hon att efter en skrapning kan det dröja upp till fyra månader innan kroppen är redo eller menstrationen sätter igång igen. Fyra månader till innan man ens kan börja försöka igen.

Hem gick jag igen utan sträng och utan spänst. Lite som en slak säck. Det svåra i det hela är att man med full kraft ska orka hålla modet uppe, orka vara utklädd till lejon och läsa “vemböcker” och bygga kojor och kramas och lyssna på sin partner  och bädda sängen och tända doftljus och jogga och chefa och planera och träffa vänner och allt det där som är livet. Det där som är bra i livet. Men samtidigt vara så upptagen av att känna sig lurad, utknuffad. Det var också så att alla smarta runt om en sa saker som “det hände nästan alla över 30” “Missfall är SÅ vanligt” “Du kan ju åtmindstånde bli gravid” ” på’t igen ska du se” och det kändes som om man var tvungen att hålla med, va lite käck, lite glad och inte så krävande… Att man lite smilande skulle säga – Ja men eller hur, jag blir ju gravid och det är ju så efter 30 och vi har ju redan en son å jag kan minsann jobba 45 timmar i veckan å ja visst på’t igen bara lite mer sex är ju bara roligt”. Jag kunde inte bara stå för att jag var ledsen. Jag kunde inte vara mig själv sann utan att känna mig bortskämd, som en belastning eller över sensitiv. Som tur va har jag en bästa vän som vet exakt vad hon ska säga, som inte lämna mig ensam en dag ens, som hela tiden visade hur jävla fördjävligt det kan kännas osv. (Tack Sofia)

Natten innan skrapningen kom allt ut hemma. Allt i en helhet. Så var det över.

Anledningen till att jag nu blir så grafisk är för att minst 10 mail har beskrivit liknande upplevelser, likande reaktionsmönster av Cytotex, likanande ångest och det är något jag inte läst om innan. Om MA. Så jag vill bara säga till er TACK för att jag plötsligt inte bara kände mig som “med någon” utan att det även gav mig en tyst kraft framåt. Jag har börjat stämma den där strängen igen tack vare er.

Nu lämnar jag nog de här inläggen om vår resa lite åt sidan ett tag och tackar för att ni gett mig en plattform att ventilera på.

Jag lovar er lite mer solskensinlägg framöver och hoppas att jag inte skrämt iväg allt för många.

/ Julia

lisa · 6 years ago
Började kommentera på ditt förra inlägg om detta.. och raderade. Vill bara säga att jag förstår. Been there. Förjävligt. Energisugande och dränerande. Hopp och förtvivlan. Stora kramar och jag längtar efter lite regn just nu i allt solsken ;)

Julia Brukroken · 6 years ago
Jag är så tacksam för er som också delar med er, det känns så mindre ensamt. Stora kramar till dig också - lite regn hade inte suttit fel. :)

TB · 6 years ago
Ännu en trogen läsare (tycker så mycket om din blogg, så inspirerande och tänkvärd), men är så dålig på att kommentera, men nu MÅSTE jag. Läste ikapp dina inlägg häromdagen, och skjutsades tillbaka 5 år i tiden när vi var i precis samma situation som då. Blev så berörd av hur du (så fint och smärtsamt) beskriver, och jag känner igen mig i allt: Pendla mellan hopp och förtvivlan, att det känns så satans orättvist och att man har dåligt samvete för att man inte fullt ut orkar glädjas åt allt fint man faktiskt har. Men det är så svårt när man så innerligt längtar så att man nästan går sönder efter en till bebis. Så många tårar. Vår resa slutade lyckligt, efter flera hemska missfall och misslyckade försök, och hela familjen älskar ihjäl den underbara lillebrorsan som blev resultat av all längtan och väntan. Jag önskar så av hela mitt hjärta att ni också snart får uppleva det, och vi är många "cyber-vänner" som kommer att glädjas med er då när vinden vänder. Jag tänker också vilken tröst det måste vara för den som är i samma situation som du/ni är i just nu att läsa dina tankar. Det hade tröstat mig, när jag var i samma situation. Tillsammans är man mindre ensam. Lycka till och stor kram

Julia Brukroken · 6 years ago
Tack från botten av mitt hjärta för den personliga och positiva kommentaren. Det är så fint (och sorgligt) att många tycks ha upplevt likande situationer och sedan har vackra minnen att dela därefter. Jag vågar knappt hålla tummarna längre utan ska försöka vara här och nu - men på något märkligt sätt känns det som jag fått en härlig kvinnlig hejaklack som tröst när jag delade med mig. Det är så mycket värt att känna att man inte är ensam. Tack igen. Varma hälsningar Julia

Sanna · 6 years ago
Jag har följt dig via instagram ett tag men hittade bloggen först nu och vill bara säga tack för att du delar! Jag har erfarenheter som påminner mycket om dina och känner igen det känslomässiga virrvarret, längtan, sorg, ilska, ensamhet och det dåliga samvetet över att inte bara kunna glädjas över det man har. Du är inte ensam! Allt kommer att bli bra!

Julia Hichens

Julia Hichens

Food, fashion, fun and family. Writing about inspiration, moodboarding, miscellaneous and casual things mostly.

Trying to be inspiring and share my daily life as a mother of a three year old explorer.

 

Mail: [email protected]