Call back – new life

4 years ago

Call back – New life

Så då börjar vi med det här inpasset i bloggen. Svarsinläggen, så trevligt med lite nytt grepp!

Min första fråga att besvara är lite känslig. Den är både väldigt privat och vad jag förstår för alla som går igenom en liknande process mycket personlig. Men eftersom jag får många mail på ämnet så tänkte jag att det var värt ett alldeles eget inlägg. Frågorna handlar om hur jag ser tillbaka på tiden då vi kämpade med att bli gravida, ta mig igenom missfallen och sedan börja om igen. Det är även många som undrar hur det känns nu, när Eli i här? Vad har hänt med erfarenheten och min relation till sorgen. Hur känns allt nu?

Såhär kan frågorna formuleras:

Call back – New life
Call back – New life

Jag skrev en text vid det sista missfall jag fick innan Eli. Jag tänkte att jag kunde dela den som ett sätt att öppna upp om hur det kändes då. Det är nämligen något med sorg som tvingar oss till förlikning. Ett mindre lyckat avtal och ett utfall som inte ger oss annat än en känsla av att som bäst fått sätta punkt. Med bläck. En möjlighet att arkivera. Den här texten var ett sådant försök. Då börjar vi.

Jag är vaken men jag har ännu inte dragit upp gardinerna, det sparar tid då jag helt kan hoppa över momentet att dra ned dom igen. Det är starten av ett nytt år, 2019 och med det sagt vill livet i mig inte riktigt börja. Jag har precis entrat processen av vad som skall bli mitt tredje långdragna missfall på två år. Just de här dagarna i januari har jag svårt att förstå vad folk säger till mig trotts att alla talar samma tydliga språk. Nu kan jag simma eller sjunka minns jag att jag tänkte när blödningen startade. Nu hoppar du eller så håller du hårt i fallskärmen. Det är antingen eller nu.

Tage Erlander satte kanske fingret på en av mina bekvämlighetsproblem som lett mig hit. Problemet i att jag fyller 35 år i Juli. Har tänkt bli mamma till minst två barn. Har ett redan och tidigt förlorat tre. Nu är jag arg, upprörd nedbruten och förtvivlad för att jag tog livet, ålder, biologi, relationer och barn för givet. Erlander sa i sitt tal till regeringen i en remissdebatt 1956 att ”Med alla de skeenden och beslut som kommer att behövas ta emot mig och min kropp med läkare har jag förstått att nej betyder nej, kanske betyder eventuellt (i bästa fall). Ja betyder kanske och eventuellt betyder nej.” Hela upplevelsen med sjukvården, alla möten, alla gynstolar, alla tester kändes precis så som han beskriver det, ett virrvarr och runtvispamde av egentligen inget besked eller svar alls. Vad var det som var fel? Skulle jag få hjälp? Är det omöjligt nu att få barn?

Jag kastades under den här tiden hela tillbaka till reflektionen kring innan och efter. Det finns ett före och ett “det som blev”. Innan,då,före,
hände eller händer. Den innan tiden då jag hade råd att gnälla på trivialiteter. Då när vagnen vi köpte för alla pengarna vi hade “skulle användas minst till tre”. Innan jag glömde hur små bodies i strlk 56 var, när allt luktade lite mandelolja och ljudet av tvättmaskinens dova dunk slog i bakgrunden som ett soundtrack till ens liv, som en ljuv basgång. Den tvättade bort puréer och livets första smakportioner. En för andra gången i livets första mens. Lakan som tappert tar emot tre svettiga, kalla och för första gången kräksjuka familj. Allt det där som betyder att man är småbarnsföräldrar. Jag kom ofta att tänka på små saker som tår, skor, overaller, skedar, muslinfiltar, nappar och bröstpads. I stormarknader var jag tvungen att ta omvägar för att inte råka hamna på bebisavdelningen. En klämmis, våtservett eller blöjlogga kunde bli för mycket. I landet första gången finns också en första gången efter. Efter att jag vaknade mitt i natten och kände hur en sträng drog tag i livmodern och hur de ilade, skavde och påminde om sendrag. Efter att jag såg den första droppen blod och första gången en barnmorska sa att allt var okej, att det skulle ordna sig, att det var vanligt. Men att jag för första gången förstod att det vara allt annat än det.

Call back – New life

Hur vet man hur man ska hantera det här? Hur vanligt är ett missfall? Hur många veckor ska man blöda? Hur, hur, hur, hur ,hur i helvete kan det finns så många hur? Alla frågor som lämnas obesvarade och varför kunde jag inte stoppa det? Varför måste det hända oss? Varför finns inte tur, religion eller botning? Varför finns det för i helsike inga svar att få?

Jag försökte sen efter det som hände vara det som både jag och omvärlden förväntade sig av mig. Jag gick upp, tittade på tornet av göromål som reser sig framför alla en vanlig dag, blev klar med allt det där och började om. Men samtidigt så tänkte jag ”det är nu det händer, exakt nu blir jag galen av sorg. apatisk.” Men så ringde nån, eller bilen bakom tutade, eller solen gick upp, eller Harry och jag lekte och så började det om och varje dag blev det annorlunda. Inte mindre men annorlunda och plötsligt så där så hade veckorna gått och glädjen naggade i kanterna för livet har den superkraften, det går vidare…

Call back – New life

Nu har lång tid gått sedan jag skrev den här texten, en hel graviditet, en förlossning och en fantastik unge har kommit till oss. Det är det som om luften kommit in, både i hjärtat och i hjärnan. Jag upplever att jag är mindre stressad och rastlös. Småsaker når mig inte. Jag känner mig stark och tacksam över att ha kunnat hitta en väg fram tillsammans med min kropp. Ärligt så hade jag börjat att arbeta med att förlåta mig själv för att det inte skulle bli fler barn. Det kändes som ett vördnadsfullt men också fruktansvärt arbete att förlåta sig själv för att jag oraakade mig vad som då var den största sorgen.

Något som också är centralt är att det var så tudelat, allt var inte sorg och svårt och svart. Det mesta var roligt och fint och närvarande. Jag har alltid kännt mig som att jag är ”där” med Harry och min förhoppning är att det här perioden gick honom förbi. Det var viktigt för mig att inte låta en sorg ta över, inte råna mig på mer av vad den redan tagit. När jag blev gravid igen och under hela graviditeten så fortsatte jag att på olika sätt följa liv och död, hand i hand. Inte bara rädslan över att förlora Eli men även så att min mamma blev väldigt sjuk i Cancer och har inte varit sig själv sedan augusti förra året. Jag upplevde det som om halva graviditeten har spenderats på sjukhus, med rullstolar, tröst, cellgifter, strålning, gråt, syskonstöd och allt som hör förlust till. Så det välkända mantrat och fokus på att ta en dag i taget blev snarare som ett sätt att leva än ett sätt att ta sig framåt.

Men nu skulle jag säga att det också gett mig förmågan att försöka vara just här, förmågan att se varje dag. Oavsett om den är regnkläder, blöta strumpor, skrikfaser, sömnbrist, kallt kaffe och snabbmakaroner. Jag uppskattar den här tiden så enormt, möjligheten att bära liv, att ge familjen kärlek, att vggga, pussa och gulla på ett sätt som jag tror är svårt att sätta ord på efter att ha haft den i horisonten så länge. Jag känner att jag gett Harry den största gåvan i livet då jag inte vet vem jag skulle vara utan mina syskon. Det blir som det blir och hade det inte blivit barn hade det blivit nått annat.

Så slutligen, ni som kämpar – jag hör er. Ni som kommit i mål – jag känner er och ni som sluppit – jag unnar er.
Hoppas det här besvarar några av de frågor ni haft annars får ni fortsätta fråga i kommentarerna nedan.
Kram

Ina · 4 years ago
Så vansinnigt skört och starkt alltihopa. Och hela slutet. Gråter. Har fått tre levande barn med Ivf. Och tacksamheten nockar mig totalt ofta. Man får stundtals resa varsamt. Kram

A · 4 years ago
Så fint språk ❤️

Kattis · 4 years ago
Så fint att du delar med dig av något så privat med ditt fantastiska språk och sätt att uttrycka sig. Tack!

Julia · 4 years ago
Tack för att du delar med dig ❤️

Martina · 4 years ago
Så fint och starkt att du delar! ❤️

Sandra · 4 years ago
Jag måste bara berätta för dig Julia att din blogg är den enda jag har velat följa när du var gravid och jag inte blev det. Jag kämpade själv precis samtidigt med IVF och längtade mig nästan galen efter att få ett positivt graviditetstest. Efter 7 misslyckade försök gav vi upp. Det blir ingen bebis i vår familj. Jag slutade omedelbart att följa alla som var gravida på instagram eller på bloggar, det var omöjligt. Men du har hela tiden varit som en vän att få tröst hos. Vetskapen om din längtan och kamp har hjälpt mig att gå vidare. Jag kan inte förklara hur, men du har en ton som är tacksam och ödmjuk, utan att be om ursäkt för att din/er dröm om bebis blev verklig. Tack för att du bjuder så mycket finhet, skörhet och ärlighet. Kram.

Amanda · 4 years ago
Tack för att du delar med dig <3 <3 <3

Julia Hichens

Julia Hichens

Food, fashion, fun and family. Writing about inspiration, moodboarding, miscellaneous and casual things mostly.

Trying to be inspiring and share my daily life as a mother of a three year old explorer.

 

Mail: [email protected]