A bump in the road

8 months ago

A bump in the road
A bump in the road
A bump in the road

Den här veckan har bjudit på lite allt möjligt. Jag var på jobbet i måndags och tänkte att jag kunde vagga mig igenom mina sammandragningar som inte gett med sig. Efter lunch började jag få som kallsvettningar och ländryggsont. Magen började ställa sig upp och rak fram med täta intervaller och jag kände att något var fel. Trots att jag visste hela tiden att det skulle öka och att jag verkligen borde ringa min barnmorska jobbar hela mitt intellekt med att förneka. Jag förstår inte varför jag gör så. Som att det är fel att känna efter eller ge efter när kroppen säger ifrån…

Jag fick kontakt med barnmorskan och hon ville bestämt att jag skulle åka in till förlossningen för en kontroll. Jag la mig på soffan en stund och hoppades att det skulle stanna av men tvärtom när jag vilade så ökade det bara på. Så då var det bara att ringa. Sen fick jag otroligt fin hjälp på SÖS , dom är så proffsiga, snabba och inlyssnande. Känns viktigt att lyfta deras effort i den vårdkrisen som de befinner sig i.

Vi har tagit massa prover och hoppas att det kan vara en vanlig urinvägsinfektion som orsakar smärtan och retningen av livmodern. Sen så frågar dom ju alltid hur man har det, hur mkt man jobbar och om jag lyssnar till kroppen och ger den återhämtning. Jag känner då hur jag sitter och småljuger. ” Jo men det är lite jobbigt privat, men ingen fara. Jag älskar mitt jobb, jag vill verkligen inte gå ned i tid och inte behövs det heller.” Men efter ett långt och alvarligt samtal med läkaren så förstår jag att jag måste lyssna mer till vad de säger. Jag MÅSTE varva ned om jag inte vill att bebisen ska komma alldeles förtidigt. Så nu har jag stannat hemma i två dagar och försökt göra ingenting. Jag har ätit alvedon som hjälpt lite och funderat lite på hur jag ska få ihop de här sista två månaderna både privat och yrkesmässigt. Idag är jag iallafall tillbaka på jobbet och det känns ju bra, då jag inte vill vara sjukskriven. Nästa uppföljning med barnmorskan är om en vecka och då kommer utvärderingen. Hoppas att jag fortsätter och må bättre…

Är det någon annan som känner igen sig i den blandade skuldkänslan av att inte kunna prestera men viljan av att fortsätta som vanligt och samtidigt vara halvt livrädd för att man tar i för hårt?

Linda · 8 months ago
Sjukskriv dig! Gör det bara! Lyssna på läkarna och din kropp. Vi är så drillade i att bara prestera hela tiden vilket är så dumt. Jobbet klarar sig, det kommer gå fortare än du tror att komma ner i varv och det löser sig på jobbet, jag lovar! Ta hand om dig! Vi måste sluta vara sådana duktiga flickor som ska göra allt hela tiden, ibland måste vi få vila o bara koncentrera oss på att äta godis o se på serier!

Anna · 8 months ago
Men Julia. Inte för att vara sån men du måste lyssna på kroppen. Avskyr alla som säger men vadå man är inte sjuk när man är gravid man kan väl jobba på som vanligt. Men nej, alla kan faktiskt inte det.. jag jobbade på. Fick vattenavgång i vecka 27 men allt vad det innebar månaderna efter... sjukskriv dig och var hemma och vila den tid som är kvar. INGENTING är värt risken. Och ni som dessutom kämpat så hårt. Kram och lycka till

M · 8 months ago
Håller med ovanstående. Sjukskriv dig, var hemma och vila. Du har det tufft privat enligt vad du skrivit här, och det gör det ju bara ännu viktigare. Sjukskriv dig och bearbeta. Kram.

Alex · 8 months ago
Hade du uvi? Fick du i såna fall antibiotika? Om du inte fick det måste du nästan kräva det. Det är ju inte bra när man är gravid. Sen håller jag också med ovanstående :) Du kanske kan jobba två dagar i veckan eller nåt... Krya på dig iaf!

Nina Jillefors · 8 months ago
Är i vecka 30 och sjukskriven på 50% sedan några veckor tillbaka pga mycket sammandragningar. Det tär på psyket att vara hemma för mig, då jag känner mig understimulerad och att jag inte presterar och stöttar mina kollegor som jag brukar kunna. Känns dock som att man inte har så mycket val när det handlar om bebisens välmående också. Tycker verkligen du ska lyssna på läkarna och din barnmorska och försöka tänka bort jobb, även om det är svårt. Inser ju förstås att detta är lättare sagt än gjort då jag känner igen mig så väl i det du beskriver. Det är så kort tid i livet och ingenting är värt det om bebisen skulle komma alldeles för tidigt för att man kämpar på för andras skull. Om du har möjlighet att sjukskriva dig på halvtid, rekommenderar jag det. Tog några veckor att komma in i det, men nu är det värt det. Känner mig så mycket mer utvilad än tidigare. Kram

Frida · 8 months ago
Sjukskriv dig! Jag gjorde som dig och jobbade på, älskar också mitt jobb. Man ser överallt hur alla klarar nästan hur mycket som helst så varför ska man själv "vika ner sig"? Jag hade knappt ont tyckte jag. Och lite förvärkar och sammandragningar ska man väl ändå ha? Poff så gick vattnet i vecka 30 och vår son föddes ett par dagar senare. Det är inte värt det. Nu gick allt bra men om det blir en till graviditet i livet ska jag definitivt dra ner på tempot och ta hand om mig själv och magen - hur kul det än är att jobba. Konstigt det där hur kvinnokroppen å ena sidan är så otroligt stark och häftig som bär och när ett litet liv men å andra sidan ska man kunna springa på i samma tempo som innan eller ännu högre för att slutföra och kratta manegen efter sig när man är påväg hem för en stund. Var stark genom att inte tvinga dig själv att vara stark <3

Julia Brukroken

Julia Brukroken

Food, fashion, fun and family. Writing about inspiration, moodboarding, miscellaneous and casual things mostly.

Trying to be inspiring and share my daily life as a mother of a three year old explorer.

 

Mail: juliabrukroken@gmail.com