Nu blev det lite mer kännbart att jag faktiskt är 35 och att jag har en annan människa som skor sig på mig. Sömnen känns obefintlig och liggställningar mer som tortyr. Jag får knappt något luft när jag sitter och det där med att få in vardagsmotion hämmas av att bäckenet tycks vilja öppna upp helt redan nu.
Ändå så kan jag inte låta bli att tycka att det är helt fantastiskt. Det sprattlas och snurras och bufflas mest hela tiden och jag får mer och mer påslag för varje vecka som går. Snart ska vi ses. Hur ser du ut? Hur mår du? Vad ska vi kalla dig? Hur känns din kind? Allt är så vansinnigt biologiskt självklart och samtidigt sience fiction films märkligt på samma gång.
Sängen har flyttat upp i sovrummet och det googlas babynest på Blocket. Jag försöker sy små sängkläder och snusnäsdukar mest hela tiden.
Minns inte vilken bröstpump som vi hade sist men har en förnimmelse om att den var avgörande för mitt allmäntillstånd.
Nästa vecka har jag bokat in mig på en förlossningsföreläsning på sös. Vill påminna mig om processen. Gå runt lite i lokalerna och bara allmänt känna på känslan av att det snart är dags.
Kanske även ska börja småpacka den där förlossningsväskan snart, bara för att det är mysigt?
