Här kommer en fullspäckad beige vår och sommar whistlist. Jag kommer förmodligen inte kunna skaffa något av ovanstående men som vi pratat om förut använder jag de här önskelistorna mycket till att få syn på sådant som jag redan har i min garderob eller finna likheter i kombinationer. För er som ändå vill unna er lite vårnyheter så skriver jag ut inköpsställen

Strandväska Loewe, Ballerina Mansur Gavriel, Klänning Massimo Dutti. Klacksko Flattered, Jeans Gina Tricot, flats Other Stories, Väska Rodebjer, oversized Trench H&M och stickad väst Arket.

Ett 40 gradigt bad med lavendelolja

Första serveringen på
10 månader

Ja men skål då (lyckligt ovetandes)

Här tog jag hand om den lilla känslan av snopenhet och typ tre powernaps under dagen

Så urlakad, trött och fascinerad på samma gång. Man har verkligen glömt intensiviteten på värkar efter sex år.

Försökte promenera igång det igen genom att jaga supersöt cyklist.

Med en hel jeansklädd hejaklack i trädgården.

Vilken ride hörni. I lördags kväll hände det grejer. Jag har ju i flera dagar känt att nu är lite gränsen nådd rent fysiskt. Vi umgicks ute i solen hela dagen och sen gick jag in och vilade i väntan på maten. En av mina bästa vänner är barnmorskor så hon föreslog att jag skulle överväga en sovdos till natten och att hon skulle svänga förbi innan sitt skift för att undersöka mig och konstatera om han var kvar med huvud nere och kanske tillockmed fixerad.

Jag frågade då lite om den såkallade ”förlossningsdrinken” och om den på något sätt kan vara farlig eller om det bara är en skröna? Hon messade tillbaka ”skål”. Så John serverade mig den där grumliga oljiga versionen av mimosa och vi hoppade ned i ett gemensamt bad och kände oss jättebusiga. Sen åt vi middag och min vän kom. Hon kunde säga att han låg bra och att det kändes som att han är ruckbar men nedåt.

Sen pussades vi lite och skrattade åt mina då helt osärtsamma sammandragningar. Vi spelade kvällspel och prick kl 21.00 kom första värken. Nej men alltså nej det här kan bara vara psykosomatiskt tänkte jag, det här är ju bara inte sant. Sen rullade det på. Klockan 23.00 var det 3 till 4 verkar på tio minuter och jag flöt med på bästa sätt jag kunde. John hämtade min pappa och det kändes som att strax efter gryning är nog bebisen här. Efter att ha konsulterat med förlossningen vid midnatt och tagit några värkar med henne i telefonen ville jag så gärna stanna hemma. Jag vill det då jag känner mig trygg här och det blir ändå länge man är på sjukhus. Jag går så in i mig själv när värkarna drar igång och vill inte bli ”störd” mer än nödvändigt. Vi hördes varje timme för avstämning. Sen skickade jag John i säng för att jag ville ha honom utvilad och sådär höll jag på. Vid 03.57 tog jag sista värken och tänkte att efter nästa väcker jag John så åker vi in. Men då somnade jag….

Vaknade till vid sju av att Harry och Morfar stekte plättar och tänkte nej men va nu?! Vad händer här, jag ska ju föda barn. Inte kan det stanna av nu!

Hela dagen idag har jag letat efter värkar, så trött helt utmattad men så hoppfull om att det skulle dra igång igen. Vi har promenerat, sovit, fikat, sovit, badat, sovit etc.

Det här var ju snopet. Är det någon annan som haft förlossningskraften i sina förvärkar och som sen stannat av sådär abrupt? På kvällen skickade vi hem pappa i vår bil så han kan komma farandes om det börjar om igen, men tar det två veckor ska han inte behöva vanka runt här i all evighet.

Vi får väl ändå hoppas att det var ett tecken på att det är nära nu.

Jag kommer säkert ångra det här inlägget lite om några veckor, jag kommer säkert sakna min graviditet och kroppen rätt så snart. Men just idag längtar jag så infernaliskt efter att kunna hoppa i ett par jeans eller springa till bussen. Men nu är det så att även mina gravidleggings har spruckit i sömmarna och T-shirten slutar över magen.

Jag har svårt att titta på dom här bilderna ovanför och förstå att det är jag? Inget som skaver, gör ont eller kläms. Men så kommer jag att tänka på…

Det var ju massa som skavde, ömmade och klämdes. Hela hjärttrakten var som ihoptryckt och blåmärksblått. Det enda jag längtade efter var det jag har nu, Minst flera gången om dagen önskade jag att låren skulle svälla, vaderna skulle behöva stödstrumpor och rumpan skulle bli platt och enorm. När jag påminner mig om det så känns allt så banalt.

Det var någon som sa nått så klokt i en gravidpodd nyligen, att man har som tre kroppar eller om det var som flera. En innan då man väntar barn en gravid och en efteråt. Man får tycka om dom alla tre, utmanas av dom och lära av dom. Uppskatta, sörja och smörja dom. Men dom är mina allihopa och jag ska ta hand om den här nu och inte gnälla en sek till på sista vägen fram. Lovar. Men säg att ni kanske också känner igen er?

(Även om jag helt desperat längtar efter jeans)

/ J

Nu har han gjort det igen, överträffat sig själv. Vi spenderar ju mycket tid nu med att prata och oroa oss över kommande permitteringar som kan leda till uppsägningar, föräldrarledigheter och skolstängningar (som alla andra då kan jag tänka mig). Men se här, det är som min vän Sofia konstaterat. Om John blir av med jobbet kan han ju satsa på att bli finsnickare istället.

Vårt burspråk i matsalen har fått ett sånt lyft att det inte går att beskriva. Det gömmer sig tillockmed hyllor bakom skydden. Vi har gömt lite sherry och Conjac där. Harry har också ställt in alla mest värdefulla drakar och rubiner. Men det är så fint att se hur ett sånt där hemma snickrande som både ger John glädje och inspiration bortom Netflix gör så enormt mycket för hemkänslan. Hörde precis hur han smet ned i källaren efter läggning så det ska bli så spännande att se vad han har i görningen nu.

Jag brukar vara den som pushar på små projekt hemma men på senaste har han helt tagit kommando. Först visste jag inte hur jag skulle känna med det men det visar sig att jag älskar det, jag litar helt på hans idéer från och med nu.

Det är en märklig värld att leva i just nu. Bittert och förvirrande. Vi är lyckligt lottade fortfarande med ingen uppsägning eller egentlig påverkan på vardagen ur det perspektivet. Vi har ett hus en trädgård att rasta oss i. En källare att fylla för att slippa åka och handla i stup i kvarten medens magen växer.

Jag får visserligen inte träffa min mamma alls, då hon är för sjuk för att bo hemma och även om hon skulle det känns all möjlighet till smittspridning som något livshotande. Men som jag nämt tidigare är man orolig över att den lilla tid man har tillsammans flyter iväg.

Men jag försöker tänka på sådant som gör en glad, lycklig och full av energi. Jag tänker på vänner vi har som bor i Spanien, på den fullständiga mardröm som lamslagit landet och hur det gått från sommarparadis till krigszon.

Vi skulle bo halva sommaren på Mallis och nu är det ju självklart att man ställer in. Men i de där sekunderna när man får grämas trots att millioner människor har det så fruktansvärt mycket sämre än en själv så tillåter jag mig ändå att sakna den här platsen så det värker lite i hjärtat. Jag hoppas och skänker alla där en extra tanke idag när jag tittar på dessa sommarminnen.

Jag hoppas på att någon gång snart kunna resa dit igen, se världen, bygga upp turismen och ekonomin tillsammans i många delar av världen.

Hur ställer ni er till att resa just nu?

Det är mycket med utelivet som lockar nu, inför varje påsk rycker det så i planterings och trädgårdsnerven. Jag blir således också lite knäpp i nya idéer, som det här gröna fågelbadet från Jotex som jag plötsligt inte kan föreställa mig vår trädgård utan. Till det vill jag skrida runt i den här luftiga bruna linnekänningen från Zara och rafsa, gräva, amma och dricka kaffe om vartannat.

Inne i huset ska vi sätta upp en del av vårt Stringsystem i en smal passage. Vi kan därför önska oss att kunna spara till underskåpen i valnöt. Nu har vi vita men det skulle ju göra så stor skillnad att byta ut två av skåpen för att få en mer klassisk look.

Golvlampor slutar ju aldrig intressen mig. I Matsalen har vi utan att överdriva säkert 7 olika ljuskällor men Iom att alla fönster blir svarta på kvällen sväljer de allt ljus och enought är aldrig riktigt enought. Den här lite nätta men klassiska kontorsmodellen från Marksljöd skulle kunna då stå på sidan av sammetssoffan som en läslampa. Tror det skulle bli fint.

Sen är jag återigen nere och gräver i pyjamas/Loungewear träsket. Det har ju självfallet att göra med att jag ska vara hemma så långe och mycket framöver. Den här vita bomullspyjamasen påminner om en dyrare fransk sak men kommer från Zara Home. Kanske inte optimal i färgen för hur min vardag kommer se ut framöver, men det är något särskilt med vita lakan och sovkläder eller vad säger ni?

Inget säger vår så mycket som snittblommor! Ute i trädgården växer lökarna och de tulpaner jag och Harry planterade innan jul är på väg upp. Vi sa att när dom slår ut har säkert vår nya familjemedlem kommit. Det gör att han går ut och tittar lite titt som tätt hur växtfasen tar sig. Vansinnigt gulligt. Idag märkte jag också att de lökar som vi planterade förra året hade blommat upp igen. Jag må vara novis i trädgården men inte visste jag att tulpanlökarna kommer igen?

Jag plockade även in en liten sängbukett med snödroppar. De blir fina att titta på när man vaknar.

Dhaliorna från förra året har övervintrat i källaren i mitt egenbyggda Dhaliahotell. Nu är de förplanterade igen och börjat visa på skott. Det känns som instant radification när man lyckas med att spira nytt liv i torra rotor.

Trädgårdsplaneringen är i full fart och snart ska jag få hålla i en spade igen. Tänk så mycket glädje blommor kan skänka. Vilka blomsterprojekt eller trender är ni förtjusta i just nu?

Nu går jag på föräldrarledighet. Jag har väntat sedan oktober 2017 kan man säga. En minst sagt lång längtan efter att få släppa allt och fokusera på en förlossning och det nya föräldraskapet. Nu ska det super laddas- genom att göra noll. (Kommer nog ströbloggas mest hela tiden)

Tre veckor kvar enligt beräknat förlossningsdatum. Tre veckor av småpill, plock och lätt plantering. Heja kroppen, heja mig, heja min familj och vår nya favorit därinne.