Jag har en kompis som blev min vän på ett sådär lite underligt men helfestligt sätt. När jag och John köpte vår första drömlägenhet så gjorde vi det av en mäklare som gick emot alla mina föreställningar om just mäklartypen. Det kändes på något sätt som om hon bara va där, hjälpte oss och sen toge mot pengarna (alltså den slugaste av säljare med andra ord.) När vi sen skulle sälja samma dröm så tvekade jag inte en sekund utan ringde upp Anna. Under det samtalet så kändes det som att snacka med en gammal vän. Vi gjorde hela affären med vår lägenhetsförsäljning klar och så fort alla pengar var överförda och papper påskrivna så skickade vi typ simultant frågan till varandra om vi kunde “bli” vänner nu?
Efter det har vårabarn blivit kompisar, våra killar gillar varandra och vi har flyttat ut på “vischan” så det är typ tio min ifrån varandra. Härligt det kan bli ibland. Vi hade en lunch date förra helgen och det kändes som en timme terapi, två timmar stand up och en halvtimme personal shopping. Perfekt helt enkelt.
Ps nu finns kantarelltoasten på Sturehof i några veckor. Spring och ät.
