Home is where the heart is

Jag kan fortfarande inte fatta att jag äger ett hus. Ihhh. Blir pirrig i magen bara av tanken på det.

När jag var 12 år flyttade min familj till hus. Vi hade bort i diverse hyresrätter sen jag föddes och nu hade mina föräldrar äntligen lyckats skrapa ihop pengar till ett husköp. Ett fint 30-talshus i Svedmyra som hade renoverats sönder på 70-talet och sedan inte hade tagits hand om. Det var murrigt, mörkt och brunt överallt. Jag grät på inflyttningsdagen.  Jag var livrädd för att gå ner i skräckfilmskällaren. Det var lite av ett ruckel och det tog mina föräldrar över 10 år att renovera det. Idag är det vackert och mysigt. De har gjort nästan allt själva, varit noggranna och bevarat alla originaldetaljer. Jag såg hur de slet varje dag för att uppnå det här. En sommar jobbade jag med pappa och skrapade bort färg från fasaden. Jag hatade det. Jag lovade mig själv att se till att aldrig nånsin bo i hus och bli en hus-slav!

Klipp till 15 år senare så kom min dotter och allt förändrades. När hon var nyfödd gick jag spontant på en husvisning i mina föräldrars kvarter och sen dess var det inget snack. Det var bara hus hus hus on my mind. Och helst i Enskede. Jag har bott i Enskededalen, Tallkrogen och Svedmyra och kan verkligen området utantill. Jag känner till varenda väg och går aldrig vilse. Det kanske låter tråkigt. Jag har haft drömmar om att flytta till USA, om att bo i Kalifornien vid kusten. Men nu är jag här och det känns tryggt och lugnt. Jag hade själv en bra uppväxt här och en sån vill jag ge min dotter.

Efter många visningar och ett febrilt uppdaterande av Hemnet-appen (vi snackar alltså en gång var 15:e minut i flera månader) så hittade jag äntligen huset med stort H! Bara minuter från där jag växte upp. En villa från 1943, en skokartong, i Tallkrogen. Storleksmässigt är övervåningen som en lägenhet, sen har vi en jättefin källarvåning (0% skräckfilm!), trädgård, lekstuga, växthus, friggebod och allt annat roligt som kommer med hus. Gott om plats finns för vår lilla familj helt enkelt.

Extra roligt att mina föräldrar bor 20 minuters promenad härifrån och att min syster Klara köpte ett hus i Hökarängen, ungefär lika nära det med. Nu kan vi kan vi spontanbesöka varandra och att få hjälp med barnvakt är inget problem. Älskar att vi alla äger så kallade egnahemshus. Mina föräldrar har modell III, Klara modell X och vi modell XIV. Så fin idé med trädgårdsstaden, att arbetare kunde bygga sina egna enkla hus nära innerstaden. Att staten hjälte till med en kapitalinsats och att man hyrde tomten av staten, ja det är långt ifrån hur bostadsmarknaden ser ut idag… Suck.

Det härliga var att huset vi köpte var varsamt renoverat av säljarna. Så skönt att slippa renovera själv när vi har en liten bebis. Alla golv och tak är original. De flesta fönster likaså. Jag trodde först köket var original det också, men det är nytt i funkisstil och lite av ett drömkök för mig! Ska bara få till rätt färg på köksluckorna först! Grönt, blått, rosa eller gult?  Hmmm…

Första veckorna efter att vi flyttat in förra sommaren fick jag lite panik över allt som måste göras med hus. Jag hade nån idé att allt skulle vara tipptopp, inklusive trädgården. Nu har jag insett att det är charmigt och också rimligt att det inte är fixat och fräscht och perfekt hela tiden. Jag har lärt mig acceptera och gilla att det finns saker som kan förbättras och donas med. De får bli roliga gemensamma familjeprojekt. Kanske ska vi också bygga ut en vacker dag? Jag drömmer om ett stort vardagsrum med plats för ett riktigt piano. Och en glasveranda där matplasten kan vara. Antingen en standardutbyggnad eller om det går, ett taklyft?! Vore mäktigt att komma upp en våning till!

Och ja just det, fasaden ska också målas om snart. Jag ska alltså skrapa bort färg igen som jag gjorde med min farsa och tyckte var så vidrigt back in the day. Det känns inte ett dugg vidrigt att göra nu. Kanske för att det är mitt alldeles egna hus. MITT ALLDELES EGNA HUS, hörrni!! 😀

Efter många år på resande fot så har tanken på hemmet varit romantisk för mig. Det har känts ouppnåeligt. Oförenligt med min livsstil. Jag har burit på en enorm hemlängtan. Att laga mat, diska, städa, tvätta själv. Att ha rutiner, vakna på samma plats och inte bo i en resväska. Ibland känns det trivialt och tråkigt. Men det har något. Jag är tacksam för varje dag som jag får vakna i mitt hus. Home is where the heart is.