Emotionellt arbete i serviceyrken

2 years ago

Emotionellt arbete i serviceyrken

Idag var det födelsedagskalas nummer två och jag däckade igen när jag kom hem. HUR kan det vara så tungt? Jag tror faktiskt inte att det nödvändigtvis är barnen, utan snarare småpratet med föräldrar som man inte känner. Idag pratade jag med ett ungt par från Texas som flyttat till Santa Monica eftersom han fått jobb först på Sony och sen på Tiktok. Det visade sig ganska fort att de var kristna och hon absolut ville stanna hemma med barnen och det finns såklart inget fel med det, men jag drog mig från att tala politik med dem. Alltså det är ju också otroligt intressant att tala med olika sorters människo, men också tungt att umgås med folk som bara har med gemensamt att man har barn i samma klass. Imponerades som vanligt stort av att alla kunde både barnens och de andra föräldrarnas namn.

Hur som helst, det som jag ville tipsa om var både ett nytt avsnitt av Skåpet och det här avsnittet av Ezra Kleins NYT-podd. Det handlar bland annat om emotionell arbete i serviceyrken och hur illa vi mår när ett jobb inte passar ihop med vår egen ideologi. Jag tyckte själv att det var väldigt intressant. Berätta gärna om ni själv jobbat i kundservice och upplevt att det kräver mycket mer än det fysiska och tankearbetet.

Ninnie · 2 years ago
Studier visar visserligen att en väldigt stor skillnad mellan känslor man känner och känslor man förväntas visa kan leda till stress och psykisk ohälsa, men också att en tydlig jobbroll/identitet kan hjälpa en i serviceyrken iom att interaktionerna inte är lika personliga då. Det är inte Peppe som blir utskälld på jobbet utan Starbucks-Jeanette, och hon blir kvar på jobbet när uniformen tas av och Peppe går hem. Intressant och mycket att reflektera över gällande emotionellt arbete!

Peppe Öhman · 2 years ago
Intressant! Så man kan generellt släppa stressen ens yrkesjag har när man kommer hem? Tack!

Sara · 2 years ago
Kanske inte riktigt exakt svar på frågan men arbetar inom sjukvården, kan känna en stor frustration när jag skall ta emot mycket kritik etc för att jag alltid skall sätta mig in i patientens utsatta situation. T.ex. väldigt långa väntetider på akutmottagningen, jag jobbar på så gott jag kan, inte ätit lunch, känner inte att jag räcker till, nästa patient har kommit för en sticka i foten (totalt orimligt att de ens blivit insläppta), då ska jag ta all skit/kritik med en förståelse, sätta mig in i hur de känner sig, oroliga, trötta m.m. Tänka att de egentligen inte är arga på mig men jag blir den som får ta emot ilskan. Vill bara skrika NI BEHÖVER INTE ENS VARA HÄR!

Peppe Öhman · 2 years ago
Det var precis det jag menade! Att jobbet blir så mycket mer än att bar utföra själva jobbet. Har läst texter/lyssnat på poddar om hur folk som jobbar i caféer, flygvärdinnor, servitörer etc etc måste bära kundernas frustration och rädsla.

Johanna · 2 years ago
Jag jobbar med kundbetjäning. I början av min karriär hände det att jag grät på toan efter att jag blivit utskälld. Efter en tid lärde jag mig att inte ta det personligt, och hellre fokusera på positiva feedbacken. Alla kanske inte lär sig, eller så är man av en viss personlighet som tar åt sig, vet inte. Men jag har en skilld yrkesroll och utanför jobbet är jag bara jag.

Peppe Öhman · 2 years ago
Så sant, men fy fasiken så jobbigt att bli utskälld. Tycker att det finns en obehagligt maktobalans där också. Som anställd kan man ju inte säga emot.

N · 2 years ago
Jag jobbade på bank en gång i tiden. Det var idel nedskärningar i servicen och arga kunder hörde varje dag till. En dag kom en kund in med en chokladask till mej. Han sade att han haft så dåligt samvete för att han varit så oförskämd mot mej och han bad om ursäkt. Sanningen är att jag inte ens kom ihåg honom eller att han skulle ha varit ovanligt elak, så alldagligt hade det blivit att man fick skäll. Jag har aldrig varit så glad att sluta ett jobb!

Peppe Öhman · 2 years ago
Fy vad jobbigt. Men så fint ändå att kunden bad om ursäkt (min mamma jobbade hela sin karriär på bank och hade en väldigt fin kontakt med vissa kunder)

Isabelle · 2 years ago
För mej var det kollegorna som var viktiga. Inte kontakten med kunderna, men vissa kunder där man borde hjälpt till mer, inte för att det ingick i jobbet men för att det skulle ha känts snällt, eller en otrevlig kund som man inte kunde hantera kunde jag älta jättelänge. Jag trivdes med mina jobb när jag kom överens med kollegorna men det räcker att ha en hemsk chef för att det inte ska funka även om det finns fina kollegor. Jag vet inte om det känns som att det var "bara mitt fel" när jag inte trivdes. En annan issue för mig var stress. Säkert individuellt det med. Jobb där man har för mycket arbetsuppgifter, att man blir mentalt helt slut, ska skynda sig, knappt hinner kissa, eller ansvar för en uppgift som känns omöjlig att lösa som man är ensam att ha ansvar för.

Peppe Öhman · 2 years ago
Känns som om du har en sund inställning och en bra förmåga att skilja åt jobb och fritid (och ja! en dålig chef kan förstöra allt). Tack för att du kommenterade!

Maria · 2 years ago
Råkade faktiskt just tala om ämnet innan jag läste inlägget! Mitt nuvarande jobb är inom corporate finance och jag har definitivt varit nära burnout, men jag tror ett serviceyrke skulle köra slut på mig mycket snabbare. Då jag jobbat inom serviceyrken har jag känt att jag lagt på en fasad hela dagen (mitt glada, trevliga kundservicejag) som kräver otroligt mycket energi. Kunde vara helt däckad efter en 8 timmars jobbdag. Fast jag nu jobbar längre dagar kan vissa vara såna då jag får sitta hemma för mig själv och pyssla med uträkningar utan att behöva tala med någon. Upplever att 12 timmar av sådant arbete är 100% mindre belastande än 8 timmar servicearbete.

Peppe Öhman · 2 years ago
Så intressant att du också funderat/pratat om detta! (Jag håller för övrigt helt med dig).

Anna · 2 years ago
Vill bara säga att ert tipsavsnitt i Skåpet var fenomenalt bra, hopas det blir flera..!

Peppe Öhman · 2 years ago
Vad roligt att höra! Tack för att du tog dig tid att skriva. Det blir fler!

Anna · 2 years ago
Först: Tack för en superbra blogg, och för alla dina intressanta, roliga och lärorika poddar. Eftersom du är så cool som du är vågar jag mig på att problematisera sättet som du ibland i din podd och också tillsammans med Magnus i er podcast använder begreppen ”kristen” eller ”kristna”. Tex i detta inlägg skulle det vara intressant att höra om du tycker att texten skulle bli annorlunda om du bytte ut ordet ”kristna” till ”muslimer”. Om det unga paret på kalas nr 2 hade varit muslimer, skulle du då ha uttryckt dig på samma sätt i blogginlägget? Om inte, i så fall varför? Jag är religionsvetare (studerat religionsvetenskap) och tycker att det är superintressant med religionssociologiska frågor. Jag tycker det är speciellt intressant hur man i massmedia och på sociala medier använder sig av religionsterminologin och vad det leder till. Jag bor och arbetar i ett land där 95% är muslimer. Kristna är här en liten minoritet. Mina muslimska kolleger och vänner (många feminister) ägnar sig dagligen åt jämställdhetsfrågor och är så trötta på hur den västerländska massmedian porträtterar ”muslimer”, dvs att alla muslimska kvinnor är förtryckta och männen är terrorister. Jag har kunnat observera att många västerländska journalister de senaste åren går i samma fälla och gör precis samma sak när de använder sig av begreppet ”kristna”. Kristna är det samma som Trumpanhängare, abortmotståndare, vaccinmotståndare osv. Rent globalt sätt finns det oändligt många kristna individer, grupperingar och kyrkor som i likhet med mina muslimska vänner tar avstamp i sin religion när de arbetar för jämställdhet, fred och rättvisa. Att då läsa, lyssna och på andra sätt ta del av journalistik där hela religioner beskylls för specifika grupperingars teologiskt snäva och diskriminerande åsikter är väldigt frustrerande. Jag arbetar för en humanitär organisation som bland annat arbetar med olika projekt som stöder religionsdialog på konfliktområden. Eftersom jag dagligen har att göra med religionsfrågor ser jag förstås på världen med dessa glasögon och är kanske därför extra känslig när religioner porträtteras på ett oprofessionellt sätt. Med denna kommentar vill jag utmana och uppmuntra dig (och Magnus) att analysera ert sätt att använda religionsbegreppen, i all synnerhet om ni gör det från ett journalistiskt perspektiv. Ännu en gång: Härlig blogg och härliga poddar. Jag ser mycket fram emot att läsa din nya roman!!

Peppe Öhman · 2 years ago
Hej och tack för jättebra kommentar! Fick mig en ordentlig funderarde. För som du säger fattar ju vem som helst att det finns alla sorters kristna och muslimer, men när jag talar om kristna i USA talar jag, precis som du påpekar, om Trumpanhängare, vaccin- och abortmotståndare. Jag ska håll ett bättre öga på mig i framtiden. Tack för det!

Peppe Öhman

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.