Barn och hobbyer

3 years ago

Barn och hobbyer

Nu kan det bara vara jag som är lat som förälder, men jag tror inte att barn behöver en massa hobbyer. Knappt en. Jag får ibland en lätt panik när jag tänker på hur många bekanta skjutsar runt sina barn på olika sorters träningar. Jag säger inte att barnen far illa, många mår säkert bra av det, många är säkert också trötta efter en lång skoldag. Min spaning är att hobbyer de flesta av dagarna i veckan handlar mest om föräldrar som vill försäkra sig om att de gör ett bra jobb.

Barn och hobbyer

Det jag försöker säga är att ni som inte skjutsar era barn på aktiviteter i sup och kvarten inte behöver känna er som sämre föräldrar. Det kommer att gå bra ändå. Jag är ju en ganska lat förälder och har löst aktiviteterna med att ta med mina barn till stallet. Perfekt (även om min egen ridning ibland lider av det). Men det har också gått perioder då deras aktiviteter varit läsa bok, cykla, leka i parken och spela tv-spel.

Nu är jag såklart nyfiken på vad era barn sysslar med jämfört med vad ni hade för hobbyer (jag red ett par gånger i veckan).

Barn och hobbyer

Ulrika · 3 years ago
Håller med om att de inte behöver massa hobbyer! Och inte från att de är så små heller. Däremot, tycker man som förälder att det är härligt att ha det där uppstyrda så tror jag inte de skadas av det heller, precis som du säger. Båda vägarna fine - bara man hittar det som passar familjen. Min nioårings uppstyrda aktiviteter är judo och scouterna. De är dock inställda nu pga coronaläget. Sjuåringen och femåringen har inget nu. Förut gick de alla tre på simskola en gång i veckan och badade efteråt. Hemma har de mycket grejer de gillar att göra, dels leker de mycket tillsammans och gör kojor i hela huset och sen älskar tjejerna att rita och pyssla och sonen att spela olika spel (allt från Monopol och Vändtia till Just Dance). Det finns ett piano hemma om man vill klinka på det och cyklar ofta till olika ställen och får rörelse på det sättet. så känns som att vi kan få till det där man söker i hobbies: lite kul, lite bildning, lite rörelse. Själv sjöng jag i kör och spelade lite instrument men framförallt skrev jag ju massor, alltid.

Ulrika · 3 years ago
Kom på en till grej förresten, som är avgörande för vår hobby-logistik: cykelavstånd till typ allt. 90% av gångerna tar sig dottern själv till aktiviteterna. Jag står för planering och liksom övergripande struktur (hitta aktiviteter, planera middagen så vi hinner äta tillsammans) men jag far inte runt i en skjutsandekarusell. Förstås inte alls möjligt för alla, men en aspekt som påverkar hur mycket man pallar och är relevant om man jämför sig med vad "alla andra" gör.

Peppe Öhman · 3 years ago
Underbart att kunna cykla och ha allt ganska nära. Där vi bor är avstånden oftast väldigt långa.

Peppe Öhman · 3 years ago
Låter underbart. Det är ju också jättestor skillnad på att ha en hobby en gång i veckan jämfört med fem gånger. (klart du skrev massor som barn)

Julia · 3 years ago
Hej, oj vad jag inte håller med dig här, haha. Det bästa en förälder kan ge sina barn är intressen oh hobbys. Livet blir så mycket roligare då även i vuxen ålder. Jag tror kanske inte att man behöver en hobby eller intresse när man är riktigt liten, men från skolåldern upplever jag att ett intresse eller en hobby är så otroligt viktigt. Jag höll på med lite olika sporter från lågstadiet ända upp i gymnasiet och det gav mig andra vänner än de i skolan, nya sammanhang och en känsla av att identifiera sig med något, ex. jag är en fotbollsspelare. Jag minns att jag tyckte så synd om mina vänner i skolan som inte hade några intressen utan bara satt hemma och ja, spelade spel och inte riktigt hade något som var "deras" grej. Det är väl också just den bristen på sammanhang (alla har ju inte det per automatik i skolan) som gör att man kan hamna lite snett om man har otur. Gällande engagerade föräldrar så för min del så höll mina båda föräldrar på att stressa livet ur sig för att hinna köra mig och mina syskon till alla aktiviteter, både på veckor och helger. Dom hade nog gärna sluppit spenderat hela slutet av 90-talet i en bil, men gjorde det ändå för vår skull och jag är fortfarande oändligt tacksam för det. Inte meningen att ge något föräldrakomplex till någon, men jag känner ingen som ångrat att de haft intressen som liten, men jag känner flera som känner att det är tråkigt att de inte provade på saker när de hade chansen som små. Det är ju inte riktigt lika lätt att hitta ett fotbollslag, gymnastgrupp eller simträning för vuxna som när man är barn, särskilt om man är helt ny inom något.

Ulrika · 3 years ago
Tycker detta är så spännande! Tänker att kanske barnen också funkar olika? (Vi vuxna gör ju trots allt det). Min upplevelse av både mig själv och mina barn är att de har starka intressen ganska mycket av sig själva, alltså att även om de inte hade uppstyrda aktiviteter (som äldsta har) så lär de sig saker och ägnar sig åt dem mycket själva. Såklart kan man lära sig mycket och upptäcka nya saker genom uppstyrda aktiviteter, är inte emot, men känner inte igen bilden att varken jag eller mina barn bara blir hemma utan något som är deras grej. Det viktiga är säkert att man känner av vad som passar just den egna familjen.

Johanna · 3 years ago
Det där med vänner och sammanhang är en viktig aspekt! Min äldsta tjej har alltid haft svårt med vänner i skolan, för henne har det verkligen varit ett stort plus med styrda aktiviteter där hon hittat andra vänner genom gemensamt intresse. Usch, jag vill inte ens tänka på hur hon hade haft det annars.

Peppe Öhman · 3 years ago
Mycket bra poäng! Att samlas kring ett gemensamt intresse och göra det i ett tryggt sammanhang.

Peppe Öhman · 3 years ago
Haha, jag experimenterar bara mer tankar och är nyfiken på hur ni resonerar. Inte så att jag brinner för att barn INTE ska ha hobbyer :)

Johanna · 3 years ago
Mina barn tycker väldigt mycket om sina telefoner, så jag tycker det är jätteskönt med uppstyrda aktiviteter där de får in rörelse utan att jag behöver tjata. Ett tag var det för mycket, då blev det alldeles för stressigt för oss alla. Nu när vi båda jobbar hemifrån och barnen går hem direkt efter skolan (istället för att stanna kvar på fritids) tycker jag det börjar bli på gränsen till för lite. Min nyblivna tonåring rider (win-win) på ridskola och har medryttarhäst en gång i veckan. I teorin orienterar hon också, men det är inte ofta hon åker dit. 9-åringen älskar cheerleading och går också på Show i Kulturskolan. När jag var i samma ålder hade jag tre aktiviteter: ridning, scouterna och så spelade jag flöjt. Jag skulle önska att tjejerna fick in mer rörelse i vardagen, men det här pandemiåret har varit förödande.

Peppe Öhman · 3 years ago
Underbart för barnen att hitta en hobby de verkligen brinner för att göra. Att längta lite tills nösta gång.

B-M · 3 years ago
Önskar så att mina föräldrar stött mitt intresse mera!! Ja jag fick rida en del men inställningen var litet att "det är ett intresse som går över" ?!? Nå det var andra tider då när jag var barn och tonåring slutet 70-talet och 80-talet. Äldste sonen älskar fotboll och jag har stått vid en fotbollsplan i 10 år trots att jag tycker det är aptråkigt, både sporten och lagsporten och allt som kommer med, vem som får speltid osv. Bläää för det. Yngre sonen håller på med alpint, litet roligare än fotboll och framförallt slipper man allt som har med lagsport att göra. (Överlag har jag personligen en negativ inställning till tävlingsidrott men har aktat mig noga med att föra över min inställning på mina barn...). Men ja, tycker absolut att barnen skall ha minst en hobby som är deras, det kan ju vara vad som helst men håller med Julia om att det är mycket positivt med det.

Peppe Öhman · 3 years ago
Jag kan verkligen relatera till dina föräldrars känslor kring ridning. Mina utgick också från att det mitt intresse var övergående.

Alex · 3 years ago
Min 7 åring går på hockey, simning och tennis nu. Om några veckor slutar hockeyn och fotbollen startar. Han har alltså 3,5h uppstyrd aktivitet i veckan. Det låter mycket när man rabblar upp aktiviteterna men räknar man i tid är det nästan lite lite...Min 11.5 åring går på hockey och tennis. Det tyckte han var för lite så imorgon börjar han på karate också. Han egna val och även fast hockeyn tar myyyycket tid så ville han och alternativet är att han istället spelar tv-spel eller sitter med tfn. Jag tycker det är superviktigt med aktiviteter, gärna lagsport. Jag spelade fotboll och innebandy. Red ett kort tag.. Den gemenskap man får i ett lag är inte lätt att hitta någon annanstans, tror jag. JO i en musikgrupp eller teatergrupp såklart! Jag tror mycket på uppstyrda aktiviteter även om man får stressa ihjäl sig ibland :) Sen tror jag att det inte passar exakt alla barn utan där får man känna efter lite..

Peppe Öhman · 3 years ago
Så intressant det där med lagsport. Håller i princip med dig om att det är viktigt att lära sig samarbete, men själv har jag aldrig trivts i lag. Antar att det också är en perosnlighetsfråga.

Jenny · 3 years ago
Jag är väldigt tudelad, å ena sidan kommer det ju hela tiden rapporter om att barn och unga idag rör sig för lite och vi/de kommer ha stora hälsoproblem pga det i framtiden, å andra sidan kommer det rapporter om höga stressnivåer och hög press på framförallt unga och att deras tid inte räcker till för allt som de förväntas klara av med skola, fritidsaktiviteter, familj och vänner. Vi har en femåring och han har inga schemalagda aktiviteter ännu förutom det som dagis innebär (han går där kl.9-16). Han deltog i ett idrottslekis förra sommaren, där vi provade på olika idrotter under 6 veckor i 1 timme 1 dag i veckan (dvs nästan ingenting). Jag upplever att han inte behöver något ännu? Vi bor på landet och är ute mycket, rör oss dagligen tillsammans och inne sysselsätter han sig med lego, spel av olika slag (inte bara vid skärm) och olika lekar eller tv. Jag tror att behovet av ordnad aktivitet säkert ökar i skolåldern och att det blir viktigare att man hittar sitt sammanhang och något man gillar i tonåren som sen stöder ens utveckling in i vuxen ålder. Jag tänker väl också att de får mycket variation och inspiration i grundskolan/högstadiet? Där provar de ju många olika idrotter och lär sig grunder i många andra aktiviteter (teckning, musik, idrott osv). Men jag är också lat och vill inte lägga alla mina kvällar och helger på andras aktiviteter, det ska vara en rimlig balans med också sånt jag och vi tillsammans kan njuta av?

Peppe Öhman · 3 years ago
Jag tänker som du, det måste kanske inte vara organiserad efter skolan-aktivitet för att barnen ska röra på sig?

Johanna E · 3 years ago
Jag tänker lite på aktivitet vs kreativitet. Jag vill gärna att mina barn ska vara aktiva men inte till den grad att varje dag har ett fast schema även efter skoltid, med tanke på allt de ska hinna med (läxor, träningar, va med kompisar etc). De behöver ju också lite luft och tid för att finna sina egna vägar och upptäcka vad de blir motiverade av. Min 13-åring har dels en foderhäst med sin bästis, plus ridning på ridskola en dag i veckan, så där har vi 4-5 pass i veckan. På det har hon fotbollen, en till två träningar i veckan och en match per vecka under seriesäsongen. Hon tycker allt är jättekul och framför allt hästen är ju otroligt utvecklande för henne på många olika sätt. Men samtidigt är hon ibland lite stressad för att hinna med allt, och framför allt saknar hon känslan av att sällan ha en dag helt oplanerad. Egentligen tar det inte överdrivet mycket tid, och allt är på gång/cykelavstånd, men jag tycker ändå att just den här känslan av att ha så mycket schemalagt hämmar henne lite. Tids nog kommer hon nog droppa fotbollen vilket är helt ok för mig, ju mer tid det tar med hästen och skolan. Det viktigaste för oss är att barnen har roligt, gör saker de utvecklas av men framför allt inte känner stress. Tids nog kommer ju det in i ens liv ändå som vi alla vet, känns fel att proppa deras liv fullt med saker ÄVEN om de tycker att det är kul. Sen såklart är det ju väldigt individuellt mellan barnen. Vår yngsta tjej har vi aldrig uppmuntrat att vara med i en lagsport t.ex., det är så långt från hennes personlighet och hon har en otroligt rik inre värld eller hur man nu ska beskriva det... (men också rikt socialt liv med kompisar ändå, ingen fara!) Vår son däremot som har det lite svårare med sociala kontakter lägger vi mer tid på att styra upp för, med olika aktiviteter, för att han inte bara ska sitta hemma själv. Sen måste jag dock säga, (som barn som aldrig själv hållit på med idrott utan bara musik) att man KAN faktiskt vara aktiv och röra på sig utan att hålla på med sporter. Men jag tar tillbaka det direkt förresten, vi bor med skogen runt hörnet och har stor trädgård, precis som jag själv hade det som barn, och då är det ju enkelt att säga kanske. Inte lika lätt att bara putta ut barnen varje dag om man bor i lägga i stan såklart. Men lite vänder jag mig mot "sport"-normen. Det viktigaste är väl att barnens liv inte blir helt enformiga, utan att man hjälper dom att både hitta saker de gillar OCH vara aktiva och röra på sig på nåt sätt. En annan sak! Varför måste föräldrar vara så delaktiga i barnens aktiviteter? Ok att skjutsa och så, men kan inte barn få ha kul själva? Alltså menar inte att man aldrig ska gå på en enda match, men varför måste allt bekräftas direkt och på plats? Sitta och kolla på när ens unge tränar på skänkelvikning i en timme eller vad det nu kan vara, det är ju inte SÅ himla kul? Är det inte att uppmuntra tillräckligt om man inte själv är där? Bättre att ungen får komma hem och berätta om sin ridlektion istället för att titta upp på läktaren och se en förälder med gamnacke i telefonen. Ok, kanske har med skjuts och så att göra. (Varsågod för text där jag argumenterar med mig själv, haha.)

Peppe Öhman · 3 years ago
Så bra kommentar! Tack! Älskar folk som kan diskutera med sig själv.

Malin · 3 years ago
Framför allt är det viktigt att känna in barnen. Våra barn som nu är 14 började ganska sent med aktiviteter och testade oftast en i taget (vi föräldrar orkade inte heller mer). Idag har de varsin passion - en rider och en skejtar. Framförallt är det många föräldrar som beklagar sig över alla aktiviteter och det är ju lite fånigt då det är de som bokat det från början. Har dock vänner som älskar aktiviteter och engagerar sig som tränare och verkligen älskar det. Nyanser i allt!

Peppe Öhman · 3 years ago
Precis så är det. De allra flesta barn (anekdotisk bevisföring) brukar völ vara skeptiska till en början till det mesta, men några veckor in börjar det lossa, om det lossnar.

Maria · 3 years ago
Bo har trummor en gång i veckan, friidrott två kvällar i veckan och Strövarna (typ Mulle) varannan lördag. Ben var länge (självvalt) hobbyfri, men nu är det gymnastik på måndagar och simskola på lördagar. Hade det inte varit för att vi delar skjutsningen till gympan med en annan förälder och att Bo kan ta sig till Strövarna själv hade jag känt mig jagad. Det gör jag iofs ändå ibland. Och nu har vi ett barn till. Hmm, han får spela korrespondensschack.

Peppe Öhman · 3 years ago
Smart att dela upp skjuten! Och korrespondensschack är en perfekt plan. Blir ett geni av barnet.

saara · 3 years ago
Äldsta tjejen: hantverkskurs och fotboll (innebandy, men det vill hon sluta med) Mittemellankillen: fotboll, innebandy och musik (dvs en lektion musikteori i veckan+ en trumpetlektion+öva). Minstingen (som bara är 4) har gymnastik en gång i veckan och älskar det! Har uppmuntrat dem att testa allt de velat testa, och försöker ta reda på vad som finns och föreslår åt dem. Upplevde själv att man inte hade riktigt någon koll på vad som fanns då man själv var liten, vilket var synd. Ok, red och orienterade en del i lågstadieåldern, och var med i en kör, så helt sysslolös var man kanske inte ändå : ) Vi bor på skjutsningsavstånd från de flesta hobbies, så egna fritidsproblem har man inte heller precis.. Undrar förresten varför det finns så många fler soccer Moms än Dads?

Peppe Öhman · 3 years ago
Bra poäng! Jag hade verkligen noll koll på vad som ens var möjligt att göra när jag var liten.

Helena · 3 years ago
Jag har tvingat mitt barn att gå på så många aktiviteter på grund av känslan att barn borde ha aktiviteter och att lagidrott är fostrande osv. Det har varit fotboll, rugby, simskola, friidrott, scouter, kulturskola osv. Hon har med hela sitt hjärta hatat varenda en av dessa aktiviteter. Nu undrar jag bara varför jag höll på så och skäms över det. Börjar hon intressera sig för något vet hon att det bara är att säga till så fixar vi det. Men alla barn trivs inte med aktiviteter av olika anledningar.

Peppe Öhman · 3 years ago
Hahaha! Förlåt, men blev på gott humör av din kommentar. Den säger så mycket om människan. Vi vill våra barn det absolut bästa, men de är inte alltid med på noterna.

Sara · 3 years ago
Tror verkligen också att det är en personlighetsfråga! Jag var helt ointresserad av schemalagda aktiviteter som barn. Tyckte om att läsa, pula runt i mitt rum, leka med mina kompisar. Trots att jag gillade att chilla var jag också väldigt fysisk och hade t ex femma i idrott ända till trean i gymnasiet. Men ville aldrig, aldrig börja på någon sport eller vara i ett lag (saknar dessutom helt tävlingsinstinkt haha). Och har inte saknat det i vuxen ålder heller, medan min man tjatar om att jag måste skaffa mig en hobby. Bara för att han behöver ha organiserad aktivitet för att må bra!! Jag trivs bra med att läsa massor, hänga med kompisar, kanske åka skidor under vintern. Hade därför aldrig heller sett framför mig att jag skulle bli en förälder vars barn har aktiviteter. Men som någon ovan sade, så har även ett av mina barn haft det svårt med det sociala, lite knepigt med kompisar i klassen osv. Så då anmälde jag henne till simhopp för några år sedan för att hon skulle hitta ett annat sammanhang. Och himmel, så bra det föll ut!! Hon älskar både simhopp och sina kompisar där. Underbart att se hur trygg och glad hon har blivit pga det ❤️ Så tycker numera verkligen att aktiviteter kan fylla en jätteviktig funktion. (Vårt andra barn har inga aktiviteter, känns inte som att hen behöver det. Ännu iaf!)

Peppe Öhman · 3 years ago
Vilken UDNERBAR och nyanserad kommentar <3 Tack för den.

Isabelle · 3 years ago
Vi brukar boka in 2 hobbies och har testat: capoeira, judo, mini-gympa (lekar och gymnastik), mini-musik, mellan-gympa (basket/badminton/karate/bollekar/klättring/friidrott blandat) och vi har även testat enstaka tillfällen med bild/engelska. Vilka hobbies fastnade barnet för (valde själv) jo basket och tennis (hade nog kunnat vara padel eller badminton). Vad gillar han med en hobby: att ha en kompis i gruppen. Har han en kompis tycker han det är roligt men tennisen skulle jag säga att han gillar för sportens skull. Basket vet jag inte om det är sporten eller laget. Vad har han talang för: bild. Men han vill vara en "sportig kille ???" och har inte valt att ha bild som hobby, tror han tänker att det är tjejigt att rita, men kanske det inte är därför, han slutade rita när han började i skolan!

Maja · 3 years ago
Så sant som du skriver. Inget kul för barnen att känna sig som en belastning när föräldrarna uttrycket att det är jobbigt att köra till aktiviteter. Väldigt många av oss drömmer om att vårt barn är nästa Zlatan och inte att barnen bara kort och gott ska ha roligt. Vi har varit ganska dåliga skolföräldrar och bara stöttat om det behövs men desto mer engagerade i barnens idrotter. Att följa barnen och deras lagkompisar från knattar till fullvuxna tjejer har varit bland det roligaste jag har varit med om. Har man en idrott så har barnen på något sätt fler ben att stå på när det gäller kompisar. Är det tufft i skolan så kan idrotten fungera lite som ett vattenhål. Dessutom bygger det både självkänsla och självförtroende som jag upplever spiller över på skolarbetet.

puva · 3 years ago
När mitt äldre barn precis hade börjat tvåan kom hon hem från skolan med en lapp i handen. Lappen gjorde reklam för handbollsträningar (på söndag morgnar, UUUHH) och hon meddelade att hon och hennes kompisar minsann ska börja spela handboll. Bestämd som hon är fick jag lägga mina egna barndomstrauman åt sidan och snällt föra henne till träningen. Nu, fyra år senare, är handbollen hennes livlina och handislaget en jättefin grupp vänner, de har så kul tillsammans. Tränarna är så engagerade och bra, å herregud vad jag inte skulle orka hålla på så där alldeles frivilligt som de gör. Jag förstod mig aldrig på lagsporter som barn och gillade verkligen inte handboll fast det spelades aktivt på den ort jag växte upp på. Men nu ser jag ju värdet i att ha en grupp kompisar utöver skolklassen, att det är själva intresset för sporten som förenar kidsen, inte det att de råkar vara födda samma år och bo på samma område vilket inte är någon garanti alls för att de ska komma överens. Det yngre barnet har provat på diverse gympor, simning och friidrott, men har nu landat på tennis och gillar det. De är så olika de små liven, fastän man tillverkat båda alldeles själv. Det jag tycker är svårt är att avgöra när man ska säga "okej, du kan sluta" och när man ska uppmuntra till att försöka ännu lite till när det känns motigt med någon hobby. Speciellt att lära sig spela ett instrument har sina toppar och dalar. Spelade själv tvärflöjt från att jag var 7 och hade nog aldrig fortsatt ända till vuxen ålder om det inte varit för min högutvecklade pliktkänsla (som jag sedan aktivt fått arbeta bort som vuxen). Men samtidigt lärde jag mig ju spela och när jag kommit över en viss tröskel var det ju otroligt kul att kunna spela i princip precis vad som helst i vilken konstellation som helst. Vårt äldre barn har bytt instrument en gång och lagt av med ett par gruppaktiviteter. Försöker känna in vilka "jag sku int orka med det här" som är lindrig motvilja på grund av slöhet och vad som handlar om att barnet helt enkelt inte vill fortsätta med denna hobby för att det inte är hennes grej. Så jag tänker att om hon tar upp viljan att sluta en gång, säger jag att hon kan försöka ännu lite till för det kanske börjar kännas bättre snart. Tar hon upp det en gång till får hon sluta.

Peppe Öhman · 3 years ago
Min syrras barn tränar också handboll och älskar det (det gör iofs min syrra också. Hon tog upp hobbyn på äldre dar och spelar i ett vuxenlag). Jag tycker också att det är svårt att veta när man ska övertala barnet att fortsätta och när hen verkligen måste få sluta. Alltså det finns såklart tydliga situationer, men också många grumliga. Mina barn är spontant skeptiska till det mesta nya (och ganska lata av sig).

Sara · 3 years ago
Mina barn är värdelösa på aktiviteter. De har testat flera saker men inget av dem har tålamod eller intresse för något. Jag kan tycka att det är lite synd eftersom de är dåliga på att röra på sig och att umgås med andra barn. Själv bodde jag på en mindre ort där det inte fanns så mycket att göra förutom att spela fotboll. Alla andra tjejer i min ålder spelade fotboll utom jag vilket förstås gjorde att jag kom utanför gemenskapen. Anledningen till att jag inte spelade fotboll var att mina föräldrar tyckte att fotbollstjejer gick så fult så de anmälde inte mig när jag var liten och när jag blev lite större vågade jag inte eftersom alla andra då hade tränat i flera år och var så mycket bättre än jag. Jag var inte så modig som barn. För mig hade det nog varit bra med några fler aktiviteter. När jag kom i tonåren ville jag göra mer saker men då var det jättesvårt att börja med något nytt. Det fanns inga nybörjargrupper för 16-åringar. Ibland dyker frågan upp varför barn slutar sporta ingen åldern och en gissning är att den sport de hållit på länge med blir för seriös med elitsatsningar men det är också svårt att byta sport och testa något annat i den åldern.

Peppe Öhman · 3 years ago
Det har jag inte tänkt på, alltså att det inte finns nybörjargrupper för 16-åringar. Det finns det ju för yngre barn och för vuxna, men som tonåring ska man vara mitt i sin hobby. Så intressant spaning.

malin · 3 years ago
Barn är så olika! Och familjekulturer är så olika! Våra barn har visserligen testat allt möjligt, men de är i grund och botten ganska bekväma hemmakatter alla tre och gillar mest att göra saker som inte är särskilt organiserade. Alla har för tillfället varsin hobby som de deltar i en gång i veckan: tonåringarna är med i varsin teatergrupp som de trivs jättebra i och sjuåringen är med i Ordkonst med den fantastiska Ellen Strömberg (det säger ju sig själv varför hon gillar den aktiviteten). Men så där i övrigt har de slutat i ALLT de har börjat i efter ett tag. Min filosofi är att man ska delta i fritidsaktiviteter för att det är kul, inte för att man måste, det finns så många måsten i livet, och om man inte trivs ska man sluta. Barnen fyller nog sin fritid ändå. De läser, hänger med vänner, ser på netflix, pratar med oss och med varandra, och en grej som jag tycker är jätterolig nu jämfört med då de hade fler aktiviteter var, är att ingen behöver stressa iväg från middagsbordet för att den ska iväg, utan vi hinner sitta kvar och prata. Jätteskönt!

Peppe Öhman · 3 years ago
Tänk att du alltid ska komma in med en så självklar och bra kommentar. Precis så är det, barnen testar och slutar, men då har de i alla fall testat.

Anna · 3 years ago
Tänker ofta på att det ofta är tävlingsmoment i barns hobbys, iaf sport. De ska prestera, hålla sig kvar i laget osv. Ganska mkt press, som alla barn inte trivs med. Och drar då parallell till vuxnas hobbys, där är det sällan tävling inblandat, man gör det man gör för att det är typ kul. Jag tränar flera ggr i veckan, men hade nog inte gjort det om jag skulle tävla i det och bli bedömd. Räcker med prestation för mig i jobbet... Vet ingen idrott som barn kan hålla på med över tid utan tävling, cup, uttagning osv. Lite synd. Varför ska dom vilja tävla i allt, när vi vuxna inte vill det...?

Peppe Öhman · 3 years ago
Mycket bra spaning! Jag är helt ointresserad av att tävla i ridning, men vill såklart bli så bra som möjligt. Motsvarande gäller säkert för många barn.

Anna · 3 years ago
Tack snälla du, kul att det blev ett inlägg till om detta

Peppe Öhman

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.