Hur ser det ut hos er?

4 years ago

Hur ser det ut hos er?

Här i Los Angeles räknar man med att detta blir den svåraste veckan hittills och hälsomyndigheterna uppmanar folk att helst stanna hemma hela tiden. Om kylskåp och skafferier är någorlunda fyllda ska man till och med undvika att besöka mataffären.

På gatorna bär allt fler ansiktsmask (och nu menar jag inte den tunna koreanska sorten som har en återfuktande funktion, utan snarare de som får en att se ut som en tandläkare). Förra veckan var det bara de äldre, men nu är det alla åldrar. När jag tog en springtur tidigare idag mötte jag en mamma med ett barn på högst sex år. Mamman rättade till först sin egen ansiktsmask och sedan barnets. Det var som en scen ur en dystopisk film, förutom att det var verklighet. Det är inget tvång, men precis som med att stanna hemma rekommenderas man använda mask.

Jag blir galen. Hur har ni det? Kan inte ni berätta var i världen ni befinner er och hur mycket ert liv begränsats på grund av detta? (Fattar såklart att folk har det mycket värre och att vi på många sätt är lyckligt lottade, men längtar så oerhört mycket efter att träffa folk och vara på stranden och att folk ska hälsa och vara glada igen).

Anna-Karin · 4 years ago
Här i Sydafrika har vi lockdown sedan två veckor, som kontrolleras att det följs av polis och militär. Essentiella yrken arbetar så klart, de som kan jobbar hemma. Vi får handla mat, samt besöka apotek och sjukvård. Mobila Covid-19 test teams har påbörjat knacka- dörr kontrolltester i kåkstäderna än så länge, men kommer bli överallt om jag förstått rätt. Det läskiga är om det börjar sprids sig på riktigt där folk redan bor i missär, lever trångt på liten yta, utan tillgång till rinnande vatten och sjukvård. Just nu väntar vi alla på om lockdown kommer bli förlängt efter den 17 april.

Peppe Öhman · 4 years ago
Håller tummarna för att läget ska vara så pass bra att man kan öppna upp efter den 17.4 (här kommer det att ta mycket längre)!

Maria · 4 years ago
Nå Nyland är ju stängt men det påverkar inte oss så mycket - vi kan inte fira påsk på stugan i Österbotten, men som läget ser ut hade vi nog knappast gjort det ändå. Jobbar dåligt men det gjorde jag redan före den här skiten. Saknar att äta på restaurang och börjar vara i akut festbehov- och är det mina värsta problem kan man gott säga att jag har det bra.

Peppe Öhman · 4 years ago
Åh jag längtar också efter att äta på restaurang och umgås med folk.

Sara · 4 years ago
I Sverige lever vi med rekommendationer, inte restriktioner. Mitt i allt elände kan jag nästan ändå bli rörd av den solidaritet och respekt människor visar varandra. När det på affären bildas kö för att ta sitt mjölkpaket, eller när frukten ska vägas, för att visa hänsyn och hålla avstånd. Som sjuksköterska och blivande barnmorska har mitt yrkesliv fortsatt på så sätt att jag är på jobbet som vanligt. Däremot har rutinerna på arbetsplatsen förändrats, det fattas konstant personal och det gruvas inför sommaren och pratas om indragna semestrar. Jag rustar mentalt för att orka ta mina första kliv som färdig barnmorska i juni, att kliva rakt in i kaoset på egna ben... För patienter och födande kvinnor gäller inga besök, enda gången det ruckas på är vid själva förlossningen (förutsatt att partner inte har några symtom). Det är svårt att säga till partner; nej, du får lämna din kvinna och ditt nyfödda barn nu. Eller att säga till kvinnan; nej, du blir ensam med ditt barn nu. De flesta blir ledsna, men förstår varför. Det känns bara så onaturligt att den nya familjen separeras. Så det är tufft, men vi måste försöka skydda de svagaste och all vårdpersonal. Jag är ändå glad och tacksam över att få träffa mina vänner och kollegor, det är en ynnest i dessa tider. Ibland när vi har tid och sitter ned en stund och skrattar tillsammans, är det nästan som att coronan inte finns och då orkar man några timmar till <3

Ninnie · 4 years ago
Nja, håller inte helt med. Visst finns det både restriktioner och (bindande) begränsande rekommendationer i Sverige och de blir fler hela tiden. De är bara förpackade på lite annat sätt än i resten av Europa. Och följderna om man bryter mot dem är så gott som obefintliga så därför är det upp till var och ens samvete att följa dem. Men det om det. Stort tack till alla som jobbar inom vården, hoppas ni orkar fortsätta kämpa!

Sofia · 4 years ago
Då jag bor i Stockholm så har vi det verkligen helt OK -eller mer än så faktiskt. Ingen av oss är sjuka, förskolan är öppen så vi kan jobba och det går att röra sig ute ändå även om det är en hel del som vi inte gör så klart. Min största oro förutom oro för äldre släktingar är att personalen på förskolan ska bli sjuka. Dels för deras egen skull så klart, vet att flera ej bor i vår stadsdel så de tvingas resa kommunalt men också för min egen del då jag har svårt att se att jag kan jobba alls med barn hemma. Är lyckligt lottad att ha ett jobb som inte påverkas av Covid -19 mer än att det är mer jobb/analyser som ska göras men behöver inte oroa mig för förlorad inkomst, varken jag eller min man. Känner verkligen för alla i sämre situation (alla i utvecklingsländer -tänk alla textilarbetare i Asien och på andra platser, alla som är utsatta för våld i nära relationer, alla som bor ensamma och blir helt isolerade.. listan är lång) och det gör att jag kan se ljusare på min egen situation. Låter lite som Pollyanna eller vad hon hette, hon som var alltid var glad och en sådan person är jag VERKLIGEN inte men har kanske blivit bättre på att uppskatta det jag har ändå med åren och ja, Covid-19 hjälper till att få perspektiven rätt. Försöker också njuta av livet för vem vet, vips kanske jag ligger på IVA och kämpar för att få luft. Det är ändå rätt många unga som hamnar på IVA, vill inte skrämma men en verklighet som en ändå verkar klara med tanke på att få unga dör men bra att vara glad varje dag för att en är frisk (oj nu blev jag Pollyanna igen sorry). Tyckte mkt om i podden Peppe när du sade att en inte ska skriva och dela en massa saker för att ev. spä på oro -kände att jag nog gjorde det här nu? eller liksom nonchalera människors oro/stress så med det vill jag säga att jag förstår din frustration. Ni har ett sämre läge i USA där ni är, och inte lätt att jobba hemma med två barn -fattar inte hur ni gör det (eller hur ni gör med bara ett barn hemma heller såsom ni alltid har det! imponerad! och ja, jag är bortskämd med fsk som är billig).

Peppe Öhman · 4 years ago
Du spred inte oro! Jag frågade och du berättade om er situation och dina tankar. Uppskattas mycket! Tack!

MC · 4 years ago
Rent praktiskt är det som en lång VAB för mig. Är hemma med barnen, Jon måste jobba på, men extremt begränsat vilka han träffar och jobbar hemifrån när han kan. Det jag tycker är jobbigast i vår direkta verklighet är att inte få träffa våra föräldrar och släkt, och får lite ångest ibland över det där att mattan är bortdragen för hela världen. ALLT är satt ur spel och inga planer kan göras. Men är samtidigt glad för planeten får återhämta sig lite, och kanske kommer vi ut på andra sidan lite mer medvetna och ansvarstagande. Men är väl tveksamt. Kommer på mig själv med att planera vintersemester som födelsedagsfirande och får vågor av skam.

Peppe Öhman · 4 years ago
Fint sagt det där om planeten. Jag försöker också tänka så, att det i alla fall har positiva effekter på miljön.

Josefina · 4 years ago
Som boende på landet i Sverige och egenföretagare med företaget hemma har mitt liv inte förändrats så mycket. Åker inte längre in till Malmö för möten, träffar inte äldre släktingar och vänner, har handsprit i bilen och håller avstånd. Ungefär så. Så jag/vi har det väldigt bra. Det som tärt på mig har varit logistiska problem att få hem mina barn från Kanada respektive Australien. Inställda flyg dagen före resa, nya restriktioner i alla länder, vakna till förtvivlade sms och tio timmar i sträck i telefonkö (en av flera dagar) gjorde mig tämligen urlakad. En dotter är nu hemma, en kommer förhoppningsvis på fredag nästa vecka. Tar inget för givet längre. Men, som sagt, vi har det ändå jättebra som både är friska och kan vara ute hur mycket vi vill. Brukar vara ensam i skogen men nu ser jag varje gång folk i alla åldrar så jag tror många återupptäckt friluftsliv, vilket är ett stort plus för folkhälsan. Det kommer en påsk även nästa år och då kan alla åka till sina landställen. Denna påsk kanske folk istället kan utforska sin näromgivning, det finns mycket runt knuten hos de flesta. Detta är så det är just nu, inte för alltid. Tycker samtidigt förfärligt synd om alla som inte får gå ut och funderar på vad stillasittande inomhusliv kommer att göra med folk. Skänker en tacksam tanke till att vi svenskar anses vara såpass "lydiga" att vi får fortsätta röra på oss och andas frisk luft. Är också lycklig av alla initiativ där folk hjälper varandra och verksamheter som anpassar sig för att fortsätta vara igång. Känns som att folk för första gången på väldigt länge tänker mer på vad de kan göra, istället för vad de kan få eller ta.

Sofia · 4 years ago
Jag har en trygg statlig anställning i Stockholm. Jobbar på fast hemifrån. Min partner är lärare och samhällsbärande och kommer antagligen jobba hela krisen om han inte får snuva. Barnen i förskola och skola där det finns tusen restriktioner (det är inte som vanligt, bara för att det är öppet i deras verksamhet). Barngrupperna är mycket mindre nu eftersom att det även där gäller att minsta symtom är skäl för att stanna hemma ett par dagar. Har haft allvarliga fall av covid 19 i min närhet - en person som intensivvårdats fram till igår - så även om det praktiska livet lullar på med hemleverans från systembolaget (!!!) fast med stor respekt för alla rekommendationer (som är att betrakta som krav), är det allt ändå närvarande och annorlunda och emellanåt rätt läskigt. Ur ett positivt perspektiv har jag lyckats komma ur en lång period av bitterhet kopplat till att jag nästan gick i väggen häromåret. Har också blivi bättre på dag till dag fokus (att tänka för långt framåt gör mig knäpp) samt zoomar mycket mer med människor i andra länder som jag inte haft kontakt med på lång tid. Är inte säker på att jag hade kunnat behålla min mentala hälsa om vi låsts in mer. Så. Priviliegerad på alla sätt och vis. Men oroad.

Christine's Stories · 4 years ago
Jag bor i Malmö och märker bara av att folk ska ha avstånd till varandra i butiker och mataffärer. Inte lika mycket folk ute heller och många invandrarfamiljer håller sina skolbarn hemma även om de inte är sjuka. Antagligen för att de följer utländska nyhetskanaler eller pga språkbristningar. Vissa etablissemang har restriktioner på hur många som får vistas i lokalen åt gången. Jag har inget att klaga på just nu, men är lite mer ängslig än vanligt. Längtar efter att resa utanför länet och landet, oroar mig lite för min jobbframtid (är arbetssökande) samt tänker lite extra på mina vänner som bor i länder där det råder karantän. Det enda som är lite trist är att jag precis börjat sjunga i kör och hann bara gå två gånger innan svenska kyrkan avbokade all verksamhet. Det är lite lika trevligt att sjunga på Zoom, haha! Hälsningar, Christine http://nouw.com/christinesstories

Anna · 4 years ago
Bor i Nyland och märker inget av gränsstängningen då vi sällan behöver åka åt det hållet ändå. Jobbar deltid på sjukhus och har av den orsaken valt att ha barnen hemma från skola och dagis. Dels alltså pga att det är möjligt för min man att vara hemma när jag inte är det och dels för att jag inte vill smittas på jobbet och föra det till pojkarna som i sin tur smittar på dagis. Min man är egenföretagare och har ännu gott om jobb. Är orolig för mina svärföräldrar som bor utomlands och för mina egna här i stan. Låter inte pojkarna träffa dem och det är inte populärt. Annars rör vi oss utomhus som förr, bara med den skillnaden att vi gör stora krokvägar runt de vi möter. Saknar bibliotek och café, men åtminstone bakverk och mat får man som take away. Har sparat massor av pengar just för att jag inte shoppar spontant mer, alltid något.

Nina · 4 years ago
Bor i Danmark, och här är ju dagis, skolar, restauranter, frissa m.m. nerstängd sedan tre veckor. Det har varit tilldels mysigt med 5-åring hemma, tildels mycket svårt at få jobbat och pluggat. Båda studie och jobb är hemmifrån nu, men dagis og skolan öppnas efter påsk (förr barn upp till 11 år). Då blir det någor lättare. Fortfarande mycket som är nerstängt och många som förlorat jobb. Tycker mest det är hela osäkerheten som är svår - jag hinner inte bli klar med praktikum i skolan före sommarsemester (pluggar högstadielärare) och står i en ganska osäker ekonomisk situation. Och vilken värld blir det efter pandemin? Hur länge kommer detta at vara? Alla sådan frågor som snurrar i skallen och gör det svårt at fokusera på nånting befintligt. Även då har vi det ju så mycket bättre änn många andra.

Peppe Öhman · 4 years ago
Så skönt ändå att Danmark långsamt börjar öppna upp efter påsk, men kan verkligen känna igen mig i att osäkerheten är värst. Vad händer sen??? Jag försöker trösta mig med att fokusera på det jag vet nu och ta problemen när de kommer, men det fungerar verkligen inte alltid.

Anna · 4 years ago
Jag bor i Sydostasien (Malaysia), här är i stort sett samma läge som Anna-Karin beskrev i Sydafrika. Vi har varit inne i vårt hus i tre veckor. Mask måste man ha om man vill handla mat eller medicin, man blir inte insläppt utan. Febern kollas vid dörren. I Asien är maskerna vanliga också i normala tider (också på barn), så just den grejen känns som tur inte dystopisk. Vilket allt annat gör.

Peppe Öhman · 4 years ago
Hoppas att ni snart får gå ut. Här börjar ungarna (och vi) klättra på väggarna av frustration och tristess.

Lotta K. · 4 years ago
Dag 23 av shelter-in-place in SF Bay Area. Det har inte funnits toapapper eller städgrejor i affärerna på en månad, om man inte har tur och hittar ett udda paket. Allt utom det nödvändigaste är stängt. Vi kan handla, motionera utomhus, gå till doktorn om det behövs. Inte alla ger 2 meters utrymme till andra utomhus, särskilt inte på hiker eller promenad. Jag undervisar online (universitet) vilket är mer än dubbelt så mycket jobb jämfört med vanlig undervisning så jag är mer busy än vanligt. Mycket tacksam över att kunna fortsätta arbeta och få lön. Det ger någon sorts trygghet i en situation där vi också lider av obefintligt politiskt ledarskap på federal nivå.

Peppe Öhman · 4 years ago
Här åker vi till mataffären kl 7 på morgonen för att få tag på toapapper. Fattar mycket väl att din arbetsmängd fördubblats. Jag håller på att hjälper några företag/organisationer att flytta sina kurser/föreläsningar online och det är verkligen inte bara att kopiera samma sak som man gjort live. Kram och ta hand om dig!

Alice · 4 years ago
Bor i Finland, jobbar hemifrån (chefsposition i ett företag inom hälsovårdssektorn) och har tre lågstadiebarn hemma för skolan är stängd. Vi får gå ut men undviker allmänna utrymmen. Min man är företagare och kämpar för fullt med att hålla igång försäljningen. Vill inte klaga med tanke på alla som kämpar på "fronten" men det är nog skittungt. Har aldrig jobbat såhär mycket och ändå är jag bara hemma. Det är jobb-skola-matlagning-etc i ett kör från morgon till kväll. Jobbmängden har också ökat iom krisen. Är tacksam för att jag har ett jobb och för mina fina barn men som sagt, tungt som fan.

Peppe Öhman · 4 years ago
Jag kan verkligen känna igen det där med att varje sekund av dens vakna tid är full av jobb/barn/hushålla/matlagning och bara hålla sig själv flytande. kram

Jenny · 4 years ago
Vi bor på landet på Åland och följer finska regeringens rekommendationer och undantagstillståndet. Restauranger/cafeer är stängda men får ge ut takeaway, skolor är stängda men åk 1-3 och dagis har öppet (rekommenderas hålla barn hemma om det går), alla aktiviteter och evenemang är inställda, det är både in- och utreserestriktioner härifrån, jag jobbar hemifrån för tredje veckan med en 4,5-åring hemma samtidigt. Det går över förväntan, men är inte lätt mentalt att hålla ihop allt. Jag hade säsongsinfluensa (eller corona?) i några dagar för en månad sen (med hosta som inte ännu är helt borta), och har handlat mat via mejl till vår lokala matbutik som plockat ihop för avhämtning utomhus sen dess. I veckan var första gången på 2,5 vecka (!) som jag gått in i en matbutik själv och tagit vad jag vill, sån lyx! Och ja, det blev lite mer än tänkt men inget hamstrande. Personligen lider jag inte varken ekonomiskt eller arbetsmängdsmässigt än, men känslan av att vi är på väg helt åt helvete och oro för vad som kommer börja hända runt om i världen om vi kommer till ett läge där människor inte längre värderar andras liv utan börjar gå emot myndigheterna och det blir uppror som sen eskalerar till våld utom kontroll. Jag har livlig fantasi och en tendens att tillåta katastroftankar, borde få ut dem men vet inte riktigt hur. Har en malande konstant känsla av stress, försöker mota bort den genom att vara ute mycket och att prata med andra (ute, på avstånd eller digitalt). Har haft en sugande önskan om att få springa skitsnabbt och långt (hatar att springa, älskar ridning) eller göra som i den ena scenen från Workin Moms där de slår sönder ett helt rum med grejer med ett slagträ. Så jävla tusendelad. Framtidstro: vi klarar det tillsammans. Det kommer gå bra. I samma veva tar vi nya tag med klimatet också. Nu rustar vi upp för framtiden och har lärt oss något. Hopplöshet: vi kommer mista 1/3 av befolkningen, tänk om jag dör, tänk om nån jag känner dör. Hur ska vi klara oss om alla småföretag går under? Kapitalist: släpp ut oss redan så att de som ska dö gör det och vi andra hinner rädda det som räddas kan innan vi är så långt nere i ekonomisk kris att det blir krig. Och så är det väntan. När kommer kurvan stiga? När kommer den sjunka? När kan vi andas ut, kommer vi någonsin att göra det? Kommer vi för alltid ha en brist på sjukvårdspersonal eller kommer branschen nu få ett uppsving och erkännande? Vad händer här, vad händer överallt? Hur ska det gå för de fattiga och extremt fattiga? Och vad händer när nästa stora kris kommer? Är vi bättre förberedda eller har vi hunnit glömma? Så mycket frågor, så lite svar. Så mycket som hunnit hända i en själ på bara några veckor. Och ändå vaknar en varje morgon, äter frukost, tar ut hunden, gläds åt att vårsolen värmer och tar sig vacklande igenom dagen i väntan på nästa.

Peppe Öhman · 4 years ago
Så skönt att du skrev ut detta, kan identifiera mig i de flesta tankarna. kram! Vi kommer att klara detta tillsammans <3

Mimmi · 4 years ago
Bor i Stockholm och jobbar i resebranschen. Vårt jobb gick från 100 till 0 på några dagar. Jobbat hemifrån de senaste veckorna & väntar på att våra fackliga förhandlingar ska bli klara gällande korttidspermitteringar. Bor i förorten & har hållit mig här i några veckor. Vill inte åka kommunalt om jag inte verkligen behöver. Det som jag verkligen saknar är mina vänner och familj. Kommer från en mindre stad några timmar härifrån & att jag inte kan (pga rekommendationerna) åka och hälsa på familj och vänner börjar kännas lite jobbigt. Men jag är glad och tacksam för att jag mår bra och att jag fortfarande har ett jobb!

Peppe Öhman · 4 years ago
Åh fy vad jobbigt! Jag hopppas verkligen att ditt jobb finns kvar när allt detta är över. (kan relatera till saknaden efter nära och kära) kram

L · 4 years ago
Jag jobbar övergripande inom skola och förskola och vi förväntas jobba på och åka runt till möten på olika ställen precis som vanligt, för är en på jobbet eller i skolan så är en frisk och har en symtom så är en hemma sjuk. Riktigt så svartvit är inte verkligheten... Vi har inte fått några direktiv om att boka av möten eller hålla digitala möten så som många andra, utan bara att tvätta händerna noga och se till att ha gott om plats vid möten (försök styra upp det på en trångbodd skola...) De allmänna rådens ord om att jobba hemma om möjligt följer vi inte alls för bara den som kommit överens med förvaltningschefen får jobba hemifrån. Med andra ord lever jag i en absurd jobbverklighet som inte alls stämmer överens med det budskap som pumpas ut i media. Jag är uppriktigt bekymrad över min arbetsgivares strutsmentalitet. Jag går också runt med den där ständiga låga stressen och det är svårt att fokusera helhjärtat på jobbet. Oron för äldre närstående, oron för att förskolan när som helst skulle kunna ringa hem barnen (minsta lilla symtom så ska de vara hemma tills de är friska plus två extra symtomfria dagar), oron för att jag kommer att vara den som tar hem coronasmittan till familjen... Jag är inte jätteoroad för vår ekonomi, vi har en buffert, men ett par veckors vab/sjukdom är kännbart i plånboken. Jag är mer orolig för hur mycket av samhällsstrukturen som kommer att hinna gå sönder innan vi kan återgå till ett mer vanligt liv, och då har vi ändå inte en total nerstängning här.

Peppe Öhman · 4 years ago
Det låter ju helt fruktansvärt! Ta hand om dig. KRAM

Linda · 4 years ago
Här i Schweiz är vi inne på 4e veckan av lockdown och jobbar hemifrån med hela familjen hemma (förutom minstingen som fortfarande får gå på dagis). Nu verkar det som om vi ser ljus i ändan av tunneln, antalet nya smittade/insjuknade avtar så åtgärderna ser ut att ha lyckats bromsa spridningen. Vi har åtminstone 2,5 v kvar av lockdown men regeringen har börjat sätta ihop en plan för hur samhället stegvis ska komma igång igen. Det känns bra!

Peppe Öhman · 4 years ago
Vad skönt att höra att kurvorna pekar neråt. Här i USA suktar man verkligen efter lite goda nyheter.

Anna N · 4 years ago
Jobbar på förskola i Stockholm och livet är i stort sätt som vanligt, förutom inställda kvällsaktiviteter. Fokuset på busschaufförer ( som nu sitter långt från passagerarna pga avspärrningar fram) och kassapersonal skulle gärna få vidgas till oss lärare i förskola och skola som omöjligt kan sätta upp en avspärrning eller plastruta mot våra elever. Vi jobbar på som vanligt och har ofta barnen i knät och upp i ansiktet. Det är också vi som håller om barnen och tar emot deras baciller när de blir sjuka under dagen fram tills föräldrarna kan hämta dem. Annars känner jag mig mycket bekymrad över min sjuke demente far som inte längre får den dagliga omsorgen av mamma. Han är van vid dagliga besök och många kramar och vi undrar så vad han känner nu när allt bara försvann. Så sorgligt. Kram Anna N

Peppe Öhman · 4 years ago
Tycker att Sverige verkar hantera den här krisen på bästa sätt. Känner mig så trygg med Tegnell.

Emma · 4 years ago
Hej, jag är sjuksköterska på ett stort akutsjukhus i Stockholm och vi kämpar på. Är inte orolig för mig själv eller för min närmsta familj, följer hygienrutiner och social distansering men blir jag sjuk så blir jag. Smittan är här för att stanna och vi måste tyvärr bli sjuka för att uppnå någon slags immunitet och hellre jag som är frisk och stark än min pappa som är 75. Blir dock provocerad av mycket i dessa tider, alla har rätt till sin rädsla när det gäller Covid-19 men mina kollegor står på frontlinjen och suger rent luftvägar och intuberar extremt sjuka människor och riskerar sin hälsa dagligen, vi jobbar ibland 14 timmars pass, jobbar på våra lediga dagar och vår semester dras in. Just nu sitter facket och Region Stockholm i förhandlingar angående våra sommarsemester och samtidigt får jag arga sms från förskolan om varför min semesterlapp till barnen inte är inlämnad, jag blir frustrerad av att känna att den värsta krisen återigen drabbar min arbetsplats som redan innan Coronakrisen var hårt ansatt och ohållbar. Jag blir frustrerad av att stora dagstidningars ledare handlar om att vi måste vårda alla och att ingen får lämnas därhän, att prioriteringar är inhumana osv men dessa prioriteringar har varit vår vardag i flera år, vi har pga otillräcklighet, överbeläggningar, för hög arbetsbelastning och platsbrist prioriterat bort patienter och låtit dem dö i onödan och detta har sjukvården flaggat för under en längre tid utan att fått gehör. Helt plötslig är vi oumbärliga, det känns dock skönt att samhället har fått upp ögonen för det otroliga arbete som genomförs där jag och mina kollegor jobbar men återigen är det så frustrerande att vi ger av oss själva så mycket utan förbehåll och andra delar av samhället är oroliga för sig själva utan att utsättas för det som vi gör. Många av mina kollegor är över 60 år och har partners som är i riskgrupp men de måste jobba vidare med Covid-19 patienter, ingen hänsyn tas av min arbetsgivare, det är så vår verklighet ser ut och sett i perspektiv tycker jag att andra måste sitta ner i båten och ta det lugnt. Jag oroar mig enormt mycket för mina vänner som jobbar i krogbranschen som har blivit av med jobb, som har familj att försörja, som förlorar sin livsdröm mm, jag oroar mig för USA, Kina och Ryssland, för världsordningen, ekonomin och de fattigare länder som redan sitter illa till. Ja, jag oroar nog mig mer för det än att bli sjuk i Corona, men samtidigt försöker jag tänka på våren, att sommaren kommer, att jag iaf kommer att kunna njuta av Stockholm trots att jag kanske inte får min semester, så saker är ändå ljusa mitt i stormen som jag befinner mig i, det kommer att komma en tid efter Corona också som förhoppningsvis är bättre på många sätt.

MC · 4 years ago
❤️

hanna · 4 years ago
Känner så mycket med alla er som sliter inom vården (vården har länge varit en hjärtefråga för mig och jag undrar lite vilken sten alla som uttrycker förvåning över bristen på resurser bott under de senaste årtiondena) och har lite svårt att hantera kollegor som tycker det är "långtråkig" att jobba hemma. Ja, det kan det förstås vara, men vi är så lyckligt lottade jämfört med många andra. Ni har alltid varit oumbärliga och kommer alltid vara det, hoppas politiker och väljare tar med sig den insikten in i framtiden.

Peppe Öhman · 4 years ago
Tack för att du tog dig tid för att skriva detta! Vilket otroligt jobb du/ni gör. Det räcker inte med applåder och hjältestatus. Nu måste era löner höjas och folk förstå vilken insats ni gör, inte bara under den här krisen, utan alltid. (Håller för övrigt med dig om ledarskribenterna).

Lisen · 4 years ago
Hej, jag bor precis utanför Paris i Frankrike. Vi är inne på tredje veckan lockdown, känns som tre år. Vi får gå ut med hunden, men inte längre än 1 km hemifrån, vi kan bli kollade av polisen när som och måstena visa id och ett intyg med tid och klockslags och adress och anledning till att vi är ute. Vi får handla i mataffärer, det enda som är öppet. Jag jobbar på flygplatsen i vanliga fall, men är nu arbetslös i väntan på när och om och huvudet kommer igång. Min man jobbar hemifrån, och våra barn 18 & 21) är tillbaka hemma med delvis studier, delvis arbetslöshet. Det känns som om det alltid har varit så hör och som om det här är det nya livet. Vi har ändå tur att bo i ett hus med trädgårdshandeln lugna kvarter. Vi mår bra, men visst är det berg och dalbana hela tiden.... man ser ändå mer och mer människor med mask, det kanske blir den nya livs stilen? Bära mask och hålla avstånd. Fortsätt skriv dina underbara funderingar och visa dina vackra bilder, får mig att drömma mig bort. ❤️

Peppe Öhman · 4 years ago
Tack för att du läser och för den här hälsningen från Paris. Så intressant och spännande att höra om hur andra har det i den här krisen. kram

Mirjam Ekström · 4 years ago
På Nya Zeeland är vi nu inne på andra veckan av lockdown, som kommer pågå i minst fyra veckor. Allt är stängt förutom det mest väsentliga, som mataffärer och apotek. Får stå i låååång kö när en ska handla mat eftersom de bara släpper in ett visst antal åt gången. Bara en person från hushållet får gå och handla och helst ska det vara samma person varje gång (en fördel med detta är att man slipper gå till affären med barnen, hehe). Vi är såklart hemma från jobbet båda två och barnen hemma från förskolan. Min sambo jobbar som resekonsult och får hantera massa irriterade människor som måste avboka sina resor. Vi får ta promenader runt kvarteren där vi bor, men får inte ta bilen och åka iväg någonstans om det inte är för att t.ex handla mat. Om man ska se till det positiva så har antalet nya fall minskat rejält den senaste veckan. Så åtgärden verkar ju ha fungerat i alla fall.

Peppe Öhman · 4 years ago
Skönt ändå att veta att det bara är två veckor kvar? Man blir ju helt galen av ovissheten. kram

M · 4 years ago
Jag jobbar som kommunikatör på ett dagligvaruföretag så det är mycket jobb och mycket jobb för att få allt att fungera för butikerna i dessa tider. Vår företagspolicy är att jobba på huvudkontoret så jag reser kommunalt genom tomma Stockholmsgator. Min lilla familj lever hyfsat samma liv som innan men är sjukt mycket mer hemmavid. Istället för park innergård. Istället för sällskap till affären ensamhandling. Allt är präglat av olika rädslor. Med oss är det helt ok men allas blick runt omkring en är vaksamma och rädda. Det är verkligen jobbigt.

Peppe Öhman · 4 years ago
Jag känner också av den där vaksamma och rädda blicken. Möter den ofta när jag är ute och rör på mig. Vissa är glada och söker kontakt (we're in this togehter) medan andra bara ser hot.

Sofia · 4 years ago
Vi har det okej. Jag är vårdledig med barn under skolåldern, en i förskolan (Finland), men det kräver inte så mycket som om han skulle gå i skolan. Vi är ute mycket, cyklar, upptäcker våren osv. Min man jobbar hemma och har ett jobb som inte direkt påverkas av coronan. Så vi har det tryggt och bra i jämförelse med andra. Vi bor i Esbo, men påverkas inte av att Nyland är stängt, vi skulle ju ändå inte ha åkt iväg någonstans över påsk nu i dessa tider. Med det sagt kan det kännas otroligt jobbigt att vara behövd av tre olika barn i olika åldrar (6, 4 och 1,5) konstant. Jag måste vara hår och öronmärka tid då jag gör nåt som Jag vill göra. Annars blir det lätt spring hit och dit hela tiden. Mat ska det vara konstant, barnen måste motiveras att gå ut (minitonåringen och trotsåldrar X2..). Så jag är nog rätt slut vissa dagar. Vi saknar våra kompisar och dagliga aktiviteter. Men samtidigt fick jag precis vad jag önskade. Innan allt detta kände jag att livet rullade på lite för fort och att jag ville bromsa upp på nåt sätt, men jag visste inte vad jag skulle skala bort. Nu har en tvingats varva ner lite och vi flänger inte fram och tillbaka hela tiden. Så detta är väl också en tid att ta vara på, jag måste bara hitta balansen för att dagarna ska flyta ännu bättre.

Peppe Öhman · 4 years ago
Vilken fin och lugn attityd du verkar ha (speciellt med tre barn, fattar ju att det blir intensivt). Ta hand om dig!

Ann Rumbleinthearctic · 4 years ago
Här är det många med ansiktsmask och handskar, tyvärr så ser jag så många som samtidigt pillar på telefonen, med handskarna på, eller drar ner masken för att peta i näsan eller dra ett bloss. Det är ju nu rekomenderat i USA att man bär ansiktsmask om man går till affären tex. Mycket ser ut som vanligt i våra kvarter, East Harlem. På västra sidan runt Columbia är det tomt för alla rika har åkt till upstate NY och alla studenter är ju borta sedan länge. I Central Park finns det gott om folk, mer om något (i norra delen) än vad vi brukar se. På östra sidan av Central Park har de satt upp ett fält sjukhus. På Randall Island står stora refrigerator trucks och väntar på att bli skickade till morgues, funeral homes, sjukhus etc, i och med att ca 200-300 dör varje dag i stan...har minskat något men de tror att det är många fler eftersom antalet som dör hemma har ökat från ca 20-40 till 200-250...Samtidigt så gräver de massgravar på en ö utanför Bronx, det är inget nytt, men det som är nytt är att antalet som hamnar där har ökat dramatiskt. Det finns helt enkelt inte plats för alla döda. Utanför vår lägenhet är det tyst...brukar vara trafik förstås och folk som tutar heeela tiden. Istället är det enda man hör ambulanser, hela dagen hör man sirener. Vi går till affären varannan vecka. Går man på en vardag så är det ingen kö in, i och med att de bara tar in X antal personer i butiken. På helgen är det kö. Beror nog främst (eller snarare jag tror) på att många som har bor här jobbar med något av de essential businesses och då alltså jobbar på vardagarna. Vår lokala affär verkar ha allt som många andra saknar, toapapper, hushållspapper, tvål rengöringsmedel etc. Jag tror det kanske har att göra med att folk helt enkelt inte har råd att bunkra upp där vi bor, de flesta betalar med foodstamps etc. Vi har varit hemma nästan en månad tror jag nu. Och vi har ingen aning om hur länge till det ska vara så här. Till 29 April iallafall...sedan får vi se.

Peppe Öhman · 4 years ago
Tack för rapport! Det låter skrämmande, men när jag tänker närmare på saken är det ungefär likadant här. Bara lite mer utspritt, tänker jag. Ta hand om dig!

Peppe Öhman

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.