Planka på det emotionella arbetet

4 years ago

Planka på det emotionella arbetet

Jag tänkte mycket på det här inlägget om emotionellt arbete. Tack alla ni som kommenterade och inspirerade oss andra till att det går att leva i ett jämställt förhållande utan att den ena (alltså kvinnan) måste ta hand om det emotionella arbetet! När vi tidigare idag skulle åka till West Hollywood för att gå på en födelsedagslunch och jag fixade presenten (fine, det var min vän som fyllde år) och såg till att Majlis fick på sig kläder och skor (gemensamt barn) medan Magnus steg upp från soffan exakt en minut innan vi skulle åka (och vi ändå fick vänta på honom) slog det mig att det är lite pinsamt att leva i en relation som inte är helt jämställd. Speciellt då man (ehum: jag) bloggat om feminism i fjorton år och till och med gett ut böcker på ämnet.

(Nu får jag iofs en OTROLIG lust att lista alla sätt vi faktiskt ÄR mer jämställda på än medelheteroparet, men ska försöka hålla mig).

Ett problem är nämligen att det kan uppfattas som lite ocoolt och otidsenligt att inte leva i ett perfekt jämställt förhållande. Det är så pass pinsamt att man kanske gärna förskönar verkligheten lite (obs, menar verkligen inte er som kommenterat under förra inlägget, men allmänt). Eller så håller man tyst om sin situation. Eller så tänker man “ja ja, oss råkar det nu bara passa bäst så här“. Eller jag vill leva så här för män är från Mars och kvinnor från Venus. Det är ju extremt jobbigt att inse att den man lever med åker snålskjuts på ens emotionella arbetet.

Därför: Kan inte ni som upplever att ni gör grovgörat av det emotionella arbetet skriva om det i det här kommentarsfältet? Normalisera det! Avskamma det! Ni får gärna vara anonyma. Syftet är att visa att det inte är individen det är fel på, det är ett system som uppfostrat oss till de rollerna vi naturligt tar idag.

Jennifer · 4 years ago
Men, förstår att man kanske bryr sig om vad andra tycker... men är det viktigaste inte hur man mår, med sig själv och i sitt förhållande? ” Det är ju extremt jobbigt att inse att den man lever med åker snålskjuts på ens emotionella arbetet.” Är det jobbigt inför andra, eller inför sig själv? För om man på riktigt inte vill ha det så, oavsett om det är offentligt eller ej, borde man kanske prata om det. Fattar att det också kan vara svårt och det hänger väl ihop med att folk, inte bara par, generellt är jäääättedåliga på att prata om saker (utan att börja tjafsa och bråka).

Peppe Öhman · 4 years ago
Jag fattar vad du menar. Jag tror att det är skitjobbigt för många kvinnor att inse att de sköter det mesta av det emotionella arbetet och jag tror faktiskt att de flesta pratar, pratar och pratar om det (också en del av det emotionella arbetet att ta initiativet till såna här diskussioner) utan att det sker någon förändring. Gällande om vad andra tycker så tror jag ingen är direkt stolt över att känna sig som den som drar det kortaste strået i familjen och att man kanske därför drar sig från att skylta med det.

Jenny · 4 years ago
Nu är visserligen min blogg låst (pga mitt yrke) men om man råkar ha lösenord (eller vill ha) så rekommenderar jag varmt alla 22 kommentarer på det här inlägget: https://dendaromjenny.wordpress.com/2019/12/02/den-dar-om-skammen/

Peppe Öhman · 4 years ago
Tänker mycket på det kommentarsfältet.

Johanna · 4 years ago
Absolut! Min nuvarande relation är inte jämställd. Trots år av konstruktiva samtal, bråk, ansvarslistor och parterapi. Jag är dock jätteöppen om detta med min omgivning just för att det känns skämmigt och jag vill bryta det mönstret (vilket förstås min partner tycker är jobbigt, menmen). För precis som du skriver, så blir det ett extra lager av skam när en tar tydlig feministisk ställning. För varför fortsätta leva med en man som inte tar halva ansvaret? Har inget bra svar på det förutom att livet och känslor är komplicerade. Men genom att vara öppen om det känns det i alla fall lite bättre.

Peppe Öhman · 4 years ago
Så jäkla bra att du är öppen med din frustration!! otroligt viktigt att berätta och dela historier.

Linda · 4 years ago
Nu googlade först, men hittade inte riktigt nåt svar, så jag måste bara fråga (och riskera att framstå som helt obildad) - men vad är alltså emotionellt arbete? Aldrig hört om den termen tidigare.

Johanna · 4 years ago
Det är en direktöversättning av termen "emotional labour" som jag tror ursprungligen syftade på de emotionella, mentalt ansträngande delarna som ingår i framförallt serviceyrken/jobba med människor-jobb. Sen har begreppet breddats till att även innefatta det mentala ansvar som många kvinnor tar i familjerollen, som att styra upp sociala aktiviteter, hålla kontakten med gemensamma släktingar, vårda sjuka, vara kontaktperson för skolan/förskola, ta merparten av initiativen när det gäller relationsrelaterade frågor, vara den som kontaktar en familjeterapeut när något skaver etc etc

Ida · 4 years ago
Jag är 29 år, har man och två barn (3,5 år och 9 mån). Är föräldraledig. Min man har ett nytt jobb sen februari vilket innebär mycket resande plus en chefsroll som tar mycket tid. Jag sköter det mesta med barnen, hämtar och lämnar hos dagmamma, köper kläder, matplanerar, köper mat, badar barn, tvättar, städar, leker, köper julklappar och presenter, ordnar så att vi träffar alla släktingar (inkl hans). Är ständigt bitter på att min man tog det här nya jobbet utan att någon av oss förstod hur mycket resande det innebär. Jag är högutbildad, har ett bra jobb med högt kulturellt kapital, vi har ett fint hus, två bilar, men med en ständigt skavande känsla av skam eftersom jag inte FÖRSTÅR hur jag har hamnat i den här helt ojämställda situationen?! (Förstår såklart att det är strukturer som är orsaken men trodde naivt nog att jag skulle kunna ställa mig över dem). Försöker nu aktivt att ta mer återhämtningstid för mig själv och hålla ut till januari då jag börjar jobba lite igen. Har hopp om livet!

Peppe Öhman · 4 years ago
Du är verkligen inte ensam. Tack för att du berättar och HEJA DIG som förstår hur viktig återhämtningen är! kram

MC · 4 years ago
Vår situation verkar vara väldigt lik, fast jag fyller 40 och vet inte om det har med saken att göra, men jag skäms inte ett skit. Min man o jag har delat upp det i perioder. Innan barn satsade vi på min karriär, nu har vi småbarn och satsar på hans. Jag sköter ALLT hemma, fram tills han kommer hem från jobbet då delar vi. Småbarnsåren går fort och då kan jag ta en anställning igen, om jag vill. Skulle jag ändra mig nu och vilja göra det så är det inga problem för min man heller, då löser vi det. Men jag tycker att det jobbet jag gör här hemma är så viktigt och bra för hela familjen så det är en jättebra lösning för oss. Plus att jag i perioder gör saker i mitt egna AB som känns kul och när tid och lust finns. Om man istället i samhället höjde värdet på det emotionella arbetet, skulle det vara lika skämmigt då? Jag skäms icke, och sover gärna middag ibland.

Peppe Öhman · 4 years ago
Låter ju perfekt! Och när du jobbade skötte säkert din man hundra procent av hushållet. Håller med om att det ÄR minst lika viktigt med hushållsarbete (för att inte tala om det emotionella arbetet) som lönearbete. När kvinnor stannar hemma länge stannar deras karriärer upp och de förlorar pensionsbesparingar, men det kan man ju lösa genom att föra över pengar från mannens konto.

MC · 4 years ago
Absolut, men den var före barnens ankomst så helt ojämförbart måste jag säga... Och pensionen löser vi just så. Och för barnen, två söner, säger vi att ”mamma jobbar hemma” och ärendena blir ”möten”, inte för att det andra skulle vara sämre utan för att sudda ut gränserna och få våra jobb att låta likadana för dem. Jag är väldigt tacksam för min situation, men det bottnar ju i att jag vet att jag också kan ändra den när jag vill. Hade jag inte haft en lyhörd man som då skulle släppa allt för att växla om, så hade jag snarare känt mig fast och isolerad. Så givetvis är detta inget för alla i alla lägen, det viktiga är ju att alla gör vad som passar dem bäst. Och att rättvis fördelning inte behöver vara över veckan, utan kan fördelas jämt över flera år.

Peppe Öhman · 4 years ago
Mycket bra sagt!

Malin · 4 years ago
Hög igenkänning här bakom skrivbordet. Just det där att man fixar present, ser till att barnen och en själv är klara i tid, sen står vi ändå där och väntar på pappa som "bara" haft sig själv att hålla reda på. Tycker att det är så oerhört svårt det där... är djupt avundsjuk på förmågan att bara släppa allt och bara tänka på vad man själv behöver göra. Att inte se allt det där andra som "måste" göras. Jag har försökt att "tappa bollar" och låta bli att göra, men grejen är att det mest är jag som blir lidande. Resten av familjen bryr sig inte på samma sätt om exempelvis inte förutsättningarna för "myset" är på plats när helgen infinner sig. Har försökt både hemmaprat,och proffsterapi. Min man är verkligen medgörlig här och tycker verkligen att jag tar det större ansvaret, men han har det helt enkelt inte i sig vad det verkar som. Tänker mer och mer på det du skrev att våra män är en "lost generation", ändå bättre än sina pappor, och att det är meningslöst att gå och känna sig missnöjd. Har börjat ställa in mig på att hoppet står till kommande generationer. Försöker uppfostra våra döttrar till icke-gubbtassande, tjejer som förhoppningsvis kommer leva i större jämställdhet.

Peppe Öhman · 4 years ago
Jag känner mig så jäkla cynisk när jag fokuserar på nästa generation för att vår redan är förlorad, men precis som du tror jag verkligen det. Buhuu. Hoppas att vi har fel.

A · 4 years ago
Jag är skeptisk till att bli sambo och inleda ett gemensamt liv med min partner pga just det emotionella arbetet. Redan idag är det jag som sköter det, även om vi har få gemensamma ”praktiska” nämnare jämfört med ett par som lever i ”faktisk” tvåsamhet. Alla gånger vi pratat om vår relation, diskuterat snedsteg, jobbigare saker i livet etc de senaste två åren har varit på mitt initiativ. Och jag har dessutom varit diagnostiserad med utmattningssyndrom under 1,5 av de åren. Ändå är lasset mitt. Jag kan inte föreställa mig en framtid utan honom, men inte heller med honom. För jag orkar liksom inte driva projektet kärlek (och eventuell familj). Då kommer jag ta slut igen. Det är en stor inneboende sorg, i brist på bättre ord, som gnager.

Peppe Öhman · 4 years ago
Jag förstår dig till TUSEN. Sån jäkla paradox att vilja leva med, men ändå inte fysiskt med en person. Kanske särboskap är den enda vettiga (men såklart dyra och inte så klimatsmarta) lösningen.

Damen · 4 years ago
Å, bli inte sambo, ta inte den kampen. Finns inget bättre än folk som lever var för sig. Och gärna familj också, tänk barn som får med sig ickenormativa sätt att leva på redan från start.

Helena · 4 years ago
Först som sist: Jag ser hur social fostran föser in oss i olika roller. En del finner man sig i motvilligt, en del slåss man mot - och en del gillar man helt sonika. Det är inget konstigt med att vilja investera i det emotionella och sociala. Jsg tycker för min del snarare att det skulle kännas mycket konstigt att stänga mig själv ute från emotionella och relationella sammanhang. Och har lite svårt att se fördelarna. Mer än att kanske rent faktiskt få tid över, men den gör jag inget vettigt med i alla fall;)

Peppe Öhman · 4 years ago
Jag hör dig och håller med dig, men det handlar kanske mer om att dela upp det än att stänga av det helt?

Elisabeth · 4 years ago
Jag har skrivit flera kommentarer här de senaste dagarna med mina "tips" och tankar. Kan verka präktigt. Men det har tagit oss 30 år att komma så här långt, och barnen är i övre tonåren nu,vilket såklart underlättar ALLT. Så det har varit trial-and- error i så många år. En ny intressant vinkel är att min man har veckopendlat i långa perioder de senaste åren, samtidigt som vi flyttat. Så jag och tonåringarna har varit mycket själva. Jag har ansvarat för allting rörande flytten (elavtal, kontrakt, adressändringar, nya skolor, kontakt med lärarna osv), och jag och tonåringarna tillsammans har målat och inrett nya lägenheten, upptäckt de nya omgivningarna osv. Och jäklar vad mysigt vi har haft det, och vilka fantastiska samtal vi haft, två eller tre tillsammans, på ett sätt som inte uppstår när vi är hemma alla 4. Då blir det ofta något litet smågnissel nånstans. Och samma fenomen uppstår där, när tonåringarna inser att jag verkligen inte klarar av att fixa allting på egen hand så inser de att de också måste vara med och dela på ansvaret och inte förvänta sig att jag ska fixa allt. Vilket såklart är jätteutvecklande för dem. Och jag har känt mig jättestark och kompetent som råddat allt detta samtidigt som jag jobbat järnet på nytt jobb med massor av övertid osv. Så jag har upplevt en massa positiva sidor med att ta hela ansvaret själv, efter att i 30 år kämpat med att försöka hitta fungerande sätt att delegera.

Peppe Öhman · 4 years ago
Tack för alla dina kommentarer! Uppskattar dem mycket och läser med stort intresse. Mycket bra perspektiv detta som du nyss delade med dig. Hur känner din man inför detta? Känner han att han gått miste om en stor del av barnens uppväxt?

Elisabeth · 4 years ago
Han uttrycker att han har tråkigt i veckorna (i sitt ensamma B&B-rum), men han formulerar det inte som att gå miste om vad som händer i barnens liv. Men veckopendlingen är inte självvald, utan en konsekvens av att han inte än hittat jobb på orten vi flyttade till, så han söker ju en lösning. Vi trodde det skulle gå mycket fortare för honom att få jobb här (det har gått 2 år). Han lider av veckopendlingen, men jag tycker det är ganska mysigt med vardagarna själv med barnen. Men, det bygger ju på att barnen klarar sig själva och även bidrar till hushållsarbetet, vi har ingen daglig stress med lämna-hämta osv. Men totalt sett, detta är ingen situation som någon av oss egentligen önskar. Det är mer en reflektion över att jag som så aktivt jobbar på att dela upp både ansvar och utförande i hela familjen, för att jag tror att det är den enda hållbara vägen, ändå hamnar i "göra allt"-facket och hittade en massa oväntade fördelar i det.

Peppe Öhman · 4 years ago
Förstår precis! Ingen självvald situation, men ni gör helt enkelt det bästa av den. kram!

Ida · 4 years ago
Min man är borta mycket i sitt jobb och då fixar jag förstås allt hemma. När han är hemma delar vi på det men egentligen gör han mer. Det övergripande ansvaret har jag. Tyckte det var jobbigare när barnen var små (nu tonåringar), numera orkar jag inte riktigt tjafsa. Detta med att dela upp jobb har varit känsligt för min man som har tyckt att jag inte ser och uppskattar vad han gör. Kan vara sant. Samtidigt vägrar jag blankt att berömma honom för att han diskar, vill inte heller få prais för ngt som ska göras per automatik. Jag sköter tvätten, han sköter bilarna. Usch, det är svårt. Hoppas innerligt att våra flickor hittar en jämnställd partner, det underlättar livet så.

Nina · 4 years ago
Läste i en amerikansk blogg 'there's relationship problems and roommate problems' - hvilket ledde mig til funderingen at många märklig är så usla roomies at man som kvinna föredrar at inte bo ihop även om man i princip gillar personen i fråga. Tänker nu här på hur många förhållanden som går sönder just för at kvinnan inte längre står ut med at ansvara för mera. Och at män inte fattar det! Finns ju tämligen mycket forskning i skilsmässor som såvida jag ved säger at kvinnan ville skiljas för at mannen är en slask och han blir då jätteöverraskad och mår dårligare äfter skilsmissa, medan kvinnan mår bättre - självklart någo fyrkantigt uppställt, men änddå. Vi är visst inte jämdställda, min man sade åt mig at han ved jag gör mera hemma är han. Jag frågade då vad han hade tänkt sig göra med det? Nej, det visste han inte riktigt. Ändan på historien blev då at om han vil respekteras som vuxen människa får han bete sig som sådan och ansvara lika fullt för hem och familj som jag. Det blir bättre, men har varit en lång process. Tycker det värsta är at jag ska typ truga med skilsmässo före mannen fattar at han måste agera - och at jag tvekar starkt på at han skulle ids jobba så mycket för våran relation.

Nina · 4 years ago
Många män är så usliga roommate- förlåt spellcheck håller alltid på med märkliga grejer när jag skriver svenska!

Jess · 4 years ago
Jag gör allt emotionellt arbete, men delegerar ut den praktiska delen. Exempel, jag tänker ut presenten, han åker och köper den. Jag vet när barnen ska till tandläkaren och påminner, han åker dit med dem. Ibland blir jag galen på att jag ska hålla reda på allt, min hjärna kokar över. Samtidigt är jag en kontrollerande personlighet och mår oftast bra av att ha koll på allt. Om jag hade haft fullt förtroende att han har koll på allt, skulle jag tycka att det var skönt att släppa allt? Ja, tänker jag ibland. Nej, tänker jag ibland. Ja, min kontrollerande personlighet har säkert att göra med könsroller, arv och miljö. Vad vill jag egentligen säga med den här kommentaren? Jag tror att jag vill säga att jag oftast inte tycker det är jobbigt att göra allt emotionellt arbete utan trivs med det. Jag skäms inte heller för det. Jag bryr mig inte om vad andra tycker om det. Det praktiska hushållsarbetet däremot, det vill jag helst inte göra alls. Där är jag noga med att det ska vara rättvist och gärna att han tar mer eftersom jag sköter det emotionella. Jag skulle nog också skämmas iför andra om jag var en liten hushållerska och han mest hängde i soffan hemma. Det handlar nog om att det jag tycker är ok och som jag inte mår dåligt över (emotionella arbetet), det kan jag stå för. Det jag inte tycker är ok och inte kan stå för själv skulle jag skämmas för (det praktiska hushållsarbetet).

MIA · 4 years ago
Så intressant att läsa kommentarerna. Lever definitivt inte jämställt och ibland stör det mig mer, ibland mindre. Men skäms gör jag aldrig!!! Förstår verkligen inte att vi kvinnor ska gå omkring och skämmas för att vi är de som fixar allt! (Ok, det mesta) Jag kan bli arg, förbannad på att jag trots min vilja och kunskap om jämställda förhållanden, ändå lever SÅ freakin ojämställt . Men jag älskar gubbjäveln och tror inte jag blir lyckligare av att byta man eller krampaktigt hålla mig till en lista eller dylikt. När jag rationellt börjar härja om allt som jag gör för oss hela tiden, så är det oftast barnen som får lida av mitt dåliga humör och mannen blir inte heller direkt supergullig när jag tjatar och målar upp mig som ett offer av patriarkatet (trots att jag tycker det). Jag försöker att inte tänka så mycket på vad som är rättvist eller jämställt utan bara flyta. Flowing not forcing. Kan rekommendera. Det betyder inte att man måste sluka allt skit och göra allt, men man slutar att tycka att allt är så orättvist hela tiden och har mer kraft över för att göra saker som man själv tycker om och det goda humöret sprider sig till resten av familjen och plötsligt blir det mysigt utan att det alls var planerar. Detta fungerar såklart inte hela tiden,men ju mer jag övar desto oftare är det nice. Kärlek till er alla kvinnor!

Amanda · 4 years ago
Ja herre min je, såhär i upptakten till jul tornar det emotionella (och praktiska) arbetet upp sig här hemma, och blir typ enbart utfört av mig. Ett av våra problem är att min man växt upp i en mycket mindre "mysig" miljö än jag och att han därför har povrare referensramar gör hur man det härligt runt högtider. Han är heller inte uppfostrad till att det är mäns ansvar att fixa så att det är härligt hemma, inte bara ok. Jag hanterar genom att skära ner på stressmoment som jag inte tycker är roliga (typ fokusera på julbak men inget pyssel) och att ta mig tid att vara borta från hemmet då och då, för att inte slukas upp av frustration. Enkelt är det inte!

P · 4 years ago
Väldigt intressant att läsa alla kommentarer! En sak som väl också hör till ämnet är att man (jag) dessutom hamnar att kompensera för min man. T.ex om jag är trött och på dåligt humör så blir min man också på dåligt humör och då blir det i slutändan ändå jag som måste bita ihop och vara stark och rättvis inför barnen, som att vara lugn och pedagogisk när de härjar istället för att skrika åt dem som jag egentligen har lust med. När jag märker att min man har haft en tuff dag på jobbet peppar jag honom att ta en löptur/tupplur/lässtund på toan för att vila lite. Ibland är jag i desperat behov av att få vara på dåligt humör och att han då är den starka och fina med barnen så jag får vara trött ifred.

Amanda · 4 years ago
Känner igen mig SÅ mycket i det här, och det är kanske det jag blir mest frustrerad av. Jag upplever att när jag är "dålig" med barnen så blir min man också mycket sämre, medan jag precis som du skriver funkar tvärt om - att jag genast steppar upp mitt föräldra-game om jag känner att min man är tvär mot barnen.

Eva · 4 years ago
Intressant, här med. Stör mig något otroligt! Däremot har något intressant hänt hos oss. Jag har sedan snart två år jobbat mycket mer än min man vilket har inneburit att han fått ta mer praktiskt hemma, och vabba mer än mig. Då har han, helt utan att vi pratat om det också tagit mer av det emotionella jobbet. Och jag har släppt, orkar/hinner inte. Jätteskönt. Jag håller fortfarande mycket i det övergripande, men han håller koll på allas scheman, hur vi ska göra när fsk stänger tidigt, skolan är stängd osv. Han har tom noterat att det saknas ett par vantar och på eget initiativ travat iväg och köpt... :-)

Malin Boyle · 4 years ago
Detta är såklart extremt pinsamt, men B har alltid sagt "you work, I pay" alltså när det kommer till barn och emotionellt arbete. och jag har väl typ tyckt att det har varit en hyfsad uppdelning. fy på mig! vad tycker du?

Peppe Öhman · 4 years ago
Tycker inte alls att det är fy på dig! Det är ingens fel att strukturerna ser ut som de gör. Speciellt här i USA är det väl jättevanligt att den ena arbetar och den andra är hemma. Tänker att det med avlönat arbete kommer en slags frihet och att den förälder som tillbringar långa dagar på jobbet går miste om en fin tid med sina barn. Sen vet jag inte riktigt med det emotionella arbetet. Där tycker man ju att båda skulle vara intresserade och ta initiativ till sånt som gäller hela familjens välbefinnande och funktionalitet? kram!

s · 4 years ago
Jag kommer med opassande och dumma frågor,förlåt på förhand. Men kan det faktiskt vara så att kvinnor är bättre _lämpade_ på det här än män (vardagen skulle alltså fungera sämre om män skulle sköta det till hälften)? Och det går väl att delegera det praktiska, som nån skrev ( och det är ju smart). Är nyfiken hur män i homosexuella relationer gör, är det mera fifty-fifty där eller ena som drar lasset?

Peppe Öhman · 4 years ago
Inte alls opassande och dumma! Alla frågor är bra (om de är genuina såklart). Men då kommer jag med en motfråga: menar du att män är biologiskt oförmögna att ta hand om ett hushåll, planera för en familj? (upplever att det just är den eviga delegeringen som är en stor del av det emotionella arbetet).

s · 4 years ago
inte oförmögna, men _inte lika lämpade_. det ligger kanske något i det där att kvinnor är bättre på att multitaska. så handlar det ju så klart om vilka egenskaper som värderas, kanske just det här med att klara sådant bra är något som borde lyftas fram i stället för att anses som skitgöra? att liksom dra nytta av det i stället för att försöka ändra på det?

Peppe Öhman · 4 years ago
Intressant! Jag vill inte tro att det finns skillnader mellan vad kvinnor och män är lämpade för. Tror att alla kan lära sig allt. Håller verkligen med om att vi borde fundera på hur vi värderar olika sorters arbete (inklusive lågavlönade yrken).

s · 4 years ago
varför är det då kvinnan som oftast är projektledaren? och är det inte bara att sluta vara projektledare om man inte vill vara det? kanske lite provocerande frågor, nyfiken på hur du ser på saken.

Peppe Öhman · 4 years ago
Antagligen för att män är mindre empatiska och inte blir uppfostrade till att ta ansvar över andra människors välmående.

Kerstin · 4 years ago
Om detta stämmer så skulle det ju vara bra för mannen att öva mer. Övning ger färdighet

Peppe Öhman · 4 years ago
JA! Det är inget som är oöverkomligt svårt.

Sunniva · 4 years ago
Precis så här: "Ett problem är nämligen att det kan uppfattas som lite ocoolt och otidsenligt att inte leva i ett perfekt jämställt förhållande." Så bra att du fortsätter belysa detta ämne! Och som vanligt, extremt bra & intressanta kommentarer.

Peppe Öhman

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.