Hur tackla det emotionella arbetet

4 years ago

Hur tackla det emotionella arbetet

Varje jul brukar jag (som kvinna och mamma, är man familjens projekt- och presentledare så är man) göra en kalender åt min mor och svärmor med bilder från året som gått. Samlade ihop bilderna idag och slogs av hur mycket jag saknar Sommarstockholm- och Helsingfors och Skåne och Ekenäs. Jag fattar att ni kanske också saknar sommaren och jag vill på inga sätt byta bort klimatet här mot vinter i Norden, MEN det ska bli fint med sommar.

På tal om familjens projektledare så pratade vi om boken “Så jävla trött” i den senaste bokklubben i Friday Lab Community. Julen är väl ändå den tid då det emotionella arbetet kvinnor (#inteallakvinnor) utför blir extra tydligt. Vi pratade om lösningar och kom kanske inte fram till något väldigt konkret annat än det som en smart bloggläsare kommenterade här: Dela upp sysslorna i tydliga block och låt gränserna mellan dessa block vara vattentäta. Om det är din man som tvättar, ska du inte ens tänka på tvätt. En annan läsning var att ta sin partner på en heldagsutflykt (alltså neutral mark) be hen i förväg skriva ner vad hen tycker att hen gör i hushållet (inklusive det emotionella) och vad hen önskar att man gjorde. Jag slogs av att det är en handling bara att prata om det. Genom att se att andra tänker och upplever vardagen på liknande sett kan vi konstatera att detta är en struktur, inte individuella problem. Eller så får man helt enkelt låta bli att leva med män.

Någon sa att det jobbiga med emotionellt arbete också är det emotionella arbetet i att kommunicera hur man känner utan att det blir anklagande och mynnar ut i en konflikt. Hu.

Sofia · 4 years ago
Tipsar om den här checklistan: https://vardgivare.skane.se/siteassets/3.-kompetens-och-utveckling/projekt-och-utveckling/jamstallt-foraldraskap/material-foraldrar/checklista-for-familjen---om-ansvarsfordelning.pdf Jag har i övrigt inga tips när en redan lever i en icke jämställd relation, om arbetet ska delas upp och projektledaren gör det, ja då blir det också ett jobb? Nu låter jag lite mallig här men jag är faktiskt inte projektledaren i min familj, inte min man heller. Vi har ganska naturligt tagit/fått olika roller men inte de klassiska enligt normen. Tror det blivit så pga jag inte är så himla bra på det här med barn, hus och hem (gillar ej att städa, ser verkligen inte när barnen behöver klippa naglarna mm) i kombination med att min man gillar att vara ”experten” på barnen, han har stenkoll på allt med sjukdomar, vad de äter och inte, eller vad det nu kan vara. Sedan fixar han mest med bilen och jag med inredning t ex så där är det klassiskt uppdelat efter intresse (som väl kommer ur normen well well) Älskar dock att diskutera allt detta, hur kommer det sig att så många kvinnor är projektledaren? Är alla de kvinnorna verkligen bara den i relationen som kan/vill/ser eller är det en roll som de tagit/fått?

Johanna · 4 years ago
"Hur kommer det sig att så många kvinnor är projektledaren? Är alla de kvinnorna verkligen bara den i relationen som kan/vill/ser eller är det en roll som de tagit/fått" Det är en fråga jag funderat över mycket också! Jag tror vi skolas in i att ta det emotionella och sociala ansvaret – att det är en del av kvinnorollen i familjer. I det ligger både outtalade måsten OCH att det är något fint och ärofyllt, som att se till att de runt omkring en har det bra och känner sig sedda. Det är också vad som gör de så komplicerat att säga upp sig från projektledarrollen tror jag, Det är en stor del av många kvinnors identitet och självvärde, rollen får oss att känna oss viktiga, kanske till och med oersättliga! Plus att en ju ofta gör något fint för andra genom detta ansvar. Som tex fotoboken som Peppe nämner. Själv har jag aktivt valt att vara mindre investerad i projektledandet, men på grund av min skolning som kvinna leder det tyvärr till ett gnagande dåligt samvete ibland. Vilket suger :-(

Johanna · 4 years ago
Vill också säga att hurra för att bloggen äntligen funkar på mitt wifi-nätverk igen. I månader har jag bara kunnat komma åt thewayweplay-domänen på mobilen utan wifi påkopplat Har aldrig stött på ett liknande fel innan, men iddes inte mejla deras support, så skönt att det äntligen är löst

Maria · 4 years ago
Jag har ganska konsekvent vägrat att ta på mig projektledarrollen i vår familj (tex får maken fixa julklappar/julkort åt sin familj, glömmer han det så är det inte mitt problem alls tycker jag, medan jag fixar klappar/kort till min egen familj). MEN när det gäller maten brukar planering mm falla på mig, helt enkelt för att jag älskar matlagning och vill ha kontroll där. Nu insåg jag dock att jag tar lite stress över julmaten, bland annat för att maken har diverse matrestriktioner. Jag nämnde detta för ett tag sen här hemma. Igår föreslog maken att vi nu i helgen ska sätta oss ner och gå igenom vad vi vill ha för julmat och vem som tar på sig att köpa/laga vad. Det gör jag så gärna! Enda sättet att lösa projektledarproblemet är nog att prata, prata, prata. Då blir problemet du nämner sist, "Någon sa att det jobbiga med emotionellt arbete också är det emotionella arbetet i att kommunicera hur man känner utan att det blir anklagande och mynnar ut i en konflikt" mycket mindre, för man är van att prata igenom de här sakerna och det blir inte så mycket som byggs upp och kan leda till konflikt. Jag sköter t.ex. nästan all inredning hos oss för att det intresserar mig, medan maken städar lite mer än jag, för att han är mer ordningsam. Men jag frågar ofta om han är OK med denna fördelning. Så här långt har svaret varit ja.

Tessa · 4 years ago
Älskar detta: ” Eller så får man helt enkelt låta bli att leva med män.”

Ulrica · 4 years ago
Jag med! Även om det förstås är en lite ledsam tanke så är den, ju fler år som passerar, alltmer tilltalande. Särbo el endast älskare känns som min (framtida) lösning. Just nu familjeliv i kubik...och ständigt balanserande på utmattningsgränsen.

Koko · 4 years ago
Jag trodde också att det skulle vara lättare att leva med en kvinna, tills jag gjorde det. Att bo ihop och försöka få vardagen att funka är jobbigt oberoende. Har ingen lösning, annat än att försöka vara generösa mot varandra.

Peppe Öhman · 4 years ago
Tack för perspektiv och erfarenhet! Och håller med om generositet. <3

Ana · 4 years ago
Svåra med alternativet att hålla sig till sin ände är ju när männens lack of action i ett visst område inte nödvändigtvis påverkar mig, som partner, kvinna, person nämnvärt, men ev barnen som hamnar i kläm? Tex farsan som glömmer barnens matsäck, gympapåse, tvätt, etc. jag, som tyvärr är kontrollfreak i många plan, försöker verkligen hålla mig borta från hans områden. MEN jag vet hur ledsen vårt barn blir när pappa ”glömmer allt” så för barnets skull måste jag ”ingripa” liksom?! Eller?! Har så jädra svårt för detta, hela konceptet är en catch-22. Damned if you do, damned if you dont liksom! Prata prata prata tror jag på, men håller med- jäkla ovärt att det hänger på mig som feedbackar att undvika konflikt för en viss annan som börjat sticka sin offerkofta. Anyone sett marriage story?!?! Tell me you love me?!? Podcasten where should we begin?! Äääeee, jag hoppar fan männen i mitt näata liv!! :):):):)

Elisabeth · 4 years ago
Ana, så här tänker jag: börja med att delegera områden som inte är så kritiska för barnen. T ex är det ju faktiskt ingen katastrof om det inte finns några rena byxor, det funkar att gå till skolan i smutsiga byxor också (Ok, inte om de är nerkräkta eller genomleriga, men rimligt). Och barnen bryr sig nog mkt mindre än du. Gympapåse är inte heller kritiskt, det löser sig alltid. Det brukar finnas lånekläder, eller så får de ha sina vanliga kläder. Matsäck är lite värre, men det är ju inte så ofta det är lunch i matsäcksform. Och det framgår ofta när de kommer fram till skolan, då får väl pappan rusa in på macken och köpa nåt, eller åka tillbaka från jobbet med det som glömdes. Och så kan man bygga nödsystem runtomkring, tex se till att det finns några nödenergibars i skolan, som inte ska ätas upp förrän vid kris, eller att det alltid finns dubbla uppsättningar stövlar, hemma och på föris. Rutiner som underlättar för alla. Jag har ett klockrent exempel på att min man inte agerade förrän han blev tvungen: med vårt första barn vaknade han aldrig när barnet skrek på natten. Han skyllde på att han inte hörde, och att jag gärna kunde väcka honom om jag tyckte det behövdes (too late, då var jag redan vaken). När vi fick vårt andra barn sov hen tätt, tätt intill mig hela natten. Om ettan skrek var det bråttom så att inte tvåan skulle vakna och skrika ikapp. Och, tada, plötsligt lyckas pappan vakna vid minsta lilla pip från ettan, för att han helt plötsligt förstår (även i sömnen) att hela familjens nattsömn hänger på honom. Så det är en attitydfråga, inte en fråga om glömsk personlighet. Om man vet att man är ensam ansvarig oavsett vad som gäller så löser man problemet även om det blir okonventionellt. Och det är därför du aldrig, aldrig kan påminna om det du inte är ansvarig för.

Elisabeth · 4 years ago
Ytterligare en fördel: detta lär också barnen att ta ansvar ( från en viss ålder iaf), därför att om de vet att det går lite halvtaskigt för föräldern att hålla reda på något blir de mer benägna att fixa det själva om det är viktigt för dem. Och det är bara positivt.

Anna · 4 years ago
Googla "checklista för en jämställd vardag" . Är förvisso mer praktisk inriktad, men bra ändå. Konstigt att sånt här inte sprids mer?? Troligen pga att 90% blir deppig av att göra den, om man är kvinna...män har i get att vinna på den. Men, bra att få det visuellt synligt ändå!

Anaconda · 4 years ago
Jag är fången i lite av en skuldkänsla som hindrar mig från att ställa krav på min sambo. Och det kommer sig av att han byggt ett hus åt oss och våra barn, lagt ner varje vaken minut på det och tagit hand om allt käbbel med inhyrda hantverkare osv. När han kommit hem trött och smutsig har jag liksom inte kunnat säga: -Och gympapåsarna då?? Nu är huset sgs klart, men ännu grejar han massor av praktiska saker med det och jag håller klaffen om gympapåsarna.. När kan jag börja kräva igen...?

Steph · 4 years ago
Jag försöker just nu vänja mig av med projektledarrollen. Bröt armen rätt illa i början av våren och har varit tvungen att prioritera mig själv detta år och får fortsätta med det ett tag till. Det har lett till att mycket haltat på hemmaplan och hösten har varit en riktig pina med saker som inte fungerat. Har min man legat sömnlös över detta? Nix! Har jag legat sömnlös? O ja. Flera gånger har vi diskuterat frågan och nu börjar saker hända. Handlar min man är det till exempel han som får ta ansvar för inköpslistan, jag tar inte ens upp frågan mer eftersom det ju är hans ansvar. Igår klädde han julgranen medan jag var på gym. Han har också påpekat att jag får vara nöjd med sättet han gör saker på och inte alltid kommentera hur jag skulle göra istället, vilket absolut var en ögonöppnare också för mig. Kanske en krossad arm kan leda till något positivt också på hemmaplan?

Elisabeth · 4 years ago
Hurra! Alltså, shit vad jobbigt med en krossad arm, men det du skriver visar precis på vad jag försökte skriva. Dvs att när det verkligen gäller, när det inte finns några andra alternativ, då kliver männen fram och gör det som måste göras. På sitt sätt förvisso, men det nödvändiga blir gjort. Så ja, jag tror att olika typer av kriser kan ge nya kloka insikter i familjepusslet och fördelningen av jobb.

Peppe Öhman · 4 years ago
(Stackar dig som har krossad arm)

Steph · 4 years ago
Kanske inte ett sätt jag rekommenderar egentligen:)

Steph · 4 years ago
Ja, visst har det gått men inte har det alltid varit så lätt att vara stressad över sin krossade arm och veta att man MÅSTE få den i skick nu för annars blir det inte och samtidigt sett allt här hemma. Men, samtidigt har min man också erkänt att han nog ser allt jag gör - vilket ju är väldigt mycket sagt.

Peppe Öhman

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.