The Way We Play

Så mycket ångest

4 weeks ago
Så mycket ångest

I dag åker jag till Stockholm/Helsingfors/Göteborg för att göra Friday Lab Retreat och sen Göteborgs bokmässa. Jag har en sån vansinnig ångest över att resa en kontinent och ett världshav från familjen. På en teoretisk nivå VET jag att det kommer att bli kul och intressant och fint och givande, men känslomässigt är jag ett vrak. Tycker att det blir värre för varje år. När jag står i säkerhetskontrollen på LAX skriker hela mitt väsen: “SKIT I DETTA! ÅK HEM TILL SANTA MONICA!”.

Men så kan man inte hålla på. Om jag ger efter för ångesten inför att åka på arbetsresa till Norden, vad är då nästa grej? Jag backar att åka bort på källhelg? Vill inte gå ut en kväll? Äh, ni fattar. Dessutom gör det väl människan gott att hantera lite negativa känslor också.

På plussidan är att Magnus alltid innan jag ska åka och medan jag är borta blir otroligt huslig. Ikväll städade och vek om alla lakan i skåpet med sängkläder. När jag kommer hem igen har han garanterat röjt och städat som fausiken. Det är som om min frånvaro släpper loss en otroligt renlig och ordningssam man.

10 Replies to “Så mycket ångest”

  1. Louise says:

    Å jag är precis likadan, utan att korsa atlanten!
    Jag VILL verkligen inte åka från familjen. Har ångest flera dagar innan (ibland längre) men nu för tiden förlitar jag mig på erfarenheten att det alltid blir bra och extremt sällan längtar jag ens hem hahah!

    1. Peppe Öhman says:

      Jag har haft ångest i VECKOR! (och längtar sen såklart inte hem heller) Men försöker att inte mata ångesten, utan snarare tänka på hur KUL det är att åka. Det fungerar korta stunder.

  2. Linda says:

    Jag har extrem ångest över att åka ifrån mina hundar.:-) Har inga barn och är väldigt hönsig över mina hundar. Tänker mest att de ska dö när jag är borta och att jag ska behöva leva med att jag lämnade bort dem fastän jag kunde ha stannat hemma. Min sambo blir för övrigt också väldigt huslig när jag är borta. Det är alltid städat, tvättkorgen är tömd och kylskåpet är fullt när jag kommer hem…

    1. Peppe Öhman says:

      Kan verkligen relatera. Min svärmor sa för övrigt exakt samma sak gällande hundarna i Skåne när hon ska åka upp till Stockholm.

  3. Eva says:

    Kännner på samma sätt och har allla möjliga katastroftankar i huvudet när jag reser utan familjen. Ser aldrig fram emot att åka utan dem. Väldigt jobbigt faktiskt och säkert helt irrationellt. Trodde inte man kunde vara så superhönsig, jag tänkte ju aldrig så själv när mina föräldrar var borta….

    1. Peppe Öhman says:

      HÖG igenkänning. skönt att jag iaf inte är ensam om de här känslorna.

  4. Britta says:

    Knepig avvägning! Man SKA väl lyssna på sin inre röst? Den säger ju ändå något viktigt. Samtidigt… man behöver också utmana sig själv, och säga ja till möjligheter. Men så här då: Var sak har sin tid? (Och vad händer om du låter bli? Bara en tid?) Just nu några år kanske man/du/jag/andra i liknande situation ska pröva tanken på att vara på en plats ett tag. Hmm, verkligen inte lätt. (Själv har jag låtit mjukisen i mig styra. …)

    1. Peppe Öhman says:

      Bra poäng och det är precis det jag funderar på: hur mycket ska man lyssna på ångesten (är det magkänslan eller nåt annat) och hur mycket ska man bara vara mjuk mot sig själv.

    2. Helena says:

      Därför att den så kallade inre rösten, dvs känslan, är helt opålitlig och inte har ett dugg med verkligheten att göra. Terapeuter skulle inte ha nå jobb alls om alla ba’ jamen ångesten är SANN jö, så den ska få styra mitt liv.

      1. Peppe Öhman says:

        Fair enough. Kan hålla med dig om att ångesten inte är en trovärdig ledsagare.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis. Skriver, rider, springer, äter och har sig.