Skammen över andras asighet

I en av de feministiska Facebook-grupperna jag är med i håller samtalen alltid saklig nivå, inte minst tack vare administratören Linnea som utan undantag är rättvis och närvarande. Jag läser ofta där, kommenterar nästan aldrig. I går, medan jag väntade på att tomatsåsen skulle koka upp, grävde jag ner mig i en tråd där en före detta medarbetare till mig gick på och förklarade var som är relevant inom feminismen och vad folk i gruppen EGENTLIGEN borde tala om i gruppen. Jag blev sugen på att slänga mig in i diskussionen, men beslöt mig för att istället berätta här. Den här medarbetaren, också han chef inom koncernen jag på den tiden jobbade i, förklarade ofta för mig hur jag egentligen borde sköta mitt jobb som journalist och lade sedan till vilken dålig chef jag var. Alltid småleende. När min vän och medarbetare sade upp sig informerade han aggressivt henne om att det här var hennes sista chans. Hon hade inte kompetens att få något lika bra jobb i framtiden. Hans osaklighet gick så långt att jag till slut var tvungen att anmäla honom till vår gemensamma chef, men det ledde bara att chefen hade ett snack med honom och medarbetaren blev sur och attackerade mig för att jag tjallat. Igår kväll tänkte jag på två saker, tänk att skammen över att någon varit ett as mot en kan leva kvar så länge. Att jag under så många år nuddade vid tanken på att det var jag som överdrev, var onaturligt känslig eller bara fick för för mig grejer. Skönt att den tiden åtminstone mestadels är över. Ja, och att just den här personen inte lider av FÖR mycket självinsikt eller intresse av att ta till sig kunskap om feminism.