En hyllning till att vara halvbra

5 years ago

Den där insikten jag nämnde i förra inlägget handlade om att jag blir sämre när jag försöker tvinga mig att vara bra. Det är väl ingen originell egenskap precis att misslyckas när en ska prestera framför andra, men det fick mig att fundera på varför det är så viktigt för mig att vara bra. Eller ännu värre: DUKTIGAST. Vi tar det från början. Under gårdagens dressyrlektion skulle vi rida ett tävlingsprogram framför de andra ryttarna. Programmet var superenkelt, men eftersom alla andra kollade på ens minsta rörelse blev det lite nervöst. Jag fick för mig att jag skulle visa mig på den styva linan, men det gick inte alls speciellt bra. Jag red en på sin höjd medioker runda och kände mig så misslyckad att jag grämde mig över detta hela resten av dagen. Det är ju helt sjukt att jag hade en dålig känsla i kroppen efter att ha utfört en hobby. Någonting som jag bara gör för att må bra, och i ärlighetens namn nästan alltid gör mig lycklig. Följande dag snubblade jag över den här texten i The New York Times som handlade om exakt det jag upplevt. Skribenten kallar det "a sign of a civilization in decline". Det är kanske att slå på den för stora trumman, men lite soligt är det ändå att vi kopplar ihop vårt värde som människa med hur bra vi är på våra hobbyn. Jag vet inte om det finns en koppling till sociala medier där vi hela tiden skapar berättelsen om oss själva. Eller om prestationssamhället helt enkelt uppfostrat oss (mig) till att hela tiden vara lite bättre, lite duktigare och lite nyttigare. Att det inte finns plats i den moderna, effektiva människans dygn att göra något bara för nöjets skull. Den här hösten ska jag därför jobba på att älska mig själv som en medelmåtta minus. Eller till och med acceptera mig som det räcker. Att inte ställa några som helst krav på mig själv att bli en bättre ryttare. Jag har faktiskt klarat av att göra det löpningen, slutat mäta tid och avstånd. Då ska det väl också gå i hästvärlden. https://www.nytimes.com/2018/09/29/opinion/sunday/in-praise-of-mediocrity.html Bild: Anna-Maria Photography.

AlandsPetra · 5 years ago
Intressant för mig som alltid avskytt att tävla. För mig blev skolgymnastiken först rolig då vi på 7:an fick en gympalärare som gjorde det klart för oss att dagens vinnare var den som förbättrat sina egna resultat mest. Det ledde till att jag faktiskt gick från att aldrig varit bäst till att flera gånger vara dagens vinnare! Dock har jag alltid avundats de med tävlingsinstinkt! Tycker att det verkar vara en häftig egenskap för själv ger jag alltid upp i tävlingssammanhang och skulle aldrig lyckats klara av att öva på det sättet utan blir liksom uttråkad å vill göra något annat istället....

Peppe Öhman · 5 years ago
Tänker att det är skönt med en så bra inställning. Ta det lugnt och vara så lugn i sig själv att ingen yttre bekräftelse genom segrar i tävlingar behövs.

Hanna · 5 years ago
Känner igen mig till 100 procent! Jag har bytt jobb i september och det har varit otroligt tungt att vara gröngöling, och inte få glänsa och känna sig riktigt kompetent. Blir så trött på mig själv då jag inte ger mig tid att lära mig och mogna i den nya rollen, utan tycker att jag borde vara bäst från dag 1.

Peppe Öhman · 5 years ago
Så jobbigt att vara ny på jobbet. Kan relatera till 100 provcent. Man är så TRÖTT de första månaderna, men sen så blir det ju bättre.

Sofia · 5 years ago
Hej, har en fråga som är helt OT här, men vi ska åka med två barn till LA under det svenska höstlovet, och är alltså där under halloween. Barnen orimligt pepp över detta, och jag undrar om du kan tipsa om gator eller områden där det är roligt att vara och där två barn kan få testa att trick or treata? Vi kommer att bo i Santa Monica. Tack!! Och tack för bra blogg och podd, följer båda.

Peppe Öhman · 5 years ago
Välkomna hit! Den sexton gatan North of Montana går HELT in och förvandlas till en Halloween-gata. I det sista huset bygger de en labyrint och hyr in skådespelare. Lite läskigt för de minsta, men mycket uppskattat för lite äldre barn. Alla får dessutom ett mjukisdjur.

Sofia · 5 years ago
Tack så mycket! Om jag ser er där kommer vi fram och säger hej : )

Peppe Öhman · 5 years ago
JA! Vore väldigt mysigt!

Lina · 5 years ago
Lite intressant dock att du ska "jobba på" att inte jobba på saker utan bara låta dem bli som de blir. Ytterligare ett mål alltså, att inte ställa upp så mycket mål. Du kan ju också vara en halvbra människa som har egenskapen (på gott och ont) att du ofta vill vara bäst. :)

Peppe Öhman · 5 years ago
hehe, point taken.

Josefina · 5 years ago
Jättebra artikel i NY Times! Angående att hela tiden bli bättre tänker jag att vi alla har sett den illustrerade bilden av vägen till framgång. Att den inte är spikrak uppåt utan istället ser ut som ett trassligt garnnystan. Men ändå envisas vi med att tro att det ska spikrakt. Många talar om att man måste våga misslyckas. Jag kallar det istället att stanna upp, fundera och omgruppera. Det är så lätt att bara köra på i det man tror är rätt riktning för att det är det som förväntas – av en själv och av omgivningen. Vi kanske då och då borde fundera på vad vi faktiskt vill – det kan ju förändras över tid – och hur vägen dit ska se ut. Och när det kommer ett hinder på den vägen att inte se det som ett misslyckande av hela projektet, utan som ett tillfälle att just omgruppera, tänka om, ta en annan väg – som i slutändan kanske är så mycket bättre eftersom den är genomtänkt en extra gång. En annan sak i det hela – när vi hela tiden vill vara bäst unnar vi ju inte någon annan att vara det. Det nordamerikanska sättet att ge uppskattning åt andras prestationer är något jag kan sakna och som jag försökt ta med mig hem till Sverige igen. Och att ge beröm är en win-win handling för jag blir väldigt glad av att se någon annan bli glad av mitt beröm. Sedan är jag inte något helgon. Klart jag vill vara bäst också ibland (ofta…). :)

Charlotte · 5 years ago
Min 8-åriga dotters mål är att inte vara sämst. Jag har tyckt det låter lite underpresterande men kanske det bara är friskt... hmm.

Peppe Öhman

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.