Helgen som pågår

Vad gör man då en helg i Santa Monica, frågar ni mig kanske inte, men här kommer en redovisning ändå. Jag inledde fredagen som vanligt med att rida. Först skulle jag rida min vanliga häst Gus, men eftersom han varit så vild på sistone föreslog min instruktör att vi skulle longera honom en stund före lektionen. I närheten sågade någon bräder och varje gång sågen satte igång fick hästen spatt. Till slut fick han återvända ut i hagen och jag fick rida en annan häst: Nunu. Vill egentligen inte erkänna detta ens för mig själv, men i hemlighet var jag lite lättad. De senaste gångerna har Gus varit mer av en rodeohäst än en dressyrhäst och trots att jag ännu inte varit nära att falla av är det inte speciellt kul att sitta på en opålitlig kuse. Då går all fokus till att lugna ner djuret istället för att rida dressyr. Plus att det skulle vara tråkigt att skada sig. Sen kom jag hem, svarade på e-postmeddelanden, läste igenom ett manus jag ska lämna in nästa vecka, hämtade Vidde från skolan, växlade mynt för att tvätta, tvättade, tog emot Viddes kompis Ali och gladdes åt att ungarna lekte fantasilekar istället för att spela skärmspel. Sen kom Alis mamma och hämtade Ali och de tre övertalade mig att Vidde skulle fortsätta kvällen hemma hos Ali. Sagt och gjort. Runt klockan sex började jag messa Magnus med frågor på när han kommer hem. Det blev till slut åtta-tiden. Vi är nu en vanlig LA-familj. Jaja, Maggan plockade upp Vidar på vägen hem och så promenerade vi upp till kvarterskrogen Spumoni. Vi åt penne arrabiata (jag), en calzone (Magnus) och Mac&Cheese (Vidde). Majlis somnade på vägen upp så hon fick ingenting. Personalen kom och fyllde på våra vinglas "on the house" hela tiden, men eftersom vi är ansvarsfulla vuxna sa vi STOPP ganska fort. Jag somnade tvärt när vi kom hem. Vaknade kvart i sju av att Majlis lagt sig tvärs över min kudde. Otroligt irriterande. Steg upp, kokade kaffe, läste tidningar och bloggar. Barnen vaknade, gav dem mat. Spelade in halva Magnus och Peppes podcast (blir ett BRA avsnitt!) och gick sedan på barnkalas som började klockan 10. Är det normalt med så tidiga kalas? Det var i alla fall reptiltema och en inbjuden reptilhanterare förevisade ormar, skölpaddor, ödlor och annat som man inte vill ha något att göra med. Man fick klappa de flesta. Lyckligtvis serverades det också generösa mimosas.   Sen traskade vi ner till Oceans Avenue och träffade några kompisar på Oysterette. De berättade om en filminspelning i veckan där tre chimpanser varit med. Regissören sa att de var som tvååringar, gulliga och kramiga och ibland sura. Goals på att få jobba med chimpanser (annat än ens egna barn). Så nöjd över mina Blankens-skor. Otroligt sköna och snygga. Tre olika personer ville prata om Princes "Purple Rain" när de såg dojorna. När vi kom hem redigerade jag bok en stund och sov en halvtimme. Bless you tuppluren. Och precis innan solen gick ner sprang jag en tur. Jag började med att lyssna på podden 1A, men det gick så trögt att jag beslöt mig för att byta till musik. Det hade blåst in en dimma från havet och kändes som vilken som helst höstdag i Helsingfors. Jag fick ett plötsligt infall av nostalgi och valde Kents "Sista sången". Där sjunger Jocke Berg bland annat om Malibu och om hur de plockar upp barnen från Roosevelt, alltså Vidars skola (Bergs brorsbarn gick i samma skola tills de flyttade hem till Stockholm för drygt ett år sen). Jag springer oftast med podd i öronen, men älskar egentligen att lyssna på musik. Det skapar en soundtrack till omgivningen och jag känner mig som en osynlig betraktare. Jag har hållit på med det här inlägget i ett dygn nu. I dag söndag har det inte hänt mer än att Magnus jobbat, vi spelat in podd och jag tagit en lååång promenad med Majlis i vagnen (lyssnade på flera bra poddar, tipsar om dem på Amerikabloggen). En gullig hund kom fram till mig och dens snygga ägare sa att hunden bara kommer fram till vackra kvinnor. Jag låtsades som om han inte sade det till alla han mötte och kände mig snygg resten av dagen.