Måste vi verkligen jobba så mycket?

7 years ago

Handen upp alla som inte har jättemycket att göra. Jobb att jobba, folk att träffa, barn att ta hand om, träningspass att utföra, resor att planera och så vidare ut i det oändliga. SVT:s Kobra hade ett superbra avsnitt om prestationsmänniskan och om hur allt ska kunna mätas i prestationer, om Tone Schunnesson och boken "Tripprapporter" som handlar om att inte jobba och hur provocerande det är och om hur träning blir ett sätt att tydligt visa att man verkligen jobbar hårt -också på kroppen. Bara att lägga ut resultat och bilder på sociala medier. Kolla på min kropps utveckling, liksom! Förr räckte det med att klippa sig och ha ett jobb, nu ska man vara så jäkla upptagen med projekt som innefattar varje liten smula i ens liv. USCH! Själv är jag totalt lurad av systemet. Jag presterar så det ryker om det och eftersom jag är så hjärntvättad blir jag otroligt provocerad av livsnjutaren Magnus som ligger oacceptabelt länge i badet, tar tupplurar, kollar på Netflix och dricker ett glas vin mitt på tisdagen. Själv är jag den lutheranska arbetsmyran som går omkring och suckar demonstrativt högt medan jag tömmer diskmaskinen och hyschar de andra när jag skriver nåt viktigt. ALLT ÄR VIKTIGT. För om det är viktigt är jag också viktig. Och jag fattar ju att vi utan min lutheranska arbetsmoral inte skulle ha möjlighet att bo här, men jag önskar att jag skulle ha lite av Maggans slackermentalitet i mig. Tagga ner lite istället för att vara så himla lydigt inkorporerad i det moderna samhället. Lite mer rebellisk än så. Hur är ni, livsnjutarna eller arbetsmyrorna? PS bilden ovan har Anne Hietanen tagit på Scandic Grand Central. Vi drog till Stockholm en helg och skrev tillsammans. Vill göra om det. ANNE, LÄSER DU DETTA? Nu pruttade Majlis så högt att hon väckte sig själv, blev skräckslagen och började gråta.

Anette · 7 years ago
Jag är också en arbetsmyra i alltför hög grad. Försöker kämpa emot, men inte är det lätt inte.

Jessica · 7 years ago
Är det kvinnligt/manligt? Har män lättare för att slappa? Vi har samma "fördelning". Min sambo kan ligga på soffan och spela TV-spel en hel helg utan problem, medan jag blir rastlös efter ett par timmar. För mig funkar det att slappa om jag bokar in tiden med argument: "ikväll ska jag slappa 3 h och se på netflix eftersom mitt jobb är stressigt just nu och jag faktiskt tränat 3 ggr redan denna vecka och jag har läst en artikel att man presterar bättre om man slappnar av ibland och bla bla bla" Alltså att bara SLAPPA kan man ju inte göra!

Erika · 7 years ago
Detta låter som jag! (Och min man)

Peppe Öhman · 7 years ago
Jag börjar se ett mönster här.

Matilda · 7 years ago
Jag älskar när barn blir rädda för sig själva. Så himla kul. Mitt psyke är som ditt men jag uppför mig som Magnus vilket resulterar i ständiga "fan vad jag är sämst" tankar.

Monika · 7 years ago
Jag brottas ibland med samvetskval över att jag valt att studera en gång till och inte prestera och arbeta som en God Medborgare. Kommer ha gått eftergymnasial utbildning sammanlagt nästan 10 år när jag är klar med det jag håller på nu. Så jag har absout en luthersk mentalitet, men försöker kämpa emot den. Vetskapen om hög arbetslöshet (och hur många onödiga jobb samt arbetstimmar människan blivit lurad att behövs) gör det lite lättare. Kanske någon som annars varit arbetslös jobbar ett jobb som jag hade haft nu istället för att studera. Och det är ju hemskt att en viss regering har bidragit till attityden att det är lite samhällsonyttigt att studera.

Erika · 7 years ago
Arbetsmyra och prestationsprinsessa. Är så j-a trött på mig själv. Kort sammanfattat. Måste se Kobra-avsnittet.

puva · 7 years ago
Om det finns något som slackermyra så är jag det. Slappar när chansen uppenbarar sig men jobbar hårt när jag jobbar. Men bör sägas: Har krävt åratal av träning och några burnouts för att nå denna balans i livet. Ack ack.

Emma · 7 years ago
Jobbar mycket när jag är på jobbet men hemma gör jag knappt någonting (har inte ett arbete som man kan ta med sig hem så när jag lämnar jobbet så är jobbet kvar där).. Ligger på samma plats i soffan och surfar, läser böcker och kollar på tv mellan 18-23 varje vardagskväll! (Delar på matlagning och städ med min sambo så det tar inte så mkt tid i en liten lägenhet). Har noll ångest kring min slöhet och tänker bara att man får passa på nu så länge man inte har några barn!

Maria · 7 years ago
Haha din sista mening :D <3 Det här temat har jag faktiskt gått och funderat på mycket på sistone. Ibland känns det som om vardagen och livet bara snurrar fortare o fortare. Upp på morgonen, robot mode på, mat på bordet, ungar påklädda, iväg, hem o fixa, köra hit o dit, ordna o boka, mejl... osv osv. Sent o sova, hackiga nätter, upp igen o sen allt pånytt. Missförstå mig inte, jag är en person som gillar vardag o rutiner (till en grad) men det är mera takten som jag för tillfället har svårt med. Eller har reagerat på. Att mina barn lever en barndom där det alltid är bråttom, ibland känns det som om vi är alltid påväg nånstans. Jag talade med en bekant här om dagen, hon sa att hon är väldigt mån om att ha kontakt med sig själv, hon värnar om den kontakten, sin intuition. Det här kanske låter lite humflum, men jag förstår henne. Vi pratade om att man kan ha mycket att göra men att man ändå samtidigt är pånåt sätt rooted, kopplad till sig själv. Man är liksom här o nu. Hon lever ett väldigt lugnt o harmoniskt liv (i mina ögon). Jobbar rätt lite (inte 9-5jobb) och tackar glatt nej till en massa erbjudanden, hon lyssnar helt enkelt på sig själv, sin intuition. Om det blir för mycket så går det över säger hon. Den här diskussionen fick mig att tänka. Speciellt på det där om att tacka nej. Att sätta gränser, att vara tråkmånsen som inte alltid ställer upp. Att inte prestera så mycket hela tiden. Och att känna sig själv, vara här o nu, medan man presterar.

Linda · 7 years ago
Jag ar arbetsmyran och mannen livsnjutaren.

Lina · 7 years ago
Jag misstänker att jag lider av dubbla personligheter. Å ena sidan är jag fantastisk på jobbet och får underverk gjorda å andra sidan är jag den absolut lataste människan jag känner. Kan ligga ner och kolla på netflix och dricka rödvin utan att ens märka att säsong 1 gått över till säsong 2. Det mesta motiverar jag med att jag förtjänar det och tycker väl egentligen också att jag gör. Njuter av det mesta och kan vara sådär supernöjd av att göra ingenting. Å andra sidan är det också en grej som driver mig framåt i arbetslivet. Ju bättre det går desto latare får jag vara. Kämpar helt enkelt för att få chilla i livet utan att ha dåligt samvete. Funkar ändå väldigt väldigt bra.

Peppe Öhman · 7 years ago
Tycker att det låter som den ultimata kombinationen av personligheter.

Emm · 7 years ago
Slackermyra lät bra! Både Matilda och Puva tror jag att jag bifaller. På arbetesplatser blir jag dock oerhört provocerad av dem som åker snålskjuts och inte drar sitt strå till stacken.

puva · 7 years ago
Måste tilläggas: har flera privilegier här, som fast anställning, förstående arbetsgivare, bra arbetsledning, stabil och bra relation i jämställt förhållande, för att nu nämna några saker. Har kunnat rämna i lugn och ro, så att säga. Det får en hålla i minnet.

Peppe Öhman · 7 years ago
Ja DET är vidrigt. Alltså freeriders som sedan dessutom låtsas att de jobbar lika mycket som andra.

Jessica · 7 years ago
Så trött på att lida av denna additionsstress som gör så att många i min ålder (19-25) är helt slutkörda för att de tror att alla andra är så mycket bättre, har bättre studieliv, bättre förhållanden och allmänt mera feng shui med livet än vad man själv är. Är i princip arbetsmyra men har så lätt att bara släppa allt o säga nej- det leder ändå inte till något, kommer aldrig få ett jobb så kan se på Netflix istället. Det tar mig 3-5 dagar innan jag är tillbaka på ekorrhjulets topp igen.

Peppe Öhman · 7 years ago
Så hemskt att folk är slutkörda redan som så unga. Njut av Netflix och vetskapen om att det allra allra mesta kommer att lösa sig.

Héléna @ Chez Héléna · 7 years ago
Todella hyvä kirjoitus! Minä stressaan joka asiasta koko ajan. Ihan pienetkin on juuri niin kuin sanoit, muka tosi tärkeitä. Koko ajan mietin, että pitäisikö mennä johonkin kuukausipalkkaiseen työhön. Eiks se ollut paljon helpompaa?

ylva · 7 years ago
Detta funderar jag så himla mycket på när nu var och varannan jag känner är sjukskriven för utmattning. Och just dessa personer, triggar ofta upp ett lite jobbigt tempo på arbetsplatsen, och det tempot är jag inte helt övertygad om att ens är så produktivt. Lite som att man hela tiden ska se lite stressad ut och gärna säga saker som "åh det finns inget att göra, jag blir så lat när det inte finns något att göra, jag jobbar bäst när jag har mycket". Det kanske bara är så att vi är olika, men jag tycker att dedär lugna stunderna är sköna, man kan babbla lite med andra och skratta åt sina egna skämt och allting behöver inte vara döallvarligt hela tiden. Jo såklart, jag irriterar mig på lata personer (ja det gör jag) om man låter andra göra ens jobb och sånt, men jag tror att man orkar mera om man har en normal arbetstakt och är lite livsnjutare. Plus att folk nog hellre umgås med någon som utstrålar lite lugn.

Peppe Öhman · 7 years ago
Tror som du att flk verkligen jobbar bättre om de får andas och slappna av mellan varven.

emma · 7 years ago
åh, vad jag känner igen mig! är inte en prestationsmänniska, snarare en pliktmänniska enligt devisen gör tio tråkiga plikter och belöna dig med en rolig sak. min sambo kan däremot lätt sova bort hela helgen eller kolla netflix tre timmar varje kväll i en veckas tid, vilket får pliktmänniskan i mig att protestera "men disken är ju inte urplockad än, hur kan du belöna dig själv med detta?!". han tar 50% ansvar för hemmet, men inte möjligtvis i samma ordning som jag med min pliktkalender. det har varit svårt för mig att acceptera att han inte vill göra saker enligt min modell och givetvis lett till en hel del sura kommentarer vilket såklart inte är mumma för relationen. men de senaste åren har jag ändrat taktik och ungefär hälften av gångerna joinar jag honom framför teven och hälften av gångerna pysslar jag med de trista hushållsgöromålen framför näsan på honom. det tar inte lång tid förrän han blir inspirerad eller nåt, lämnar teven och tar fram dammsugaren eller börjar fixa i köket. på så sätt har vi väl mötts halvvägs kan man säga.

Peppe Öhman · 7 years ago
igenkänning! jag kan inte slappna och belöna mig förrän arbetet är gjort. Men tack för gott exempel att det går att ändra på sig.

Anne Hietanen · 7 years ago
Jaa, nu läste jag! Är inte snabbast i stan. Voi nej, oj vad det var länge sedan vi sågs och hundra år sedan denna bild. Snart får vi nog ta nya bilder igen. <3

Peppe Öhman

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.