En annorlunda jul

Vi såsar omkring och nån pepparkaka kavlas ut på köpedeg och glöggen ersätter fredagsdrinken. Vi har flyttat in i vårat showroom medans vi renoverar snickeriet vi köpte för flera år sedan så nu bor vi ståndsmässigt och julgranen trivs i slottsliga salen. Kallt som s-tan är det så pyjamas har köpts in;

Vad vill man ha då i år? Jag vill vara frisk, vill helt egoistiskt att mina nära och kära ska vara friska och att vi snart snart ska få kramas igen.

Jag vill dansa tills jag svettas i fullproppad liten bar, helst till skränig livemusik. Jag vill ha middag utan att räkna gästerna, jag vill bestämma själv när jag kommer hem, de kvällarna jag äntligen lämnar hemmet för en middag på stan, och jag vill lämna barn i skola utan munskydd. Jag vill slippa ångest på mataffären för att jag tog i frukten utan handskar och jag vill ha livet och friheten och tryggheten jag inte visste att jag älskade så extremt mycket, tillbaka.

Jag vill inte heller ha detta konstanta dåliga samvete över att jag egentligen inte får vara ledsen över situationen, vi har det så galet bra i jämförelse med många och vi är inte – peppar peppar – i en riskgrupp.

Häromdagen öppnade parkerna här på Mallorca och barnen galopperade dit som kor på grönbete. Då grät jag. Lycka och sorg samtidigt. Vi räknade dagarna tills randiga polistejpen togs bort och det var fritt fram. Och dom sprang, fast det regnade så sprang dom in i parken och rutchrutchrutchade nerför kall, blöt kana i timmar.

Våra duktiga barn. Och då menar jag våra som i alla duktiga barn som inte får leka som dom vill och behöver och som inte kan krama mormor eller ha kalas. Dom är såna hjältar i det här, gnäller inte, utan accepterar och hoppas framåt.

I jul tar vi inget för givet, eller jo, barnen gör det, tar för givet att tomten kommer med plastleksaker och att kusinerna kommer leka med varandra, men jag tar inte ens för givet att vi kan träffa mina föräldrar. Kanske utomhus om alla är helt symptomfria.

Men köttbullsmacka med köpt fabrikslagad rödbetssallad sån som är omöjlig att få bort lila fläcken ifrån, framför brasa på landet, hund i knät och barn som gällt överröstar både Körberg och Carolas försök till julstämning – det vill jag ha. Det kan ingen epedemi ta ifrån mig.

Jag vill hem. I hela kroppen känner jag att jag vill till Sverige och jag vill ha någon sorts normal julkänsla även om den bara är 10 procent av en riktig jul så vill jag HEM.

Barnen kommer hem från skolan i uniform och sjunger sånger jag inte kan.

Dom minns inte lucia och ”jag vill inte ha gul bulle mamma, jag vill ha den vanliga” säger dom otacksamt när vi åkt hela vägen till svenska bageriet för att köpa lussebullar.

Vi missar adventerna för ingen och inget påminde oss, och inte ett enda fönster har jag sett med sån där fulsnyggtrygg trekantig elljusstake som liksom hör julen till. Vartenda kontor man någonsin jobbat på har såna. Vartenda dagis. Vi har hängt upp en stjärna vi haffat på Ikea men fönsterjäveln öppnas inåt så det blir liksom fel.

Det är fint och det är gossigt med slingor i palmerna och doft av churros och glaserade äpplen på gatorna här, men det är inte mina vanor, min uppväxt, det är inte jag. Det känns som vi hälsar på.

Extremt bortskämt och i-landsproblemigt det är jag väl medveten om. Det är inte så att jag inte uppskattar det – nej tvärtom – jag strosar med barnen till torgen och köper en flottig strut med friterade sötsaker,  vi försöker lära oss om Spaniens högtider och sjunga med i låtar om belen och navidad och kollar på julkrubbor som står uppställda lite var stans men det blir liksom deras låtar vi sjunger. Deras traditioner vi tittar in på från ett fönster. Vi har varandra och vi har vänner men jag känner mig ändå så utanför här just kring jul. Det är så traditionellt och så familjärt att jag känner som jag hälsar på och skrapar på ytan men kommer aldrig vara lika självklar här som jag är hemma.

En bråkdel och ett minimini-problem utav många betydligt större, sorgligare och svårare problemen, men en liiiiten insikt av hur det måste kännas att komma till ett nytt land som invandrare.

Jag vill se glåmiga dagisbarn sjunga staffan falskt och i otakt. Statiskt hår och stripigt glitter, kanske en jacka under luciaklänningen och se spektaklet i lerig iskall park. Äta dagisbullar på egen risk för barnen har så (usch va hemskt och gulligt) hjälpt till och baka. Köpa hyacint och Aladdin till nån redig fröken (nej PEDAGOG) och krama HEN ordentligt och säga tack för termin och god jul och va fint ni gjort och liksom känna mig trygg i att så här gör man. Med allt. I stort o smått. Jag är inte självklar här, kan inte oskrivna (eller skrivna) regler, är liksom en outsider fast jag kan språket, har flera spanien-år i bagaget, spanska vänner – så är jag liksom la sueca.

Tänk vad tryggt och okomplierat att ha barnen i skola hemma, börjar jag plötsligt tänka. Inte nu famla i nån sorts blindo om; hur gör man här? Och särskilt nu? Jag får inte ens gå in i Max klassrum för det är avspärrat två meter innan, och jag har ALDRIG sett någon av mina barns fröknar utan munskydd? Inte ens tagit dem i hand. I år gör Max klass en belen (en julkrubba) och den kommer vi kunna livestreama på nätet. PÅ NÄTET. Och Max ska komma utklädd till payes som verkar vara typ bonde eller herde och jag vill trotsa o chsätta på honom staffansstrut, men han har glömt vem Staffan ens är och då vill jag gråta.

Om en vecka så kommer vi hem. Hem till mörkret ni alla är så evinnerligt trötta på. Hem till restriktioner och frustrationer och regler vi måste följa för att kunna vara friare snart igen.

Frihet. Det vill jag ha i jul.

Det önskar jag mig för 2021.

I år ska jag vara extra snäll mot mig själv. Inte tjata. Inte stressa så jäkligt. Oroa mig så mycket. Det blir nog bra. Och blir det inte det så gör vi om och så gör vi rätt. Har vi hälsa så löser sig resten. Jag ska skämma bort mig själv, ta en extra bit kaka eller två eller tre, läsa böcker inpå småtimmarna nedbäddad i fluffigt täcke och försöka stanna och njuta i känslan av att krypa ner i nymanglade lakan i ett svalt rum med knarrande golv.

När barnen kommer in på natten och jag har små iskalla hälar i magen, varm andedräkt i örat och en hund som lägger sig rätt över oss då kan jag ibland ligga vaken och tänka ”passa på nu Lina, passa på för fan och tanka kärlek”. Som att deras energi och villkorslösa tillit, förtroende och naivitet liksom läcker ut till mig och jag måste stanna upp och tacka någon. Tacktacktack för att jag fått allt det här. Tacktacktack för att det ligger en skrufsig hund på mina fötter med tassar i vädret och snusar. Tacktacktack för att en rosig liten knubbis till fyraåring finurligt kikar upp under lugg och trycker sin gosedjurstax i mitt ansikte och säger bestämt detta är bar en gammal god vän till mig och så somnar han om. Så gråter jag lite igen för att det är så fint och så tryggt och tänk vad hemskt när de inte kommer in på natten och när de inte tycker och tror att jag kan allt och har rätt och är stabil? När dom ser igenom mig och inte vill hålla hand på skolgården längre?

Tacksamhet och frihet, det önskar jag mig.

Så vad gör vi de dagar vi lämnar pyjamaserna? Jo ibland efter skolan tar vi en läsk på det ganska glesa men julbelysta torget. Ett varv i karusellen. Vi slöar på helgerna, utflykter från by till by. En gammal kyrka på ett torg och en skiva mandelkaka i skrufsig bar.

Vi är superlazy och planerna flyter in i varandra och det är helt okej. Är det sol så njuter vi av det, är det regn så stänger vi in oss, tänder ljus, äter carbs och ser på julkalendrar och Ensam Hemma.

Vi har varandra, vi har hälsan, resten är frosting on the cake.

Vi accepterar men fantiserar.

Accepterar att just nu är det inte fest men ingen kan stoppa oss från att ta en extra bulle? Göra fest hemma? Vi har lyxen att fortfarande kunna ses utomhus, att ha solljus och oftast okey väder så det sociala sker på torgen, på stranden med stora koftor och en varm choklad. I parken, nån cykel, lycklig hund och sitta i lä. Jag är rätt bra på det där att stanna upp och se. Det har jag nytta av nu, att försöka insupa en blick, det där glittret i ögat hos ett glatt barn. Känna doften av luften de gånger vi inte har munskydd, på strand eller i skog där man kan ha avstånd. GAH tänk att vi tog det för givet? Se det gulliga eller roliga eller fina i vardagssituationer eller bara njuta av ljuset en eftermiddag. Okej, PRETTO tänker ni (och jag håller med) men det hjälper mig i alla fall att hålla huvet över ytan. Men ibland gråter jag ändå lite grann i smyg. Häromdagen sjöng jag för mamma som fyllde 70. Jag satt med på facetime mellan paket och blommor på frukostbrickan som min syrra serverade henne i trapphuset, på avstånd. Då grät jag för att jag vill krama, sjunga och äta middag hemma hos mamma och ha huset fullt. Men också grät jag lite för att det ändå var fint i det fula att vi får vara kreativa och att kärleken och glädjen kan vi inte tas ifrån. Tvärtom, känner den starkare än nånsin.

Följ Lina på instagram @linakjellvertz och läs hennes blogg här