Hurt by baby!

Igår kväll när jag skulle till att natta baby Bill skallade han mig med sitt lilla huvud! Så pass illa att läppen sprack. Alltså min läpp, inte hans.

För som tur var så hände ingenting med Bill. Trodde där i mörkret att han helt klart fått ett märke från mina tänder på sin pannan. Men inte en skråma någonstans. Däremot ser jag ut som ett miffo idag, med svullen läpp som är sprucken inifrån munnen och fram. Läckert!

Denna händelse, ledde i alla fall in mig på tanken att rapportera lite sömn. Det vill säga, status gällande nattningsrutinerna här hemma. Om ni vill höra?

Men till nattningsrutinerna då. Läget är sådant att det är jag som nattar bebisen… och Jonas fokuserar på de andra två. Ändå bra upplägg för nu, tänker jag.

Alltså, jag och Bill inne i vårt mörka sovrum, lyssnandes på Jonas och tjejerna som tandborst-stojjar där någonstans vid en avlägsen toalett. Jag och en bebis, som just nu inte kan komma till ro. Han slänger sig fram och tillbaka i sängen och jag parerar för att han inte ska falla ned i golvet. Så kan vi hålla på! Länge, länge… därav gårdagens skallningsskada och min bultande underläpp.

Suck… ja, just nu är vi väl inne i någon fas. Så som det är ibland… en fas där det gäller att hålla tålamodet i schack. Konsten att behålla besinningen så långt det bara möjligen går, och känslan av att  livet bara rinner förbi där utanför sovrumsdörren. Känslan av att gå miste om allt medans man ligger där inne i mörket, och klockan den bara tickar. Hinner bli nio och sedan halv tio. Drömmen om att få ligga i en soffa och se på en serie blir allt mer avlägsen.

Faktiskt nu när jag tänker på det, vi kanske ska byta! Jonas får ta vildingen som skallas och jag tar de stora. Alltså, varför har jag inte tänkt på det?? Lifehack!