Livet precis nu, i valpträsket

I fler veckor har jag försökt forma de här första trevande meningarna i mitt huvud. Det där om att jag tappat bort mig i bloggandet. Det blir alltid som ett hinder att bestiga efter en lång paus och just dessa meningar kan vara det tråkigaste som finns att läsa så vi lämnar det där. Här är jag iaf igen, på andra sidan en lång höst och vinter som jag börjar se ljuset från. De mörka årstiderna har alltid en tendens att dra ner mig och jag går på sparlåga alldeles för stor del av tiden. Det är klurigt det där med att uppskatta årstider men samtidigt banna 50% av dem.

Förra helgen åkte jag, Engla och Christian ner till Helsingborg för att hämta hem Truls! En efterlängtad, ljus Golden valp på 8 veckor. Det ska föras till protokollet att jag inte alls är någon hund- eller djurmänniska men jag har fallit för trycket här hemma och längtan efter en till hund för min man har pågått i flera år. Under den sju timmar långa resan hem hade jag det lilla knytet i famnen och jag skulle ljuga om jag inte sa att jag tyckte det var mysigt.

Veckan som gått går att definiera på precis samma vis som när en kommer hem med en nyfödd. Det är som att vi lever parallellt med vårt vanliga liv, som att vi är i någon form av vakum där sömnen brister, hålltider för mat klockas och de springs ut och in som om vi vore jojos. Hoppet om bättre rutiner och några timmars mer sammanhållen sömn pockar ständigt på.

Helt ärligt hade jag inte en aning om intensiteten det är att ha en valp. Vi tog över vår andra hund Franka när hon redan var närmare året, rumsren och ej lika bitbenägen som Truls. Jag vet att de slitiga veckorna nu kommer vara värda mödan och bortglömda om några månader, precis som bebistiden. Han är ju på riktigt det gulligaste jag sett och de där frågande ögonen som ser på mig får till och med mitt hjärta att smälta. Hur cheesy de än må låta.