Dimman

3 years ago

I mitt äktenskap, och Johans också för den delen, så har vi ett mörkt moln konstant runt oss, en tung dimma som lyckas ta sig in överallt. Viftar man med handen i luften så kan man absolut få den att lätta, men aldrig få den att försvinna helt.

På somrarna är det speciellt påtagligt, som ett litet bi som irriterar Johan och som stressar mig.  Ofta kan vi skratta bort det, men nu när vi stannat längre i Torekov den här hösten så kan vi inte skämta bort det längre, varje dag påminns vi…

Och nej, det handlar inte om några felsteg i det heliga äktenskapets löften och inte heller om det vardagliga gnabbet och suckandes, även om det vardagliga absolut späs på av denna dimma.

Jag har nämligen inget körkort.

Och i New York så är det ju coola bananer att inte ha det, där har det inte ens varit ett problem liksom. Men här, på Skånes landsbygd är det inte bananer kan jag säga. Här behöver man bil. Och det blir ju ett problem eftersom allt som har med bil att göra hamnar ju på Johan. Och det tär ju längden, och när det tagits upp så vet jag att jag har råkat yttrat ord som: men gift dig med någon som kör bil då om det är så jävla viktigt! Lite på skämt men ganska mycket allvar.

Varför tar jag inte bara det där jäkla kortet då kan man tycka?

Alla pratar om den otroliga friheten det ger, och ja, jag fattar verkligen det. Visst har jag flera gånger önskat att jag bara skulle kunna busvissla ihop alla barnen en eftermiddag på sommarlovet, snurra bilnyckeln lite coolt på fingret, och glida fötterna in i ett par Birkenstock med dagens bikinitopp under t-shirten och skönt och lugnt säga; Är det någon busunge som är sugen på glass nere i byn?  Men istället beställer jag storpack med isglassar från Mathem som trycks in i den överfulla frysen, och tycker att jag löst problemet på det sättet istället.

Men jag är livrädd för att köra bil, jag har rattskräck. Jag tror att jag skulle vara farlig i trafiken för att jag skulle tveka och mesa för mycket. Och det är väl bra att man har den självinsikten?! När jag sitter bredvid Johan så håller andan i varje kurva eller omkörning och tänker att jag aldrig, aaaaldrig kommer att kunna ha körkort. Min mamma säger alltid att det är så mycket jobbigare att sitta i passagerarsätet bredvid någon som kör än att köra själv, men jag vet inte om hon har rätt.

Och ja, det skulle det vara fint om jag kunde bidra lite mer med vardagshandlingen och ärenden så att inte Johan behövde köra skytteltrafik fram och tillbaka hela semester, det fattar jag. Jag cyklar till affären och försöker bidra, men helt allvarligt är jag livrädd för att cykla också, men det vågar jag knappt säga högt.

dimman

Men när man har en sån här fin cykel så behöver man väl inte bil??

Och det är klart att ingen kan tvinga mig till att ta körkort om jag verkligen inte vill, men det vore onekligen bra för familjen.

Jag skulle ju ändå vilja ha det, men i så fall om jag kunde slippa rädslan för att faktiskt köra. Alltså det jag försöker säga är att jag skulle lätt vilja försöka ta körkort, om det vore så att  jag vaknade en morgon och inte var så jäkla rädd av mig hela tiden. Kanske får gå i KBT eller något först.

För med körkort kommer jag ju hamna i situationer när jag behöver hämta barn osv, och bara tanken på att göra en vänstersväng på en landsväg får mig att svettas. Samtidigt skulle jag ju dock inte hamna i situationer där en leveransgubbe ser helt chockad ut när han ber mig att flytta på bilen så han kan köra fram till huset, och jag då tvingades säga att jag vet inte hur man gör och fråga om han kan göra det istället.

 

dimman

Okej kanske ibland då…

Och det jobbiga är ju faktiskt att jag har ju försökt. I flera omgångar till och med. Jag har aldrig kört upp men jag började övningsköra med nån pojkvän när jag var typ 17 och det inte var så meckigt med handledartillstånd och kurser man måste gå osv. Övade även med pappa nån period, ett fint sätt för oss att bonda igen efter mammas och pappas skilsmässa. Men sen rann det ut i sanden. Sen tog jag tag i det igen när jag var gravid med Jack, gick intensivkurs och hela baletten, skrev till och med teoriprovet med bara ett fel. Men bangade uppkörningen för jag tyckte att jag var så jäkla gravid och skulle föda vilken dag som helst. Tänkte att jag gör det efter förlossningen istället. Hahaha… Det gjorde jag icke.

När jag satt bakom ratten i dessa helvetesmaskiner så kändes det som om det är jag som att jag har ansvar över allting som sker i trafiken. Allt inom typ 20 mils radie runt min bil hängde på mina krampiga axlar som satt under öronen. Jag övertänker högerregeln och börjar stressigt tänka, inte bara på mina händer, utan vilken hand som är deras höger i den andra bilen, för att vara hundra på att jag får köra, och vara hundra på att de fattar, att det faktiskt är jag som får köra. Får pulsökning bara att tänka på det. Min körlärare sa alltid; Men Elin, du måste fatta att de andra bilarna ser ju dig också, var inte så stressad. Och jag mumlade tillbaka tillbaka att det inte är värt att chansa, samtidigt som jag med stissig blick stirrade på bussjäveln framför mig som ska svänga ut, trafikljuset som snart skulle slå om, bilen som vill parkera, tanten med rullatorn tre övergångsställen bort, extrapris-skylten på ICA, kossan på ängen och fönstret som öppnades på andra våningen.

Fattar inte varför jag inte tog det när jag var 18 som alla andra, när man var ung och orädd liksom. Ska i alla fall börja med att förnya mitt övningskörningstillstånd nu… eller nästa år.

Usch, nu har jag skrivit så mycket om att köra och bilar att jag ligger här och blir åksjuk.

emma · 3 years ago
Är precis lika rädd. Lyckades (med massiv ångest) ta körkort för snart 1,5 år sedan och gör fortfarande allt i min makt för att slippa köra. Är dock gravid och ska flytta ut på landet så snart kommer jag inte undan längre :::::) Bävar inför den dagen. Ska köpa en automat-bil i alla fall så jag har en sak mindre att tänka på. Jag hoppas att ångesten ska släppa med tiden, lite bättre har det blivit även om jag hellre cyklar med IKEA-kassar på var sida av styret än att ta bilen och hämta paket.

Sara · 3 years ago
SÅ MKT igenkänning. Tillochmed biten om när vi är på landsbygden i Skåne varje sommar och problemet blir akut. Bor då mitt ute på landet långt från bussar. Men alltså. Om 10 år så lär det ju krylla av självkörande bilar i trafiken så snart behöver vi inte våndas längre! (Förutom möjligen över att bli krockad av körande robotar då...)

Ida · 3 years ago
Åh , jeg kjenne meg sånn igjen. Har hatt kjørkort siden jeg var 19år,men er såå engstelig for å kjøre. Nå er jeg 45, og har ikke kjørt en bil på vel 8-9år. Kjenner på den samme redselen som du beskriver. Men jeg sykler, går og kjører kollektivt. Funker det også . God mandag tkl deg ❤️

Agnes · 3 years ago
Jag känner precis som du angående bilkörning. Jag tog körkort för 14 år sedan men rädslan släppte aldrig. Jag kämpade verkligen jättemycket första året och tvinga mig att köra hit och dit men till slut gav jag upp. Jag försökte ta upp det igen för några år sedan innan jag skulle få barn och även om det alltid gick bra så skakade hela kroppen och hela sätet var blött av svett och känslan var bara ”aldrig igen” efter varje tur och tillslut kom ångesten flera dagar innan vi skulle köra och jag orkade helt enkelt inte mer. Jag tänker jätteofta på hur mycket friare, enklare och roligare mitt liv skulle vara om jag kunde köra vår svindyra bil (senast idag när jag hämtade på förskolan och regnet vräkte ner). Det är ju så dumt att man inte kan öva på att köra i trafik utan att vara i trafik . Blev ändå peppad på att ta tag i det här nu. Tröstande att höra att jag inte är ensam i det här!!!

Leena · 3 years ago
Tänk att jag köpte bil efter så många år. Jag behövde bara bli lite arg... Puss puss

Elin · 3 years ago
Tog körkort för 1,5 år sen, livrädd, som 32-åring. Trodde att ALLT skulle lösa sig om jag bara lärde mig hur man gör, automatiserade det praktiska. Men jag vill fortfarande inte köra, skulle aldrig ge mig iväg till en annan stad och blir illamående av att ens tänka på motorvägskörning (trots att jag vet att det är säkrare än stad/landsväg). Kände mig som en superhjälte efter uppkörningen dock och tycker att det är mysigt att köra typ på tomma sensommarvägar på landet med bra sikt. Jag är helt för att normalisera och ganska ofta lyssna på olusten, bilar är ju sämst. Skönt att läsa om fler räddisar här, oavsett, heja oss alla. Och du möjliggör en miljard drömmar och projekt för din man även om han är less på att göra bilärenden, inte att förglömma!

Lotta · 3 years ago
Jag har också varit där..panik och tårar.. var så jävla rädd för att köra men jag tvingades till det liknade er situation.. (landsbygd utanför Paris) Och kan jag så kan du!! Gör’t bara! Tänk inte.. tankar gör att vi snubblar in oss i trassel som inte är på riktigt! För det förflutna kan inte skada oss längre (det har redan hänt) och framtiden finns inte (det har inte hänt) ! Det som finns är nu! Kontakta körskolan i veckan lägg upp en plan du har kortet inom en månad du har ju nästa redan fixat det!! Lycka till!

Caroline Borg · 3 years ago
Hear you! Jag tog körkort när jag var 20 år, på tvång eftersom jag fått ett presentkort i studentpresent som gick ut det året. Jag var livrädd, körde mot trafiken i ösregn och skarp kurva på landsväg (du hör ju!) under uppkörningen men fick det trots allt uppkörning nr 2. Sen körde jag inte mer på 11 år. Men för 1,5 år sen blev det ohållbart när jag behövde ta mig ut till min frilanskollega i Norrtälje stup i kvarten och därför började jag köra så smått, i kvarteren och sen utökade jag vidderna mer och mer. Fortfarande livrädd, men vet du – idag kör jag överallt utan problem! Fortfarande med STOR respekt för bilen och framförallt alla andra bilar. Och jag kör alldeles för långsamt på landsvägar, men det är helt ok! Du kommer också komma hit, lovar & tror på dig!

Monika · 3 years ago
Åh, det här är ju jag-bara typ 25 år äldre... Jag är livrädd för bilar... Rädd att åka med och sitter på helspänn även om det handlar om en resa på 100 mil-och är helt övertygad om att jag skulle köra ihjäl ngn på fläcken om jag själv hade körkort. I bra stunder tänker jag på vilken miljöhjälte jag är, hur mkt gratismotion jag får och hur mkt pengar jag sparar. Lite sämre dagar tänker jag på att jag inte skulle kunna hämta min dotter om hon var på fest ute på vischan och att jag är en dålig förebild. Dessutom avskyr jag att inte kunna göra saker självständigt, som att åka ut på landet, att jag inte kunde skjutsa min pappa när han var jättesjuk (trots att han alltid skjutsat och hämtat mig) och att min mammas grannar fick skjutsa henne till behandlingar på sjukhuset... Flera ggr har jag lovat mig själv att jag ska ta körkort, men sen vågar jag helt enkelt bara inte. Eller tror att jag inte skulle klara av det... Samtidigt har jag en vän vars sambo övningskör med sina elever på särskolan, och det är hans övertygelse att även jag skulle kunna klara detta. Vill bara säga att vi är fler i samma sits... Jag är övertygad om att du kommer att fixa körkort galant! Tänk på friheten du skulle få!

Caroline · 3 years ago
Jag tog körkort när jag var 18 och orädd, men sen körde jag inte bil på flera år och blev livrädd för att köra. Bara tanken på på- och avfarter på motorvägen får mig att kallsvettas. För att inte tala om dubbelfiliga rondeller. Nu kör jag i minsta möjliga mån, typ till och från barnens aktiviteter, men så fort vi åker hela familjen kör min man. Hade verkligen velat våga köra mer bil, men blir ju inte direkt modigare med åren... Och fördelen med min rädsla är ju att jag får så mycket mer vardagsmotion! :)

Eva · 3 years ago
Nämen det är bara att bita i det sura äpplet och börja öva öva öva. Har en mamma som hela sitt liv varit rädd att köra, cykla, simma och jag kände att jag höll på att bli sån också. Men jag ville inte låta mitt universum krympas och begränsas så jag köpte en egen bil när jag flyttade till Sthlm, betalade dyrt för garageplats för att slippa fickparkera och tvingade mina kompisar att åka med på diverse helgutflykter. Idag bor jag i förorten och kan inte ens föreställa mig ett liv utan körkort. Det är en stor frihet och en härlig känsla att man klarar mer än man tror. Herregud, du har ju fött 4 barn och jobbat som IVA-sköterska (tror jag?) , DU KLARAR DET!!!

Birgitta · 3 years ago
Klart att du fixar körkortet....! Jag tog körkort när jag var höggravid och övermodig, vid uppkörningen var jag lite sen på bromsen i en kurva, men körläraren torkade svetten i pannan och gav mig godkänt - vågade väl inte annat! Gravida kvinnor skall man behandla väl....! Men skämt åsido, att ta körkort är det bästa jag gjort (bortsett fr barnen) och livet blev både roligare o lättare efter det.... ! Lycka till!

Sofia · 3 years ago
Åh så skönt att hör att höra att det inte bara är jag. Och då har jag ändå körkort plus är KBT-terapeut. Men det är hopplöst. Undviker o undviker och har nu inte kört på 4 år. Har bestämt mig för att inte köra de närmsta 15 åren (så hinner mina barn bli stora så de i alla fall kommer att minnas mig;) eller känna mig dum för att jag inte kör. Skammen blir större när man har körkort. Kanske ska du hoppa det där med körkort. Skojar du fixar säkert. Lycka till!!

A · 3 years ago
Jag har också varit livrädd! Tog körkort när jag var 23 år, klarade det på tredje uppkörningen. Inte för att jag inte var förberedd utan för att jag var så jäkla nervös. Sen körde jag knappt bil tills jag var 35 då min sambo typ lurade mig att ta en privatleasing. DET BÄSTA han gjort! Vi tjafsade mycket om att jag aldrig ville köra bil.. Med egen bil var det inte lika jobbigt för om jag repade den var den ju ändå min. Jag försökte köra själv så mycket så möjligt i början för att öva och det var precis det jag gjorde. Övade övade övade och sen kom den där frihetskänslan :)! När man inte längre är illamående när man sätter sig i bilen utan man bara tjoffar in barnen i bilen och drar till IKEA, eller drar till stranden UTAN att vara beroende av ngn annan. Bästa känslan! Min mamma har inget körkort och det är det hon har ångrat mest.. Så kom igen nu!! Du kommer aldrig ångra körkortet men du kan komma ångra att du aldrig tog det. Rädslan kommer gå över! Man är rädd för att man inte har kontroll men när man har bra körvana har man kontroll.

Karin · 3 years ago
Kände samma sak som du innan jag bestämde mig för att ta automatkörkort istället för manuell. Trodde att jag aldrig skulle kunna ta körkort. Men alltså automat! Känner att det har blivit kul att köra!? Behöver ”bara” fokusera på reglerna och trafiken. Slippa växla, inte behöva tänka på motorstopp eller hur man startar i backe. Har övningskört kanske tjugo ggr med min sambo och snart ska jag boka intensivkurs!

Anna · 3 years ago
Nu känner jag att många kommentarer ovan bara bekräftar dina ursäkter o förstärker din rädsla. Jag tänker klart du är rädd för sånt du inte kan, man ska också ha respekt för trafiken. Men jag tycker nog du ska ta tag i det för Johans o familjens skull. Jag skulle själv bli galen om jag var den enda med körkort när familjen ska bila långt. Sen när man väl har kortet kör ofta, annars blur det svårt o läskigt igen. You can do it!

Rebecca · 3 years ago
ååh, fattar din rädsla men kan typ lova att du kommer älska att ha körkort när du väl har det!! (borde jobba som coach lol) Jag var livrädd för att köra under flera år (hur vågar folk???), men tricket är att köra SJÄLV. (när man väl har kortet då hehe). Gärna fort och ofta. Det ÄR en magisk frihetskänsla, du kan köra svinsnabbt, bränna på med vilken musik du vill, du kommer känna dig SÅ mäktig och cool. Klart du kommer fixa detta!!

Viktoria · 3 years ago
Tog körkort när jag var 38 år. Tufft eftersom man lätt blir mer ödmjuk och medveten om sakers och livs förgänglighet med åldern. Många lektioner blev det, men vi skulle flytta ut på landet och jag behövde körkort. Och på andra försöket gick det, jag var dock ett nervvrak. Sen körde jag på småvägar och i lugna områden - skyllde på att dottern somnade bäst i bilen. (Hon sov middag fortfarande) Satt i mina trygga Volvo och körde och körde och körde... och blev sakta säkrare. Älskar mitt körkort! Har hittills aldrig skadat någon (peppar, peppar) men kört av en sidospegel och gjort några punkteringar för att jag kört i trottoarkanten Men som sagt - älskar mitt körkort ! Prova igen!!! (Och min mamma tog när hon var 50 år!)

Anna · 3 years ago
I hear you sister, feel exactly the same way....

Heidi · 3 years ago
Fantastiskt inlägg! Att köra bil är härligt. Att köra bil i stadstrafik är mindre härligt. Men känslan att sätta sig med halvtorrt hår i förarsätet, press play på favoritlåten och känna hur basen torkar resten av håret för att riva av ut på tomma landsbygdsvägar - få saker slår det. Iofs så kommer det, skulle jag tro, inom kort självkörande bilar men svårt att tro att känslan medföljer där.

Erika · 3 years ago
Men ja! Precis så är det. Fast jag bor ju då inte i New York utan i småstad i Norrland. Och här är det aldrig bananer att vara utan körkort. Men på nåt sätt har det ändå funkat i 40+ år. Är livrädd för att sitta bakom ratten. Har typ inverterat den där ”det händer aldrig mig”-hybrisen som man kan ha när man rattar iväg i 18-årsåldern. Varför skulle det INTE hända mig. Huga! Skriv gärna om du hittar nån KBT

Camilla · 3 years ago
Men du! Så stark igenkänning. Vet du att vi är inte ensamma. Alls. Flera körskolor har ett samarbete med KBT-terapeuter! Rädslan och skräcken är inte ovanlig. Jag tog mitt kort 38 år gammal, med en fantastisk körlärare som peppade, tröstade och stöttade mig. Som jag grät i början i den där bilen... Körläraren hade näsdukar med sig :) Han berättade också att han, innan han blev körskolelärare, inte haft en aning om hur mycket terapeut han skulle behöva vara i sitt yrke :) Jag önskar dig så den känslan av styrka som jag fick av att övervinna den där rädslan. Det fanns ingenting jag var så rädd för som att köra bil. Nu älskar jag det. Vinsten i det är fortfarande alldeles överväldigande.

Lena · 3 years ago
Det är ju lite synd att begränsa/handikappa sig själv i onödan, om du vill ta körkort men inte vågar, så så börjar med KBT:n så att du kan få verktygen att slippa låta rädslan styra ditt liv, börja i den änden! Så kan du både ta körkort och slippa vara irrationellt rädd! Lycka till, jag tror på dig!

Christina · 3 years ago
Ugh, Elin! I sympathize - it’s a crazy thought that people control these driving machines (read: cars) and one day they’ll no longer need people bc it’ll all be computerized. I do have a license, but, just like you, I do not drive. In Scandinavia - sure! In Australia - absolutely not, as they drive in the opposite side and it’s super stress inducing! In New York - no thank you. So like you and Johan - the burden lies with poor Michael. Not that I’m proud of it, but I’m also terrified of the crazy traffic here.

Ann · 3 years ago
Ta körkort endast för automatlåda. När du väl har fått ditt körkort börjar du med att köra sträckor som du känner till och kan utantill i huvudet. Därefter utökar du till fler. Sedan är det ju så att du inte behöver kunna köra och parkera överallt....någonsin. Skolan, affären, någon kompis räcker långt för att avlasta Johan. Fint att du säger som det är. Som du märker är du inte ensam om detta.

Jennifer · 3 years ago
Hatade också djupt att köra bil, kom på ursäkter hela tiden o varenda gång jag skulle köra var det liksom en process- hur mkt trafik kommer det vara, kommer det ösregna, kommer det vara trafikomläggning, jag kanske ändå ska hoppa över det..kunde dricka vin bara för att slippa köra. tog massa energi o var så mkt ångest. Sen köpte vi en automatbil och jag körde till jobbet varje dag. Nu har det släppt! Det är så jäkla gött!! Jag bara hoppar i o kör! Älskar bilen älskar friheten. Sitta o snacka med min stora tjej där fram, wow gör det!! Det är ju bara vana som behövs. O din mamma har rätt, aldrig e jag så trygg som när jag själv kör bil. Hatar åka med andra:)

Ida · 3 years ago
Hade ingen aning om att vi var så många som är rädda för att köra bil! Har av alla jag träffat alltid varit den som varit mest rädd, lagt mest pengar på körkortet och angstat mest. Konstig känsla att va som alla andra plötsligt:) För mig var det viktigaste att va riktigt djävla motiverad. Fanns inga gränser för konstnad och fanns inga gränser för uppoffringar vi gjorde under de två åren det tog för mig att ta körkort. Sen så har jag fått planera in körning och därmed ångest först några gånger i veckan och sen i månaden för att inte bli en sådan som inte kör. Nu är det tre år sedan jag tog körkortet och den här sommaren har jättemkt släppt. Undviker fortfarande stadsmiljö (men bor i GBG som bygger västlänken överallt så känner mig ursäktad) men har inte ångest inför körning längre och njuter av det smidiga i att kunna hämta upp sonen i skolan och som nu imorgon kunna åka ut och hjälpa mina föräldrar med grejer nu när de är isolerade. Jättejätteglad över att jag kämpat förbi så mkt hinder.

Katja · 3 years ago
Är betydligt mera rädd för att föda barn, själva förlossningen än att köra bil ! När jag kör bil har jag en känsla av makt och frihet. Ta hjälp av psykolog, hypnos, Dr Bachs flower remedies = särskilt mimulus och aspen !

Jonna · 3 years ago
För att göra dimman till en härlig storm - börja övningskör med Johan! Min man övningskörde med mig under typ 5 år av vårt förhållande, vilket var absolut fruktansvärt men lade en utmärkt grund för att vi nu lätt ska kunna glida igenom alla småbarnsårsgräl.

Susanna · 3 years ago
Åh, känner med dig. Känner igen rädslan att ta ansvar för att hålla koll på alla från skidåkning. Jag åkte med en dåvarande pojkvän till ett berg i Schweiz och SATTE mig ner varje gång det kom någon annan i backen (ändå ganska ofta i en skidbacke) efter som jag inte litade på vare sig dem eller mig själv. Allt så oförutsägbart. Slutade med att jag tog av skidorna och gick ner. På sista försöket åkte jag med gubben i kabinliften ner igen. Och då en blandning av besvikelse, ilska, rädsla, skam och tråkighet som jag dämpade med gluhwein i en solstol resten av dagarna. Men körkort har jag efter två uppkörningsförsök. Andra gången körde jag på rekommendation från min bästa vän med en uppsättning lyckobönor i fickan, hade sovit med ett annat gäng lyckodockor under kudden samma natt, och gick dit med tanken JAG ÄR EN BONDBRUD OCH NU SKA JAG KÖRA BIL SOM EN som hon också rekommenderat. Hade på mig något så lite påminnande coolt, minns ej vad. Gick bra! 20 år senare älskar jag fortfarande att köra, hoppas du kommer dit en dag också. Särskilt på Bjäres landsvägar för de är otroliga!

Anni · 3 years ago
Jag trodde också att jag hade rattskräck! När jag övningskörde första vändan för kanske 13 år sedan fick jag migrän av stress. Nu som 39-åring är jag väldigt motiverad att ta körkort men jag var skitnervös. Min bild av det hele var att det kommer vara skitläskigt och svårt och jag kommer skita på mig ofta. Men när jag väl började övningsköra på en helt öde parkeringsplats tyckte jag plötsligt att det var kul, och det känns som att jag är bra på det. Jag har till och med fått stanna för en rådjursfamilj utan att göra ner mig. Mitt tips är helt enkelt att testa! Övningskör med någon du är trygg med och någonstans där ingenting kan hända.