The Way We Play

Fröken ågren

9 months ago

Kanske sitter ni på bussen och läser det här, eller så är ni på jobbet?

Det ni inte vet är att jag är alldeles nära er, även om nu först inte ser mig där hukandes bakom kopiatorn. Eller så hoppar ni till när jag plötsligt står alldeles glåmig framför er i sovrummet när ni nattar barn som precis börjat somna medan ni scrollar på mobilen med ljusstyrkan neddragen på minimum. Men jag kommer här tassandes, bärande på en bricka med en vas med övervattnade, hängande tulpaner. Och med en present.

Jaha, vad är det här då? kanske ni undrar, men tar försiktigt emot den för att öppna den. Och när ni väl har den i era händer den så ser ni att den är lite väl slarvigt inslagen… med fult papper och för mycket tejp. Den är väldigt tung, och den luktar lite konstigt. Men eftersom ni är artiga vågar ni inte säga något utan ler lite obekvämt och fortsätter öppna… men en känsla i er säger att ni inte alls vill ha den här presenten. I paketet ligger en mörk ask. Den känns tom trots tyngden, och ni fumlar med att få upp det svåröppnade locket. Jag ler lite ängsligt medan jag ser på.  Och när ni väl med en bruten nagel fått upp det, så väller ett stort mörkt moln ut och omringar er. Och jag viskar:

Varsågod,  jag ger er… min ångest. 

För det är så det känns när jag skriver det här inlägget, att det ska bli ett paket med ångest som jag kastar i famnen på er. Som om jag ger en present som ni inte har bett om, som ni inte vill ha och inte kan lämna tillbaka till affären.

Men det är så jag har mått nu ett tag, haft sån otroligt svår ångest.

Och lite läskigt att skriva om det, för en del av mig känner att jag inte får klaga. Här sitter jag i mitt hus i New York, med fyra friska barn och Gucci -väskor i garderoben och en man med världens största hjärta. Vad har jag att ha ångest över? Men det här är något som jag har haft till och från i 10 år nu.

Jag fick en depression sista året som jag pluggade till sjuksköterska i Kalmar, och den låg i mig, och grodde och blomstrade som ut som en maskros när jag gjorde min praktik inom psykiatrin. Alltså jag hade ju den redan i mig så att säga, men att må dåligt och sen vara 5 veckor omringad av människor som mår ännu sämre, höra om deras öden och nästan leva i deras ångest och smärta, tippade mig totalt över kanten. Jag sög upp deras känslor som en svamp.

 

Fröken Ågren

Ja vad ska man ha för bilder till den här texten? Kör på en poserande i alla fall.

Jag minns att jag var på en förfest i en studentkorridor, med mig hade jag mina Sofiero, (som man fick 5 stycken plus en påse för en 50-lapp på systemet för att sen lägga 50 spänn på inträde på Kåren och volà, en utekväll för en hunka.) Men jag minns att jag tyckte det var så otroligt högljutt även fast folk pratade i slow motion utan ljud  i min öron och jag orkade inte ens svara. Hur mycket jag än försökte koncentrera mig på vad de sa så förstod jag inte. Jag reste mig som en robot och cyklade hem. Då hade jag försökt bita ihop ett bra tag. På måndagen gick jag till vårdcentralen där en otroligt vacker manlig läkarstudent skrev ut antidepressiva. Jag åt dom ett par år tills jag började jobba som operationssjuksköterska och provade att sluta och allt funkade väldigt bra.

Tills jag blev gravid med Max och min psykolog som jag gick till här i New York nämnde i förbi farten någonting med att du med din depression nu, och jag frågade henne förvånat om hon trodde att jag var deprimerad!? För det hade jag inte fattat att jag var, jag trodde bara att det var mitt permanenta tillstånd, att jag var en trött småbarnsmorsa som kände efter för mycket. Vilket är konstigt eftersom jag ända hade mått dåligt och borde känns igen symptomen, men tror att det hade kommit smygandes under så lång tid så det var vardag liksom. Men hon tittar på mig och ba; ehhh.. ja? 

Så jag började knapra igen och här är vi nu. I början i Kalmar var det så himla viktigt för mig att planera att jag skulle sluta äta medicinen hela tiden, att det bara var tillfälligt. Men nu så känner jag faktiskt ingen stress att jag ska sluta. De funkar bra för mig och jag har inga planer på att sluta.

Har absolut ingen aning om varför jag skriver det här egentligen, men jag pratar ju lite om det i senaste avsnittet av vodcasten, så det känns nästan som jag vill förklara mig lite.

Fröken Ågren

Och en liten vardagsbild…

Men den här jäkla ångesten alltså, jag blir helt golvad. Jag vet att den kommer när jag är helt slut. Och den har kommit smygandes till mig flera veckors tid… typ när jag pratar så stryps det åt i halsen på mig och jag måste kippa efter luft, mitt i en mening, mitt i ett ord nästan. Och första gångerna så blev jag så förvånad och undrade vad det var som hände och skrattade för mig själv och kollade lite försiktigt om någon annan märkte det. Men nu känns det som om det knappt går att dölja.

Och jag är rädd att smitta av mig, att folk runt omkring ska tycka att jag kommer med dålig energi. Att alla ska märka och se att jag bara låtsas. Jag är till och med rädd som jag skrev att jag ska smitta via skärmen till er som läser det här. Förlåt i så fall… stå emot.  

Men mitt i allt det här så kan jag ändå på något konstigt sätt känna att det lugnt. Jag har lärt mig att det kommer och går, och snart känns det bättre. Det känns faktiskt redan lite lättare efter att Johan kom hem, och jag får sova bättre i och med att Bruno har slutat amma… 

(Okej, eftersom det tar så jäkla lång tid för mig att få ut ett inlägg, så från att jag skrev det där ovanför och tills jag skriver det här nu, så har Johan hunnit åka igen. En vecka var han hemma, och nu blir det två veckor borta. Fy fan, det var inte kul för någon är han åkte, hela familjen är så trött på detta flängande nu. Och bara för att det här är sista resan han gör nu på i detta projekt, och för att vi kramandes stod i hallen och sa till varandra med tårar i ögonen att vi fixar det här, bara två veckor kvar sen är vi tillsammans, så tar mina katastroftankar över och jag tror att planet kommer störta.)

Jag känner att jag inte kan knyta ihop påsen i detta inlägg, men det kanske får vara så. Och jag vet helt enkelt inte ens om jag kommer trycka publicera, men om jag gör det så tror att jag att det jag vill säga med det här osammanhängande, dåligt formulerande inlägg, är att om det finns nån annan där ute som också lider av ångest och depression så går det att känna sig bättre, det är okej att känna som man gör och det finns hjälp att få. Gå till läkaren och käka antidepressiva, länge, om det behövs.  

Okej, nu vill jag bara ge er fina presenter. Hoppas ni tar emot dem.

Fröken Ågren

Och en sån jäkla vardagsbild att det inte går att bli mer verklighet än så här. Jack sitter i sängen klockan 06:50 i morse och tar den här bilden på Bruno medan jag försöker vakna till liv. 

49 Replies to “Fröken Ågren”

  1. Mia says:

    ❤️
    Tack fina du.

    Vad gör man när man har en deprimerad i sin närhet som inte vill tro att hen är deprimerad? Personen vill inte äta medicin. Och vill liksom inte erkänna att hen är deprimerad. Fast hen är nere och snurrar i ett svart ångesthål…?

    1. Mina says:

      Säger att man ser att personen kämpar, att du bryr dig och att du alltid kommer finnas där när hen behöver det

      1. hannah says:

        ❤️

    2. Sara says:

      Alla som är deprimerade och lider av ångest osv måste inte äta medicin… Alla måste få välja själva hur de vill göra. Stötta din vän i hur hon vill ha det. Beyondmeds.com

  2. Linda says:

    ❤️

  3. Sara says:

    ❤️❤️❤️

  4. Annika says:

    Elin!
    Jag såg det där klippet och det du sa om att du lärt dig rulla med ångesten fastnade hos mig eftersom det är något jag kan relatera till. För kanske är det så att när man vågar va i det som det är lättare att hantera senare. Det blir ju en extra kamp när man kämpar emot det. Kanske är du som jag, stark-skör. Jag har lärt mig och valt att se det som en styrka även om ångesten kan komma krypande när sömnen blivit lidande, stressen hänger över en eller livet känns som en återvändsgränd. Du är stark som delar. Kram!

  5. Anna Persson says:

    Lilla rara Elin
    Åh vad jag lider med dig
    En mamma-kram till en sån fin tös som du❤️

  6. Jonna says:

    Men Elin. Det är ju just såna här inlägg och presenter som faktiskt gör gott. Alla andra bloggar och instakonton som pushar för att ”tänk bara glada tankar”, ”lura hjärnan med ett leende, till slut tror du på att du är glad” och annat liknande hets. Istället sträcker du ut en faktisk lugn hand och ger en mänsklig klapp på axeln. Jag barra hoppas att du mår lika bra av det som vi gör. Tack och ta din tid.

  7. Bella says:

    Tack för att du delar med dig. Du fixar det här… Jag tycker så mycket om att läsa alla dina ärliga och fina inlägg❤️. Inget är fult att skriva om och jag tror att vi alla mår dåligt ibland. Det krävs styrka att vara öppen med det då vi dagligen matas med allt glatt och glättigt. Nu ska jag gå upp och ta disken, det ser ut som en smärre vulkan i köket, så jag inte somnar brevid pysen brevid mig. Höjer ljusstyrkan på IPhone och kämpar mig upp!

  8. Jessica says:

    Du fina rara sak! Lyssna på detta: 1) du skriver ALLTID fantastiskt, även när det i dina ögon är osammanhängande 2) du är så stark, mkt starkare än du tror 3) Tack, för att du delar med dig. Vi tar emot din present med varsamma händer. Vårdar den lilla asken. Tills den dagen du vill ha tillbaka den, öppna den, och finna att den bara är tom. Does that make sense?

  9. Mikaela says:

    ❤️

  10. Jill says:

    So so so so wonderful to read you being so open and honest in a Swedish magazine! I’m a kärleksinvandrare from the UK and the culture around mental health and mental wealth is becoming very transparent and honest, especially around parenting. It’s so wonderful to read your heartfelt and beautifully written piece about mental health from a Swedish perspective. Heja!!!! Bring on more of it. I’m a pre/post-natal anxiety sufferer and post-natal depression sufferer. It’s great to see these things being discussed openly in a Swedish context. Do you think it’s still quite taboo to talk about mental health in Sweden?

  11. Vad fint att du delar med dig. Jag lider också av den där satans ångesten. Just nu kommer den lite oftare för att jag är så trött på mitt jobb. Går också på antidepressiva sedan snart två år tillbaka. Det var min räddning när depressionen var så svår att jag nästan gav upp. Nu mår jag bättre men svackorna kommer ändå ibland, bara att jag kan hantera dem bättre nu. Förutom när jag har pms, haha! Jag har tänkt trappa ner och sluta med den men känner mig samtidigt inte redo. Jag får se hur det blir.

    Jag älskar verkligen att läsa dina texter. Du har ett unikt sätt att uttrycka dig på och verkar vara en så fin person.
    Stor stor kram på dig! ❤️

  12. Martina says:

    ❤️❤️❤️

  13. Anna says:

    Vi tar emot din present, viftar och blåser för att skingra det där mörka molnet. Sen fyller vi paketet med omsorg och kärlek och: Varsågod Elin! Du skriver så fint och din skörhet blir din styrka när du delar med dig av det svåra. Och vilken underbar bild! Tänk att din store pojk tog en så fin bild! ❤

  14. Erika says:

    Fina du, ensam är du ju inte iaf! Tycker det hjälper något att tänka att det här är ingen evig sanning (fast det känns så) utan det kan (kommer) bli bättre, det är bara en känsla, inget farligt i sig. Har även upptäckt att vinterbada+bastu ger ett bomullslugn i kroppen som slätar ut ångesten. Fast när det var som värst var det medicin som fick upp mig ur hålet. Men tack för den fina (jo!) presenten… är väl ändå en sån som minskar när man delar den?

  15. MalinS says:

    Får en klump i halsen när jag läser detta. Just att jag e 40+ och borde lärt mig att vara mer ärlig mot mig själv. Just att sluta gömma eller ignorera eller vara starkare än jag är. Åt antidepressiva länge tills jag träffade min nuvarande partner och tänkte att nu e allt bra. Gömde att jag saktade började vänja av mig dosen och slutade helt och sen gått och kämpat och vekar för mitt psyke. Varför inte bara vara ärlig mot mig själv och fortsätta ta dem få balansen tillbaka.

    Tack för ditt svarta öppna ärliga brev/inlägg. Bränner under ögonlocken. Bara tacksam och glad. Befriande, Ta hand om dig.

  16. A says:

    Tack för du delar med dig. Det kanske det jag också har emellanåt. Ångest, ja jag tror faktiskt det. Tack för fina blommor 😉 all pepp till dig!

  17. Snickis-Sara says:

    Tack för detta. Såna här texter behövs! Har samma slagsmål med min ångest. Den kommer också när jag är helt slut. Jag kommer äta antidepressiva så länge det går den här gången. Önskar jag hade fattat det tidigare och inte stressat med att sluta.

  18. Malin says:

    <3 Stor igenkänning! Tack för att du delar.

  19. S says:

    Vet precis hur det känns! Har varit på antidepressiva så länge kan minnas, det bästa som finns, kommer aldrig att sluta med de. Tack för att du delar med dig! ❤❤❤

  20. Åsa says:

    ❤️❤️❤️

  21. Julia Brukroken says:

    Du…starka, modiga, kvinnliga, förebildande du. Vilken resa du tagit dig själv och hela nästkommande ”generation” Renck på. Alla dom där känslorna och fysiska effekterna känns mer mänskliga och greppbara än mycket annat man ser presenteras runt omkring en, Det är ju så vanligt idag med depression och ångest men ändå är det fortfarande så svårt att klicka i den där boxen- tillockmed när en läkare kastar ur sig begreppen som om det vore lika självklart som en extra shot espresso på måndagmorgonen. Bra med tabletter, bra med skyddsnät i vänner och bekanta och bra med öppen och modig kommunikation. Bara bra är alla dom där besluten och du. (Fattar inte hur du fixar allt och alla) Stor kram och allt som kkan vara ett stöd.

    Hoppa vi ses snart! // Julia

  22. Mia says:

    Du skriver fantastiskt Elin. Massa kärlek till dig. /Mia

  23. julia says:

    tack för presenten. att du delar med dig. känner med dig. stora kramar

  24. Ulrika says:

    Jag fick fyra barn på fem år, sedan ett som sa hej och vände, sedan ett till, vår sladd och nav…
    Jag bara säger fantastiska du! Mina barn är nu mellan snart 13-25 men ääälskar din blogg, dina ord… bodde inte i NY med alla små, men London…hade två i vagn, en på ryggen, en i sele och minns att jag gick i 1,5 timma, med amningsstopp till svenska kyrkan och…. låssades lägga pengar i fikaburken varje torsdag för vi hade verkligen inga pengar! Minns ändå detta med glädje i efterhand, jag fixade! Ibland hade jag grannungen på ståbräda och fick några pund för besväret;) ….och! Passerade bästa charity shopsen på vägen och har fortfarande kvar dessa fynd jag köpte och bar hem… inga Guccis, men har samma värde över 20 år senare…

  25. Sanna says:

    Tack för presenten!

    Tårar rinner lite sakta, och jag inser att jag inte är ensam. Återigen, fast det är ångestens önskan att lura bäraren till känslan ENSAMHET. Har varit deprimerad i omgångar sedan 20-årsåldern.

    Kram!

  26. Louise says:

    ♥️♥️♥️ This too shall pass……

  27. Christina says:

    Elin hoppas hoppas det stärker dig att veta att du stärker din omgivning SÅ. Att dela med sig och vara sann – är inte det ett så himla bra recept, oavsett om man är uppe eller nere eller mittemellan? En sak som jag tycker är så svår med just depressioner och ångest är att det känns som att just detta ska bli så otroligt definierande av vem man är. Varför kan inte det få vara EN del av vem man är, precis som en glad eller rolig person inte enkom är just det? För det är ju precis som livet är stort, lite blandad kompott. Och för mig står du för så mycket, utan att jag känner dig. Skör, skitrolig, svinsnygg, megastark, med ångest, supercool fyrabarnmorsa, ja det och hundra grejer till, Tack för att du delar med dig av denna bit av dig också. Finafina du.

  28. hannah says:

    nu fick författaren mary oliver’s ord ännu mer mening;

    “Someone I loved once gave me a box full of darkness.
    It took me years to understand that this too, was a gift.”

    .. förutom då att det tog ungefär, få se, ja men den tid det tog att läsa tre stycken in här, att förstå att det var en present. på riktigt. TACK..!

    och “someone I loved”, det med. I love you för att Du skriver det här. Du är så fin att man går av en stund. just för ATT detta. jag tror att Du kanske är lite bäst på hela
    internet.

    och just det, sa jag att jag, också, känner igen mig.

  29. Maria says:

    Tack för att du delar med dig och är så ärlig! Du är stark som vågar sätta ord på din ångest och skriva om den. Jag blir stärkt av att känna att man jag inte är ensam om att ha känt som dig. Dåligt med sömn är tyvärr Ångestens bästa näring.. För övrig älskar jag din blogg för att du är du och du skriver uppriktigt! Hoppas att du finner stöd i att du inte är ensam.

  30. Karin says:

    Jag läser att du är trött, övertrött, vilket vem som helst som har småbarn har den största förståelse för. Den där förlamande tröttheten gör en nere, deprimerad, helt enkelt. I din situation med fyra barn, på så kort tid, så hade det nästan varit konstigt om du inte blivit det. Se till att få mer avlastning, för det är vad du behöver och du gör helt rätt som äter antidepressiva om du behöver det, men se till att få avlastning. Då kommer glädjen tillbaka och man orkar vara den mamma man behöver vara för att må bra. Sen måste jag tillägga att du är begåvad med att skriva och att jag hoppas att du fortsätter, för jag blir så glad varje gång det kommer ett nytt inlägg. De är värda att vänta på!

  31. Rebecca says:

    Fina älskade du <3 <3 <3 Jag tänker inte skriva nåt om att du är stark, bra eller att du är duktig som orkar eller bjussar (eller att du skulle vara jobbig för att du gav oss en mörk ask, det är ju en fakking gåva att få ta emot! <3 ). Känner mest att jag vill ge dej en stor jävla KRAM. Hälla upp ett varmt bad till dej, passa dina ungar en stund, ge dej ett glas sprit där i badkaret, sätta på typ where´s the love med Hanson, säga, " jag vet EXAKT hur det känns, det är för jävla JÄVLIGT, och man vill såklart inte ha nåt sketet råd eller pepp, men det KOMMER komma en annan dag. när du sitter på en bänk i solen, med din familj, det kanske är september, ni äter en glass eller nåt, du har kommit en bit på vägen med din bok, du mår BRA i kroppen, ångestfri".
    Vad jag vill säga är. Du ÄR inte ensam.

    Kram!

  32. Kerstin says:

    Alltså är inte Johan rik nog nu så att han kan sluta jobba borta och vara hemma och ta hand om sin familj istället. Helt sjukt att vara borta mer än ett par dagar i sträck om året när man har småbarn!

  33. Hanna Jeppsson says:

    ‘You can’t pour from an empty cup’. Det hittills bästa mammaråd jag fått, och som ser till att man hajar till i den där gråzonen innan svackan är ett faktum eller åtminstone tar en upp ovanför ytan igen om man landade pladask. Heja dig!

  34. Stina says:

    Coola du! Tack för att du delar. Känner igen mig i vartenda ord. Jag kommer knapra SRI resten av mitt liv och det är min kropp och knopp som behöver det (och min omvärld) 😉

    Det är starkt att våga vara svag eller rättare sagt ärlig och sig själv.

    Stor kram

  35. Sara says:

    Försök sova, försök få vila. Skratta om du kan, gråt ännu mer när du vill. Du gör det så bra, du är stark å klok å ja tror du är en fantastisk mamma å partner. Som vågar å kan visa flera sidor. Som signalerar att det går..men kanske inte på det sätt man drömmer om att det ska vara alla gånger. ÄLSKAR din blogg å önskar att du fick 24 timmar i veckan när du bara fick sova å pilla naveln! Hejja hejja hejja dig!

  36. Sara says:

    Snälla Elin, jag känner dig inte. Du har all rätt i världen att må dåligt. Att vara ensam med fyra barn är jobbigt när man inte mår bra. Jag hoppas du har en bra psykolog att prata med och kan hitta det som gör att du mår dåligt. På sikt blir det ju bättre. Även om det kan ta tid. Jag känner att du är mitt i en kris?! Du finns där för dina barn och gör ditt bästa. Kämpa på! Hitta hjälp och avlastning i vardagen. Andas, sov, promenera och var ute lite varje dag i solen. Gör sånt du mår bra av och strunta i alla måsten. Bada! Det är iaf sånt som hjälper mig när det är tufft.

  37. Hanna says:

    Tack för en bra text! Du skriver ofta jätteroligt och smart såklart men allt helt äkta rakt upp och ner är lika bra. Hög igenkänning. Heja!

  38. Maria says:

    Så bra inlägg. Mår själv dåligt just nu men blev lugn av att läsa om att man inte är ensam och att det går att må bättre med hjälp. Ta hand om dig <3

  39. Moa says:

    Sluta inte blogga! Vi behöver dig. Jag behöver dig. Det är helt ok om det inte blir inlägg mer än en gång i månaden- dom är värda att vänta på.

    Mvh,
    ett fan

  40. Frida says:

    Jag hade typ blivit mer orolig om du skrev att du mådde toppen trots fyra småbarn och mycket ensamtid. Heja heja <3

  41. Pia Svensson says:

    BAG4FREE

  42. Hege Karina says:

    Respekt för dig. Ångest lär vara bland värsta man kan ha. Har bara touchat det. Men har utmattningsdepression sedan 20 år. Tycker det bra att tala om ens psykiska problem, en del människor som inte drabbats kanske kan ha lite svårt att förstå. Men nån gång så kanske 10-öringen trillar ner.

Leave a Reply to Ulrika Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Elin Renck

Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 5, Harriet 4, Max 2, och nyfödda Bruno.