Ett långsamt farväl…

5 years ago

Har du slutat blogga? Den frågan har jag fått och svaret är väl ja. För det antar jag att jag har. Inte frivilligt dock, men mer som att jag börjar komma till en tråkig insikt att det kanske inte riktigt räcker till, tiden och livet liksom.

Hehe, jag skulle villa prata med den där personen som själv hade fyra barn, som så glatt och piggt sa när jag var gravid med Bruno, att ett fjärde barn kommer knappt märkas när du redan har tre så små. Han kommer liksom bara hänga med i farten. Jag skulle vilja fråga om det sades för att peppa eller om det var tänkt för att hon när som helst ska hoppa fram nu, skrattandes och pekande säga: HAHA gick du på den!? Åh herregud jag kan inte fatta att du trodde på vad jag saaa!? Och titta vad sliten du ser ut!! HAHA?! Ser du?! Ska du grina nu också?!  För att sen ta sina fyra välkammade ungar med sig och äta glass utan att bli kladdig.

Och kvar sitter jag på köksgolvet och ler lite osäkert.

Men vad har hänt sen sist? Jo, massor.  Det mesta ganska oviktigt och ointressant. Men  jag har  till exempel äntligen lyckats sluta amma Bruno, vilket är ganska stort för mig. Dels för att det är troligtvis den sista som kommer få suga på mina tuttar, alltså bebis. Och dels för att det var så jäkla svårt! Han helammade i nästan 8 månader, åt motvilligt lite gröt ibland och vägrade ta flaska. Och när jag försökte dra ner på amningen på dagen för att få honom att äta mer, men då ammade han för kung och fosterland på nätterna. Alltså han släppte inte brösten över huvet taget. Min bröstvårtor blev alldeles svullna, torra och nästan lite svampiga, (tack för den bilden säger ni, medan ni äcklat ställer ifrån er fikat) och det gjorde så jäkla ont. Har aldrig haft problem med vare sig amma eller att sluta amma med de andra.

Ett långsamt farväl…

Plus att han bet mig med sina fem små sylvassa tänder, både när han var vaken och i sömnen. Jag vaknade i blodiga lakan på morgonen. Låter som jag måste hitta ursäkter för att jag ville sluta amma, med bara det borde väl vara en anledning i sig. Men visst, tankarna gick ju lite att om han verkligen behöver sova med tutten i munnen och bita mig så är det väl klart att mammas älskade lilla lilla pluttenuttgubbis ska få göra det. Men jag blev ett vandrande spöke, mer än vanligt det vill säga. Och min rygg pajade ur, också mer än vanligt, men jag var både psykiskt och fysiskt helt slut.

Så tillslut så drogs plåstret av och jag slutade från den ena dagen till den andra. Och nu en och en halv vecka senare så känner jag, ska inte säga att livet sprätter i mig, men jag känner mig lite mindre levande död. Och i natt så sov han HELA natten.

Ska sluta prata om amning, men jag har en målbild i huvudet, och det är när brösten har slutat se ut som om de innehåller hårt keso så ska jag shoppa nya underkläder! Oj oj oj vad fin jag kommer bli… Kanske till och med slå på stora trumman och köpa matchande trosor och BH?  Fan, Johan kommer titta på mig med stora förälskade ögon, när jag med ny självsäkerhet sitter på sängkanten och låtsas om att jag inte vet att han ser mig, och sakta, sakta smörjer in mig med någon dyr väldoftande bodylotion som jag kanske precis har instagrammat om. Det kommer bli vackert.  Åh, det kanske till och med bli en ny bebis?! Nä, där drog jag det för långt.

Men jag ska i alla fall slänga alla gamla urtvättade amningsbehåar jag har, herregud jag har ju samma som jag hade när Max var bebis… Nä. Nu ljög jag. Faktiskt från när Harriet var liten…. Amen va fan, okej, sluta pressa mig, från när Jack var bebis. Sådär! Jag har alltså behåar på mig som jag hade när jag ammade Jack, och han fyllde 6 år för några dagar sedan. Bam!

Ett långsamt farväl…

Got milk? Nä men blod…

Åh, underbart att vara tillbaka från en lång bloggtystnad och sen skriva en bok om svampiga bröstvårtor…

Men hittills i vår så har det faktiskt varit ganska kämpigt med allt. Jag har varit alldeles för mycket ensam med barnen. Och ibland tvivlar jag på om jag kan skriva om att Johan är bortrest för jag vill inte måla fram honom som någon frånvarande förälder, men… det är han ju i perioder.

Och det suger för alla i familjen. Och jobbiga ensamma dagar så skiter jag fullständigt i att alla de dagarna han inte är bortrest, så är han där när barnen går till skolan och slutar jobba lagom till att de kommer hem klockan fyra. Det jag menar är att jag ibland känner att det inte spelar ingen roll att han är så jäkla närvarande, för att sen vara frånvarande.

Och tro mig, det är inte så att jag skickar ut en offentlig pik till honom så här över nätet, (köp mjölk och wienerbröd!) vi pratar om det här konstant, och jag är ju faktiskt väldigt involverad i vilka jobb han ska ta på bortaplan eller inte, för att just kunna diskutera hur det kommer påverka familjen, hur många dagar det gäller, och vilken back up jag kommer ha och så vidare. Men nu har det varit lite väl mycket. Av februaris berömda 28 dagar så var jag ensam förälder i 25. Och nu är det 22:a mars och han har varit borta 14. Men i februari så var det självvalt, fel ord kanske, men jag valde att åka till Mexico med barnen och vår aupair Andrea. Så när han kom hem efter två veckor i London så var vi tillsamman en dag innan vi åkte. Och jag valde att åka utan honom för jag tröttnade på att vänta på att han skulle vara ledig för att kunna göra något som jag ville göra med barnen. Hmm… Det kanske är en omedveten offentlig pik till honom så här över nätet, tänker på titeln på det här inlägget? Jaja, han har varit en bra första make.

Hade lite mer att berätta men känner inte att jag hinner mer just idag. Ska hämta barn!

Fan vad jag har saknat att skriva av mig… Andas lite lättare på något sätt. Nä nu kör vi!

Ett långsamt farväl…

Puss och kram

Anna · 5 years ago
Fortsätt blogga snälla! Så ärligt och sårbart och kul. Jag slutade amma mitt tredje barn precis på samma sätt. Slutade tvärt. Först sorg och smärta, från båda. Sen lättnad. Och befrielse. Ta hand om dig och skriv gärna av dig. Jag läser. Kram P.s lyssna gärna på min podcast Anna&Pekka podcast, om livet som det är.

Eva · 5 years ago
Åh skönt att höra att det funkade! Jag slutade ju samma helg som du med min lika gamla bebis. Vilken kämpe du är, heja dig!

Hanna · 5 years ago
Neeeeeej! Sluta INTE blogga. Eller alltså det är ju elakt att försöka tvinga någon till något dom inte vill men för mitt eget höga nöjes skull så hoppas jag innerligt att du fortsätter för ingen skrivet så mitt i prick om lättsamt och allvar (om livet precis så som det är) som DU!!!

Madeleine · 5 years ago
Håller av rent egoistiska skäl med föregående kommentarer, snälla fortsätt blogga! Även om det bara blir lite sporadiskt då och då. Jag kommer vänta och läsa! Mitt andra barn är precis lika gammal som Bruno och jag ammar konstant nätterna igenom känns det som. Mitt minne börjar bli knas av denna långa sömnbrist. Jag kommer dock inte skaffa fler barn och känner mig inte redo att sluta amma. Känner en slags sorg över att det är sista gången. Men när tusan ska man få sova? Stort tack för att du delar med dig av dina tankar!

Linda · 5 years ago
Du har en egen stil när du skriver, som jag verkligen gillar! Du har talang- sslutainte att skriva på ditt sätt!

Cecilia · 5 years ago
Skriv gärna när du kan, även om det vara blir 1 gång per månad! Så himla skönt/roligt/igenkännande att läsa din blogg! Jag håller på att sluta amma mitt andra (och sista) barn som är snart 10 månader. Längtet till att kunna sova en natt helt för mig själv är enormt! (har bokat in detta andra helgen i april, så deadline för amningsstopp då mao) Med det kaoset jag känner med 2 barn, så är du en superhjälte med 4!!!

Mia · 5 years ago
Du får absolut inte sluta blogga. Men jag fattar att det blir mer sporadiskt med fyra barn. Herregud, jag har bara två barn men hinner knappt skicka privata meddelanden till mina kompisar över messenger längre pga tidsbrist och tröttma

Annette · 5 years ago
ÄLSKAR din blogg!!

Catarina · 5 years ago
Nänä...inte sluta. Du är den enda ärliga, relevanta bliggen som finns kvar. När alla andra bleknar till förinställda, välcensuretade, icke-utlömnande, reklamfyllda, typ 4 inlägg per vecka i samma mall, då är du den enda friska fläkten som finns kvar. Förihelvete elin, skärp dig, skriv hellre ett ärligt i månaden. Du är min ”guilty-cyber-pleasure” Puss från Jamaica

Catarina · 5 years ago
Sitter på gymmet på Jamaica med min lilla inhyst på Kids-club med palmer som vajar utanför och smygknattrade ovan inlägg, därav massa stavfel, tröttnade också på att vänta på make skulle ha tid att åka och drog själv -också - man gör vad man kan liksom. Så skönt att inte behöva hymla om att man inte har ”all my shit together” liksom.

Anna · 5 years ago
Blev så glad igår när jag såg på insta att du skrivit nytt inlägg! Var så trött så sparade tills idag att läsa. Vaknade 05.05 och tänkte att jag kan lika gärna gå upp före barn och man, dricka kaffe själv å läsa Lyx!!!

Erika · 5 years ago
Jamen visst kändes det bra...?? ;) Du behöööver ju oss! Vi väntar tålmodigt på uppdateringar, fattar mkt väl hur dyra de är med 4 småttingar så allt uppskattas och läses noggrannt. Skriv varannan månad för all del men lämna oss inte (förlåt för den emotionella utpressningen. Men ändå)

Jessica · 5 years ago
Erika +1

Snickis-Sara · 5 years ago
Håller med föregående talare. Har inget emot sporadiska uppdateringar, bara du skriver ibland. Älskar dina inlägg. Jag har också en man som jobbar utomlands ofta, men jag har bara en unge att hålla reda på. Jag tycker att det kan vara körigt, men det är ju ingenting jämfört med din situation. Grymt imponerad av dig!

frida · 5 years ago
fortsätt!! fortsätt! kvittar om det blir sällan!

Martina · 5 years ago
Älskar din ärliga blogg och er vlogg! Har ett barn och känner igen mig haha så kan inte ens tänka mig hur det är med 4!! Något någon lärde mig innan barn är att allt går över... och det gör det ju.. på gott och ont. Men nariga blödiga bröstvårtor är nog inte en utav de sakerna man kommer sakna.

Mikaela · 5 years ago
Det gör inget att det är sporadiskt, desto roligare när ett inlägg väl kommer. ❤️

Sanna · 5 years ago
❤ ❤ ❤

Karin · 5 years ago
Inte. Sluta. Blogga. Snälla! Skriv när du har tid och energi över. Håller med föregående kommentar om att du är så egen i din stil. Du inspirerar mig! Dör lite snygg-sneaker-döden för dina röda, var hittar jag dem? Allt gott, kram!

Maria · 5 years ago
Hej, vi flyttade till NY får 6 månader sedan med två små barn. Det har varit så roligt och följa dig och igenkänningsfaktorn är så hög på så mycket, även om du hanterar allting gånger fyra!! Så tråkigt om du slutar blogga, du kan verkligen uttrycka dig i text och med fantastisk humor. Lycka till och hoppas få läsa mer av dig i framtiden!

A · 5 years ago
Men sluta inte blogga! Skriv bara när du känner att du har tid. Vi nöjer oss med det lille :D

J · 5 years ago
Snälla fortsätt om så bara ibland! Du är ju den enda som klappar mig medhårs utan att försöka sälja saker samtidigt med andra handen. Ett sånt andrum!

Christina Spångäng · 5 years ago
Nej, inte farväl... jag läser EN blogg... Tack för dina härliga inlägg!

Sofia Jansson · 5 years ago
Heja Elin! Blogga när du känner för´t! Fy fan vad jag garvar åt kommentaren i början. Jordens chock när vi fick veta att jag väntade tvillingar, då var Viggo 1,5 och Liv 3. Då sa flera att - luuuugnt det är lugnt, de är så tätt så de kommer ALLTID vilja samma saker, ha samma intressen, leka samma. TYP va fyra människor i en. HA HA HA vilket skämt! Och du, jag var kaos KAOS i en hel massa år. Minns knappt inte första åren eller ÄRLIGT jag minns den inte. Vi flyttade till ett megahus, började renovera samtdigt som min reste asmycket i jobbet. Så jävla dålig kombo. Jag har inga råd mer än att ta det jäkligt soft, för ingenting är soft ändå. Varenda dag är ju som ett sjuhelsikes äventyr typ. Fast du, när det hade gått några år vet du vad jag sa då. OM vi inte hade fått barn så sent då hade det helt klart funkat att ha några till nu. DET trodde jag aldrig skulle komma från mig. Aldrig. Heja dig, svinbra är du!

Kattis · 5 years ago
Du gör såklart vad som passar dig och ditt liv bäst. Men HERREGUD så tråkigt det blir om nätets mest vettiga blogg försvinner..

Ann-Sofie · 5 years ago
Du är en sann krönikör! För mig är du Carrie Bradshaw (minus skorna plus ett gäng småfolk). Älskar ditt språk och dina texter, hellre långt, ärligt och sällan än inte alls. Snart kommer tider när du orkar och hinner mer, och vi väntar :) Jag har ”bara” 3 barn, fick dem rätt tidigt och nu är 2 av dem t o m tonåringar! Heeelt andra utmaningar än småbarnsåren men underbart att följa alla faser i deras liv. Hitta guldstunderna i tillvaron (snart kommer du emellanåt att kunna borta tänderna ostört och t o m hinna lägga på en ögonkräm) och samla dina fina tankar så att vi kan få del av dem. Om inte tidningseran hade varit på väg mot sin död, hade du nog kunnat bli en ofantligt stor kolumnist på någon av de största bladen (och nu talar jag inte om kvällsblaskor utan ”fin-bladen”). Ha det fint! Hoppas vi hörs igen.

JP · 5 years ago
Sluta inte blogga, bland de meningslösa bloggar jag läser för att prokrastinera mitt arbete så erbjuder ju din blogg verklig behållning. Lugnt om det bara sker en gång i månaden, det är ungefär så mkt tid som man BORDE ägna åt bloggar.

Isabel · 5 years ago
Nej, sluta inte blogga snälla, du är fantastisk som delar med dig om hur livet faktiskt ser ut. Din blogg behövs!

Marie · 5 years ago
Det göööör inget att inläggen kommer sällan. Hellre kvalité än kvantitet. Och kvalité får man alltid här. Plus ett väldigt härligt och peppigt kommentarsfält.

Lena E · 5 years ago
Säger som alla andra, snälla fortsätt blogga! Ingen skriver så roligt som du. Blogga varannan månad bara om det är så, jag kommer läsa ändå :)

Maricka · 5 years ago
Förstår precis känslan. Fick mitt andra barn i somras och sedan dess har min man varit BEGRAVD i arbete sju dagar i veckan. Gått upp innan vi och kommit hem lagom till att säga god natt. Visste ju att det skulle bli så men ändå..det är så fukkin ensamt ibland. Alla beslut att fatta. Alla små saker som händer som man vill dela. Och så tröttheten.. Jeez. Vi har fem-sju veckor kvar - sen kan vi vara tillsammans. Och det knäppa är att bara för att jag vet att vi närmar oss slutet så är allt TRIPPELT jobbigare när det borde vara tvärtom. Stor kram till dig! Hoppas det mörka i själen skingras snart. Är säker på att det gör det med lite sällskap och sömn och att det blir en fin vår.